Som att sväva i fritt i ett vakuum. Skräcken är som inget annat jag tidigare upplevt, någon hade kunnat hänga mig uppochner utanför ett fönster högst upp i en skyskrapa, det hade inte varit någonting jämfört med de känslor som okontrollerat for genom kroppen.
Man känner sig hjälplös, urholkad och helt förvirrad. Vad ska jag göra? Var ska jag ta vägen? Man vill bara vråla efter hjälp, vem kan hjälpa mig?
Det gör fysiskt ont i varenda cell i kroppen, man vill kräla ur den och försvinna bort en stund. Det är ungefär som att försöka bland skyhöga vågor. En liten stund får man hämta andan, nästa sekund slår vågen emot en, man tumlar omkring okontrollerat i vattnet och vet varken vad som är upp eller ner. Man får en kort stund på sig att orientera sig till ytan och kippa efter andan, sedan kommer det igen och det finns inget sätt att stoppa det. Det är naturens krafter.
Tankarna och känslorna som virvlar omkring är som ett mentalt maratonlopp, allt smälter ihop till en röra omöjligt att värja sig ifrån.
Vad betyder egentligen något i det här livet?
Vad har man egentligen tagit för givet?
Vad har man skjutit på för att helt oviktiga saker kommit emellan?
Vad kommer man ångra senare om man inte gör nu?
Samtidigt är det inte jag som är det centrala i allt. Jag ska finnas där genom allt. Jag vill det. All villkorslös kärlek som jag fått, all omtanke, all omvårdnad. Jag tänker ta lite av den tunga bördan så att din blir lite lättare. Jag gör det med glädje.
Det är som att livet självt bara gett en en käftsmäll, man har inte en chans att ducka, den prickar rakt på näsan, faller till backen och förstår inte ens vad som hände. Men livet ska ha klart för sig att detta inte är någon lägg-match, jag tänker resa mig och jag tänker slå tillbaka, jag ger mig aldrig.
Man känner sig schizofren. Ena stunden spritter man av hopp och glädje, andra gråter man hysteriskt i bilen för att man inte hittade sin deodorant.
Jag har bestämt mig för att bara tillåta positiva målbilder i mitt huvud. Jag har bestämt hur allt ska bli, så fort en dålig tanke dyker upp snärtar jag till den så den far iväg igen. Jag kan inte tänka något annat än positiv. Jag måste känna hopp och glädje, för det är den drivkraften jag i sin tur vill smitta av mig med.
Jag är din hejaklack, jag är din fanclub, jag håller dig när inte orkar själv, jag peppar dig, jag ska ge dig trygghet när du är orolig.
Jag älskar dig, det är inte ens någon idé att jag försöker beskriva hur mycket, det finns inga ord ännu uppfunna för det i Svenska akademiens ordlista.
En urtvättad klyscha, att man kommer ur något sådant här med andra perspektiv. De har redan börjat ta andra former.
Kärleken är allt för mig nu. Jag må låta som en hippie på E, men det är vad som håller mig vid ytan. Kärleken till min familj, till min sambo, till alla vänner.
"Det är okej att inte orka också" sa en klok människa som gått igenom något liknande. Ibland orkar man inte för att samla kraft för att sedan klara lite till.
Jag spänner ögonen i den positiva målbilden, jag ser allt framför mig och det är mot den jag riktar min blick. Jag tänker inte släppa den ur sikte, det är mot den jag styr stegen och ingenting ska få mig ur kurs.
Vi ska fanimig klara detta, eländet ska vi vinna över och vi ska avsluta med en knockout. Det har jag bestämt.
