Jag blev jätteglad, för det var en person jag verkligen gillar som ringde och jag svarade.
Det hördes direkt att det inte var ett glatt samtal, jag tänkte att det kanske handla om killar, eller jobbet, men det gjorde det inte.
Tusen tankar for genom huvudet och efteråt kom tårarna som en forsränna. Medan jag grät klickade jag planlöst runt på Aftonbladet, varför vet jag inte, bland betydelselösa artiklar om vilket kön Maddes unge har, som bara plus-klickarna fick ta del av. Bland nyheter om halstabletter som hamnat i godispåsar.
Bara en enda tanke for omkring som en yr höna.
"Varför har jag inte ringt?" Varför, varför, tog jag inte bara telefonen någon dag, flyttade tummen mot ditt nummer och tryckte.
Min sambo satte sig bredvid mig och höll om mig. Torkade mina tårar och hämtade hushållspapper som jag kunde torka upp snoret och tårarna som rann med.
Jag blev stel som en pinne i hela kroppen. Tänk om det hade varit försent nu? Det är och var inte försent. Långt ifrån, men om det hade varit det hade jag aldrig förlåtit mig själv.
Jag kan sitta här och påstå att "livet kom emellan", det gör det ju ibland, det vet du som har haft heltidsjobb, ungar och en trädgård som ska underhålla.
Du vet också en hel den om ånger, det vet jag.
Jag kan skylla på min bristande simultanförmåga. Du vet, jag klarar inte av att göra två saker samtidigt, så mellan att gå till jobbet, träna, äta och sova vibrerar mobilen i fickan ibland och jag tänker att jag ska ringa upp sen, så glömmer jag och så är jag lite som du. Går det för lång tid så blir det lite obekvämt och obehagligt.
Det spelar väl mindre roll nu. Jag vill bara försäkra mig om att du vet hur mycket jag bryr mig, hur själviskt det än låter. Där är vi också lika, faktiskt. Vi bryr oss på våra egna lite märkligt gestaltade vis.
Jag grinade i bilen på väg till jobbet också, en annan bilist ljustutade och hytte med näven åt mig, i ärlighetens namn vet jag inte varför och jag bemödar mig inte att göra någon större analys varför, förmodligen körde jag som en kratta eller bromsade ner honom när jag bytte fil, men han skulle ändå vidare när jag svängde av så det kvittar.
Förresten hade du rätt om japsare - det är dom bästa bilarna, min går som en klocka och drar knappt någon bensin. Och jag har träffat en kille som när jag berättat om dig har sagt "honom skulle jag vilja träffa", dessutom skulle han nog skratta åt dina ibland plumpa skämt som du ibland drar.
Det ska jag berätta för dig sedan när du orkar prata med folk.
Vi är en samling knepiga personligheter allihop så även jag. Men det ligger väl i generna, antar jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar