lördag 3 januari 2015

Mordet på min morbror.

(For an english version to the links below, please visit this webpage instead)
Mammas blogg om mordet, fler länkar följer nedan.

Jag var 9 år när det hände.



Jag har ingen sammanhängande bild av hela perioden utan bara små, urklipp och fragment.
Jag var i den åldern där man som barn börjar förstå större sammanhang. Sakta men säkert närmar man sig vuxenlivet, man kan ta till sig vuxna begrepp och känslor på ett sätt som inte är möjligt när man är mindre.

Som barn går man mycket på känsla. Man kan känna på en mils avstånd vad en människa utstrålar. En som utstrålar obehag som fick en att gömma sig bakom mammas ben. En glad som fick en att strutta av glädje. En trygg som man tydde sig till.

Min morbror, han var en som utstrålade ren och skär snällhet. Det är det enda jag minns. Att jag tyckte han var så enormt vänlig. Man ser det också på bilderna som finns. Ögonen.
Vi var och hälsade på hos min gammelmormor, jag och hela min familj. Jag minns att jag hittade en rostig gammal ställning som jag gärna ville svinga mig i, liten som jag var nådde jag inte upp.
"Mamma kan du lyfta mig? Mamma mamma mamma".
Mamma satt och drack kaffe med min mormor och gammelmormor och hade förmodligen slagit dövörat till. Något som var mer eller mindre livsviktigt för att inte bli galen när man hade fyra barn som väldigt ofta ropade på en.

Den enda som hörde mitt oavbrutna malande var min morbror.
"Jag kan lyfta dig!" och så kastade han upp mig så jag fick svinga omkring i den rostiga gamla ställningen. Han var den enda som hade noterat att jag ropade.

Vi barn var mäkta imponerad av honom. Han var lite som en superhjälte. Han var stark och hade till och med ett eget hemmagym som mina bröder med stort intresse klättrade omkring i och undersökte noga när vi var på besök.

Mamma och Jörgen satt på hans balkong. Jag har för mig att min mamma lite lojt sa någonting om att dom inte skulle pilla på grejerna eller klättra omkring men att hon sedan efter sparsamt gehör gett morbror en menande blick och låtit dom kuta omkring och peta på hans saker. Jag minns i alla fall att han inte brydde sig.

Jag kunde inte riktigt kunde koppla samman var det var som pågick till en början. "Jörgen är skjuten" var det enda jag fick till mig. Jag kunde inte få grepp om vad det innebar, som barn kan man förvisso uppfatta känslor och stämningar omkring sig, i många fall bättre än vuxna men att någon "blivit skjuten" var fortfarande så abstrakt att jag inte förstod vad det innebar mer exakt.

Så jag betedde mig som vanligt, "mamma vad blir det för mat? mamma när är det mat? mamma" och så vidare tills en dag då min mamma vände sig mot mig med en tårfylld, förtvivlad blick och med sprucken röst utbrast:
"Emma snälla, min bror ligger på sjukhuset och håller på att dö, jag ORKAR inte mer nu!". Hon lät inte ens arg.
Hon lät bara fruktansvärt och bottenlöst ledsen och nästan bedjande. Snälla älskade unge, inte nu för i helvete.

Det kan låta hårt men jag tror att det var just det jag behövde höra för att förstå att jag inte kunde uppföra mig precis som vanligt, att nu var det min mamma som faktiskt behövde vårt stöd och att det var dags att backa några steg. Vad vi fick till middag skulle från och med nu vara totalt irrelevant, även om frågan fortsatte att ställas senare, när allt lugnat ner sig.

Därefter, återigen korta sekvenser. Jag minns att mamma satt mycket i telefon. Vår vita telefon i köket med en lång, krullig sladd som man alltid pillade med under långa samtalen. De fyrkantiga, vita knapparna som gav ifrån sig ett knarrande ljud när man tryckte ned dem. Jag älskade det ljudet.

Eller så var hon i Jönköping med mormor. Jag tror vi hade en Toyota minibuss vid tillfället. Jag har också vaga minnen av att hon åkte tåg ner och att pappa skjutsade henne. Till tåget eller ända ner till Jönköping vet jag inte.

Jag minns en tidningsartikel som kom på posten. Ett mittuppslag på en man med valross-skägg. Han som hade gjort. Han som sköt min morbror. Han stod iklädd skogsgrön väktarmundering och armarna i kors. Han såg jävligt stöddig ut. Jag minns att blev arg när jag såg bilden och fick lust att sätta min lilla barnnäve i hans nylle som smilade så självgott på tidningssidan.
Hur kunde han? Vad hade Jörgen gjort honom som gjorde att han gjort honom så illa?

Min morbror avled till slut på sjukhuset. Mamma och mormor åkte skyttetrafik till Jönköping där rättegången hölls.
Jag fantiserade om att mördaren blev inlåst bakom lås och bom och att jag fick slå honom med min rosa plastmattpiska.
Det lidande han orsakat. Idiotjävel.

Begravningen skedde i en fullsatt kyrka. Jag minns att "Blott en dag" spelades, den psalmen hade jag tidigare hört på ett utav mina kasettband, jag älskade den sången. Jag minns min mormor som kastade sig över kistan då den var på väg ner i jorden, att hon skrek efter "sin lilla pojke". Det var bland det värsta jag sett i hela mitt liv.
Katolikerna som gjorde korstecken men händerna. Sorgen, den bottenlösa.

Att ta livet av någon är inte något som bara drabbar den som mördas. Det drabbar hela familjer, det blir som ringar på vatten, att tvingas se den man älskar mest lida så fruktansvärt är ingen jag önskar någon annan. 
Ilskan över att veta att han, han som kallblodigt avrättade min morbror förmodligen satt hemma i sitt hus denna julafton. Han åt julmat, öppnade klappar med sina barn.

Min morbrors dotter berövades den möjligheten för all framtid. Dom är så lika. Gesterna, utseendet, hon är som en kvinnlig klon av min morbror.
Min mamma berövades sin enda bror, min mormor sin son. Det är oåterkalleligt och tanken på att den där jäveln slapp undan rättvisan är en tanke som man knappt vågar närma sig utan att ilskan spritter i kroppen. Då kan man nog inte ens ana hur det känns för min mamma och mormor. Jag kommer nog aldrig någonsin att förstå det.

Gärningsmannen dömdes först för 10 års fängelse för mord, men friades i hovrätten och gick därifrån som en fri, ostraffad man.
Jag vill att alla ska läsa bloggen som min mamma skrivit, varenda en som förmår sig att klicka på knappen därför att här har ni ett exempel på hur det kan gå till när vårt svenska rättssystem över huvud taget inte fungerar.

Min morbrors mördare gick fri av många olika skäl. Nämndemän som sov sig igenom rättegångarna och poliser som gick fatala misstag. Ett misstag som inte får begås under en mordrättegång.

Här kan ni läsa om allt detta, från början till slut. Om mordet, om gärningsmännen, min morbror och det misstag som begicks.

Jag kommer även att länka viktiga utvalda kapitel nedan:

Döden - när min morbror avled.
Om Jörgen
Gärningsmannen och motivet till mordet
Gärningsmannen intervjuas i tidningen
Händelseförloppet vid mordet
Gärningsmannen och kioskinbrottet
Skälet till att gärningsmannen aldrig blev fälld