Jag fick låna en landstinget-skjorta som nådde ner till anklarna och strosa runt på äldreboendet medan mamma jobbade.
Det dröjde en stund innan de gamla reagerade på att jag ens fanns där. De var så vana vid samma dagsrutiner och att bara vara omgivna av undersköterskor och sina medboende, men när de såg mig utbrast de alltid:
"Nej men! Det är ju ett barn här!"
De flesta älskade att ha mig där. Barn älskar att prata, gamla på boenden har inte alltid någon att prata med då vårdarna allt som oftast är upptagen med annat, detta blev således en oslagbar kombination.
En dam hade afasi, det enda hon kunde säga var "Inte pinte". Det enda man kunde utröna av hennes fras var via tonläget. För bita ifrån kunde hon, när hon blev arg fräste hon "Inte PINTE!" och när hon var glad sa hon det med ett glatt tonläge.
Jag mindes att jag kunde sitta länge hos henne. Jag frågade henne vad hon hette och hur hon mådde och fastän svaret alltid blev "Inte pinte" fortsatte jag konversationen och på ett barns vis pladdrade jag om allt mellan himmel och jord.
För det är just det, barn har inte samma spärrar som vuxna och har ännu inte alltid "lärt" sig sociala koder vilket i det här fallet var till en fördel för hos båda.
Jag gick inte bara runt och pladdrade, jag fick också hjälpa till att servera kaffe. Jag gick runt till alla vid bordet
"Kaffe eller te?" frågade jag och sedan fick jag hjälp att hälla upp drycken i en kopp som jag sakta och försiktigt skred till bordet med, jag minns att jag var rädd att tappa koppen i golvet, men det gjorde jag aldrig.
"Vill du ha en bulle till?" frågade jag också och jag minns framförallt att jag var stolt för att lilla jag fick förtroendet att utföra en viktig uppgift.
Jag har börjat titta på SVT:s dokumentärserie "Sveriges bästa äldreboende" som handlar om ett äldreboende i Lycksele, som tampas med nedskärningar, besparingar och överbelastningar. Chefen har kallat in experthjälp från en kvinna som driver ett prisbelönt arbete på Gotland och en professor i Geriatrik och äldres sjukdomar och krämpor.
De ska, utan några extra pengar försöka styra upp boendet och förbättra.
Man kan tycka att en gammal människa som slitit och arbetat hela sitt liv förtjänar en värdig sista tid i livet. Det tror jag alla tycker, men vi vet också att verkligheten inte ser ut på det sättet.
Besparingar, för lite personal som säkerligen vill hinna gå ut med de gamla, som vill hitta på aktiviteter och hinna ge en extra kram eller sitta och prata med vederbörande, men som med nöd och näppe hinner utföra de mest basala och akuta uppgifterna.
Själva boendena har en tight budget att röra sig med, det ska sparas och effektiviseras och någonstans försvinner humaniteten som borde vara det centrala i omvårdnaden.
"Jag hoppas att någon av mina anhöriga aldrig hamnar här", säger en personal på Lycksele äldreboende. Inte sällan har man hört folk be att "gör slut på mig om jag någonsin måste in på hem", det är riktigt, riktigt illa.
För min del, utan att ställa mig på någon politisk sida för jag är egentligen varken det ena eller det andra (pest eller kolera) får de gärna ta några kronor av min skatt om det innebär att jag kan känna mig helt lugn om den dagen skulle komma att någon anhörig till mig måste bo på äldreboende.
Om de tas med på utflykter, erbjuds en liten punsch till kaffet, att någon håller deras hand och tar sig tid att prata med dem när inte jag kan vara där.
Om maten de äter är en kulinarisk upplevelse, om de aldrig någonsin behöver känna sig rädda eller ensamma.
Ta pengarna bara, den garantin är värd x antal kronor anser i alla fall jag.
Det är inte värdigt, varken för ambitiös personal eller för de boende att utsättas för den vård som råder idag.
För att inte tala om de som inte ens får en plats på ett ruttet äldreboende utan som hänvisas till en jäktande hemtjänst som i ett pressat tidsschema hjälper till med det mest basala, värmer lite mikromat och sedan sitter i bilen på väg till nästa person.
Det är säkert inte dåligt på alla boenden, men att det finns boenden där det är dåligt är i så fall några boenden för mycket.
Jag är glad att min farmor och farfar är så starka och pigga att de klarar av att bo hemma. Förutom lite dålig hörsel finns det ingenting de inte klarar av och dessutom har de en hel drös barn och barnbarn som bryr sig väldigt mycket om dem och som alltid ställer upp om de behöver hjälp med något.
Jag tror ingen, oavsett politisk ståndpunkt, skulle vilja se den personen som tagit hand om dem hela deras uppväxt, som gett dem kärlek, bytt deras blöjor, hjälpt med läxor och slitit i sitt anletes svett för att dem ska få ett fint liv - behandlas som vårdpaket.
Det kommer aldrig hända mina föräldrar, jag kommer inte tillåta det. Jag kommer slåss och kämpa för att de - om de någon gång måste in på hem, ska få den bästa omvårdnaden som står att finna precis som de alltid har kämpat för min skull.
Men tänk er att inte behöva slåss och kämpa, tänk er om alla i Sverige kunde vara trygga i vetskapen att deras anhöriga, när den dagen kommer får spendera sina dagar med högklassig omvårdnad och ett liv på boende som är meningsfullt och värdigt.
Det, mina vänner tror jag det inte finns en människa som inte vill. Vilken regering som än sitter får de för min del gärna höja skatten om dessa kronor enbart avsätts för detta ändamål.
Det är trots allt en billig peng för en väldigt viktig sak och varför inte bjuda in fler barn på besök?
Då skulle det aldrig råda brist på folk som har tid att prata.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar