Jag har bytt bloggadress!

Här är den nya:

http://nouw.com/epicblonde

Byter plattform.

"Kod för att importera min blogg till Nouw: 1846795486"

Kärlek, livet och döden.

När jag fick beskedet att pappa inte skulle gå segrande ur kampen mot cancern trodde jag att det skulle vara ett helt vanligt läkarsamtal och en uppdatering om hur det gick med behandlingen.

Jag hade precis kommit fram till sjukhuset med min bror när pappas fru ringde. 

"Åh vad bra! Äntligen får jag träffa en läkare" tänkte jag och funderade ut vad jag skulle ställa för frågor. Jag tänkte fråga hur många behandlingar det var kvar och om dom trodde att förlamningen i vänster arm och ben skulle försvinna med tiden. Om han skulle kunna gå snart igen.

Men så kom läkaren. Det tog ett tag innan jag uppfattade orden, tonen och till sist - kampen är förlorad.

Det går många tankar igenom ens huvud när man är med om något sådant. Förutom den outhärdliga smärtan så början man genast tänka på allt man nu måste säga.

Jag skulle säga hur mycket jag älskade honom och vilken fantastisk pappa han är, hur glad jag är för livet vi fått tillsammans.

Men när dagen väl kom, den där morgonen när sjukhuset ringde och sa att nu var det snart dags insåg jag att allt det hade jag redan sagt.

Jag hade redan sagt, tusentals gånger hur mycket jag älskade honom.

Jag hade redan sagt, fler gånger än jag kan räkna att jag tyckte han var världens bästa pappa

Och framförallt så hade jag visat detta i handling. Jag hade funnits vid hans sida hela livet, och även nu under denna svåra tid hade jag besökt honom så ofta jag kunnat. Jag åkte skytteltrafik till sjukhuset, jag satt där i timtals och bara pratade, bläddrade i tidningen, höll hans hand, lutade mitt huvud mot hans axel och höll om honom.

Så är det mina vänner, om ni någon gång är med om detta vilket jag hoppas av hela mitt hjärta att ni slipper - det är inte alltid som i en Hollywood-film att man sitter vid sängen och håller ett timlångt tal om hur mycket man älskar personen.

Det är den kärlek vi visar varandra som är det där talet. Det är när ni säger det till varandra i vardagen, när ni finns där för varandra när nöden kräver eller bara för att dela glädje med varandra. 

Så när man blir uppringd av sjukhuset och meddelad att det snart är dags, kanske personen inte är mottaglig för en serenad av vackra ord, men det gör inget, för alla dom orden har redan sagts. 

Då räcker det med att bara hålla personens hand, viska "jag älskar dig", för då har vi redan visat både i handling och ord hur mycket vi älskar personen. Tusen gånger om.

Och nu då?

Så kom så till slut begravningen. En oerhört fin men samtidigt tung ceremoni som alla verkade nöjda med.

Därefter kom min första födelsedag utan pappa.

För nästan exakt ett år sedan gick vi på Ica Kvantum i Farsta och handlade tårtor och tillbehör. Bara han och jag. Vi hade deep talk om allt möjligt, en mysig liten utflykt innan mitt 24-års kalas började.

I present av honom fick jag en sluta röka bok. Jag har inte rökt sedan i januari, är inte ens sugen faktiskt.

Och så har jag fattat ett viktigt beslut om min framtid (kommer skriva mer om det när det är klart).

Nu börjar den verkliga kampen - att sakta börja vänja sig vid ett liv utan pappa. I alla fall fysiskt. För han kommer alltid finnas i mitt hjärta, i mina tankar, jag pratar ofta med honom i tankarna, ber om hjälp nästan som man ber till gud. Jag tror han hör mig.

Det är tufft, för min pappa var inte bara en pappa, han var min bäste vän. Vi kunde prata om allt han och jag, det finns andra jag kan prata med men såklart inte om exakt samma saker som jag och pappa kunde. Det ekar tomt efter honom.

Hans Classe-keps hängde kvar i hallen på landet. Hans gummistövlar, fortfarande med grässtrån på. Och jag älskar honom så mycket. Den kärleken försvinner inte för att han inte finns på jorden längre. Allt är så overkligt.

Det jag insett, klyschigt nog, är hur rädd jag måste vara om dom som finns kvar. Mina älskade, underbara syskon, vad vore jag utan dom? Mina vänner, min fina sambo och hans familj som även jag fått bli en del av.

Min släkt. Nu när pappa inte längre är här på jorden och finns där och kommer ihåg alla födelsedagar och frågar om man ska följa med att fira, då måste jag göra det.

Jag måste självmant se till att hålla fast vid dem.

Det finns så många i mitt liv som är fantastiska, som jag älskar och som faktiskt finns här hos mig. 

För är det något min pappa har lärt mig så är det just det - att man ska visa omtanke och kärlek mot de som finns omkring en. Han gjorde det enda fram till sitt sista andetag, det tänker jag också göra. 

Till dig.

Älskade pappa, tack för livet jag fick

Tack för allt du gav mig innan du gick

För alla skratten tillsammans vi delat

För alla sorger jag haft som du helat

I hjärtat mitt är du alltid säker

Där finns du kvar oavsett en kropp som inte läker

I dess kammare jag håller dig kvar

Kärleken du gav mig så underbar

Din hand jag höll tills du lämnade oss

Men den kan ej döden ta loss

För pappa, min älskade, finaste vän

- Känner du det? Jag håller den än.

Overkligt.

Precis i det ögonblicket när jag insåg att pappa hade lämnat jordelivet greps jag som jag tidigare skrev om en sådan våldsam panik att jag inte ens äger orden att beskriva den.

Om jag ska försöka så är det närmaste jag kommer en förlamande känsla, en fysisk smärta i varenda del av kroppen, desorientering, förvirring, okontrollerbar panik och en ångest och smärta som jag aldrig någonsin tidigare upplevt.

Jag gick planlöst fram och tillbaka på sjukhuset och skrek.

Därefter följde dagar av aldrig sinande tårar, men nu är det som att min hjärna på något sätt har kommit fram till att jag inte kan hantera den här insikten och därmed, för min fortsatta levnads skull bara har stängt av.

Det känns totalt overkligt att han är borta. Det känns faktiskt som han just nu är hemma i Gubbängen. Nu sover han. Han och Cicki har förmodligen sett en film på TV, Cicki har i vanlig ordning somnat mitt i, nu har de gått och lagt sig.

När jag var hemma i Gubbängen gick jag runt i lägenheten, öppnade garderoben, tittade på kläderna som låg däri. Gick in i badrummet, luktade på hans Roma parfym som är hans signum. Jag grät inte, varför då?

Jo, därför att det kändes precis som att han var och meckade hos Silvio. Kanske hemma hos Larry. Kanske beskar någons träd (fast det gör man egentligen bara på våren).

Precis så känns det. Som att han fortfarande lever. Jag är inkapslad i något slags hölje av förnekelse. Min hjärna vägrar ta till sig informationen, den hävdar å det bestämdaste att han fortfarande är vid liv, som om den vet att jag inte klarar av något annat just nu.

Det enda jag är rädd för är att när den insikten väl landar hos mig att jag då kommer att gå sönder precis så som jag gjorde på sjukhuset, men att denna skadan kommer bli permanent.

Hur ska jag kunna läka? Hur ska jag orka?

Han var inte ensam.

Att dö ensam.

Det var hans största skräck som han aldrig behövde uppleva.

Jag vaknade på morgonen den 2/7 av att telefonen ringde. Läkarna hade ringt till min syster och sagt att läget försämrats akut under morgonen och nu behövde vi åka in på en gång.

En timme, lite drygt, fick vi när han fortfarande var talbar. Jag hann säga att jag älskade honom, han svarade att han älskar mig med. Mamma hann tacka honom för alla år och de fina barn de lyckats skapa. Han höll med.

Därefter tvättade de honom och när vi kom tillbaka in i rummet hade han fallit ur medvetande och kom aldrig tillbaka. Men hörde och kände oss gjorde han.

Han gäspade ofta. Ingen är så söt när han gäspar som min pappa, ett vidöppet gap och efteråt ett förnöjsamt leende och så knakade det lite i tänderna.

Först var hela familjen där, några släktingar också. Jag och Rebecka kom ganska fort överens om att vi inte ville eller skulle vara kapabla att lämna hans sida, vi bestämde oss för att övernatta medan övriga familjen utmattade åkte hem för att sova.

Vi pysslade om honom, vi pratade med honom, vi kramade honom när han blev orolig, såg till att han låg bra, baddade pannan, pussade honom på kinden, övervakade så att han inte hade ont och ringde på klockan vid minsta lilla tecken på oro eller smärta.

Vid ett tillfälle låg jag lutad och höll om honom medan Rebecka kramade honom från sin sida, vi pussade på hans kind och då svarade han med att göra en min som han alltid gör när han är nöjd. Vi visste att han kände att vi var hos honom.

Efter 15-16 timmar på sjukhuset med undantag av en kortare matpaus började vi göra oss redo för natten. Vi fick madrasser att ligga på från sjukhuset och Rebeckas make hade kommit förbi med täcken, kuddar, godis, tandborste och andra förnödenheter som vi kunde behöva under natten.

Rebecka lade sig att sova på madrassen bredvid pappas säng, jag knölade ihop mig på en fåtölj bredvid sängen, så att jag skulle kunna hålla hans hand under hela natten - och det gjorde jag också.

Då och då vaknade jag, sa att jag fanns här hos honom och han inte behövde vara orolig. Vid ett tillfälle började han grymta lite oroligt. Jag ringde på klockan och in kom vår sjukskötare för natten - Stefan, en lång, lugn norrlänning med mycket skägg. Han hade innan förklarat lite hur "förloppet" när en människa lämnar jordelivet oftast går till.

Han gav slemlösande och morfin. Efter 30 minuter kom han in med ännu en spruta. "Vi snålar inte på smärtstillande i sådana här lägen".

Så efter den sprutan så sov pappa så gott. Vi alla tre låg därinne i rummet och sov. Pappas tunga med rofyllda andetag, Rebeckas lättare små snusande andetag.

Till slut somnade jag, fortfarande hade jag hans hand i min.

Jag vaknade av att det klämde om handen. Jag tittar upp och ser hur pappa får någon slags kramp, jag håller hans hand i min. Käkarna biter ihop och blicken ser borta ut innan kroppen plötsligt börjar slappna av. Jag förstod inte, jag trodde att det var en tillfällig andnöd så jag trycker på larmet.

Stefan, den rofyllda norrlänningen kommer in, känner på bröstet, jag tror han hade ett stetoskop också. Han tittade på mig, jag förstod fortfarande inte.

Sedan förstod jag.

Min pappa hade lämnat jordelivet.

Och han gjorde det precis så som han ville - omgiven och ompysslad av sina nära och kära. Hans ångest blev aldrig besannad.

Efter det la jag mig ned på marken i ett långt, utdraget, ångestfyllt skri. Jag har aldrig upplevt en sådan smärta någonsin i hela mitt liv. Det gjorde fysiskt ont i varenda cell och det kändes som hela jag bokstavligen talat gick sönder.

Jag rusade planlöst omkring i sjukhuskorridorerna i ren och skär panik. Till slut sjönk jag återigen ihop. Stefan kom fram och satte sig på huk "Lilla älskade vän". Han klappade mig på huvudet. Undersköterskan kom också fram, jag lugnade mig.

"Jag älskar honom så mycket".

Min älskade, fina, underbara, fenomenala pappa. Jag kommer inte ägna det här inlägget åt att försöka förklara hur mycket han betyder för mig, hur mycket jag älskar honom eller hur bottenlös sorgen är efter honom.

Nej, det kommer sedan. Men jag vill bara att alla ska veta - pappa var inte ensam när han tog klivet över till andra sidan. Han var väl påpassad av sin familj, och han hade en hand att hålla i - hela vägen fram.