torsdag 27 februari 2014

Projekten just nu.

1) Försöka designa en header (går inget bra)
2) Hitta en accentfärg att inreda med (går inte heller bra)

Ja ni ser ju vilka problem man har. Har egentligen massor att skriva men blir hela tiden uppehållen av annat.

tisdag 25 februari 2014

Varför jag är emot stängda spermiedonationer.

Eftersom min helt sakliga och väldigt icke-fientliga kommentar inte blev godkänd så väljer jag att skriva ett inlägg om det på min egen blogg.

En lesbisk kvinna som lever i ett samkönat äktenskap med sin fru skriver om spermiedonation. Jag vill börja med att påpeka att mitt inlägg egentligen inte har med samkönade par att göra över huvud taget. För det är inte bara samkönade kvinnor som använder sig av spermiedonation. Det kan vara singlar eller par där mannens egna spermier inte fungerar.

Men vem det nu är som använder sig av spermiedonation, som jag för övrigt tycker är en bra lösning. Någon väljer att donera sina spermier och då också donera chansen till någon annan att skaffa barn, så tycker jag ändå att stängda donatorer borde vara förbjudet. Helt och hållet.

Det handlar inte om att jag på något sätt tror att barnet kommer gå runt och sakna något i sitt liv, verkligen inte. Han eller hon har en eller två förhoppningsvis fungerande föräldrar som ger allt det barnet behöver. Så.

Däremot så är ställer jag mig helt emot att medvetet beröva någon att få reda på vem som har bidragit till tillkomsten. I sådana här debatter hör man ofta "ja men dom barn som kommit till genom engångsligg där pappan aldrig går att hitta, tror du dom går och lider eller?". Nej, jag tror verkligen inte dom får ett miserabelt liv - men - det är en milsvid skillnad mellan att sådana saker råkar ske och att medvetet göra det valet.

Själva utgångspunkten är barnet. Det går inte att i förväg veta om barnet själv kommer att vilja veta vem donatorn är eller inte, därför tycker jag inte att föräldern i förväg borde ha auktoriteten att fatta ett sådant stort beslut.

Vidare kan man också fråga sig - varför vill en förälder ha en stängd donator över huvud taget?
Ingen inbillar sig väl att barnet ifråga kommer tro att donatorn är en förälder, han eller hon kommer förstå att det rör sig om just - en donator, som valde att donera en del av sig för att hjälpa någon annan.

Trots detta tycker jag ändå man har rätt till sitt ursprung.
Kvinnan i det här fallet hävdar att det här med att söka sina rötter och intresset för sin egen biologi är på grund av samhällets normer. Och visst blir det mycket enklare att avfärda en svår frågeställning genom att skylla allting på normer, men riktigt så enkelt tror jag inte det är i det här fallet.

Adopterade som söker upp sina biologiska föräldrar ser fortfarande sina adoptionsföräldrar som deras "rättmätiga" vårdnadshavare, och det är till dessa de har sin anknytning, inte till de biologiska. 
Därmed inte sagt att de vill ta reda på varifrån de kommer. 

Jag är själv uppväxt i en familj och släkt där biologin inte har någon som helst betydelse. "Kusin Camilla" eller "Farbror Olle" är det oavsett om de kanske inte ens har några biologiska band till familjen. Det spelar ingen roll, för ingen bryr sig. Familj är familj och släktband är släktband oavsett om det är blod eller inte.

Någon kanske har en dubbel uppsättning farföräldrar. En biologisk som de knappt har träffat, men som de ändå vet om, en icke-biologisk som är den som de har närmast anknytning till.

När det kommer till föräldrar så har jag med egna ögon sett att förälder blir den som vårdar och fostrar barnet, biologin är i sammanhanget inte viktig även om det är viktigt för ett barn att, om det är möjligt ha rätten att veta vem den biologiska föräldern faktiskt är.

Problematiken kring stängda donatorer är att man i förväg berövar barnet möjligheten att själva få ta reda på detta om de känner att det är viktigt. Därmed tar man också bort hela barnets röst i frågan för all framtid, ett beslut som är oåterkalleligt och aldrig går att göra ogjort.

Det är nog lätt att sitta och säga att barnet inte kommer ha någon glädje av att veta vem donatorn faktiskt är om man själv vet vilka ens biologiska föräldrar är, då kan man omöjligen sätta sig själv i den situationen.
Dessutom är vi alla olika, vissa donatorbarn skulle säkert ge blanka fan i vem donatorn är, för andra kanske det är mer viktigt.

Sådana saker vet vi aldrig i förväg, men vi vet att skulle ett av dessa donatorbarn som faktiskt vill veta, bli till genom en stängd donation, ja då skulle man få leva med att man medvetet stängt den dörren för alltid och tagit ett beslut som borde få vara barnets, helt på eget bevåg.

lördag 22 februari 2014

Offerkoftan är inte fashion

Ibland undrar jag var gränsen egentligen går mellan självömkan och att bara uttala att något som pågår i en är lite jobbigt. 

Jag är en person som är all for att göra något åt saker hellre än att sitta och gnälla över vad det nu är man inte är nöjd med, men den processen i sig kan ibland vara en tyngre uppgift än att sitta på röven och klaga.

I alla fall innan man har tagit sig förbi hindret.

Att fastna i klagan kan vara farligt. Det kan bli normen och bidra till negativ energi och en sådan hjälper en knappast framåt.

Men medan man är i processen att förändra det man inte trivs med eller försöka förändra, får man då uttala det jobbiga i det? 

Eller är det bättre att bara se allt det positiva man faktiskt har och omfamna det?

Jag tror på en blandning av de båda. Men balansen är svår, håller man för mycket inne kanske man kapslar in det negativa. Och ältar man bara allt negativt låter man det ta för mycket plats.

Nu ska man fräscha upp naglarna och resten av mig själv. Det är en förändringsprocess som är enkel och enbart positiv.

fredag 21 februari 2014

Att kunna stå för det man skriver.

Jag är väl medveten om att min blogg är ganska liten och sketen.

Då och då, om jag skriver ett enligt mig viktigt eller välskrivet inlägg som jag postar på Facebook åker läsarantalet upp en smula, men annars ligger det på samma stadiga lilla antal.

Däremot så vet jag att både arbetskamrater och eventuellt överordnade har gått in och kikat här. Därför tänker jag alltid en och två gånger innan jag publicerar ett inlägg.

Tanken är att vem som helst ska kunna läsa och att jag ska kunna stå för allt som skrivs här. Förvisso skriver jag humorfyllda inlägg och använder uttryck som "vardagsrunk" i kategorierna, men så har ju humor en väsentlig del i min personlighet, så att ta bort det skulle vara att censurera lite av min personlighet.

När jag och min pojkvän precis började träffas satt han och högläste ur min gamla blogg. Inlägg som jag skrivit när jag var 17 år gamla och som jag sedan länge glömt bort. Det var fruktansvärt, jag kunde inte begripa att jag hade skrivit dessa saker, var jag helt från vettet eller?

17 år känns ju vuxet men i efterhand förstod jag att jag fortfarande hade en riktig tonårshjärna. Där stod detaljerade saker om både det ena och det tredje, anspelade på sex på ett uppmärksamhetssökande sätt och till slut bad jag honom att snälla sluta för jag orkade inte höra mer.

Det mesta i bloggen var visserligen helt normal, men då och då dök det upp meningar som, om jag hade kunnat möta mitt 17-åriga jag hade gett mig själv en örfil.

Integritet verkar vara något som kommer med åren och mognaden. Visserligen finns det folk i min ålder som ger mer eller mindre detaljerade beskrivningar på alltifrån problem på jobbet till relationssvackor utan att tänka efter, men tonåringar har en tendens att förtälja lite mer än dom bör just på internet.

Å andra sidan har tonåringar inga potentiella arbetsgivare som eventuell spanar på dom och det här med att "det som läggs ut på nätet stannar för alltid" är en sanning med kraftig modifikation.

Jag har massvis med gamla bilder och dagboksinlägg som jag hade upplagda på bland annat helgon som jag gärna skulle vilja ha och som försvann när sajten las ner. Bloggar som blir lösenordsskyddade eller borttagna finns inte ens i cache-versioner så visst går det att radera sina misstag om ingen tagit en skärmdump på kalaset och lagt det på någon nedladdningssida, men annars är det inga problem.

Jag har låtit mina bloggar ligga kvar för jag vill kunna läsa dem, förhoppningsvis baserar ingen sin bedömning av mig på saker som skrevs för 7 år sedan, men det man behöver fokusera på är nuet.
Jag har alltid varit noggrann med att inte skriva något om jobbet på varken Facebook eller blogg. Jag har valt att inte ens lägga upp var jag jobbar på Facebook eftersom jag riskerar att bli en förlängning av varumärket och Facebook är min privata sfär där jag interagerar med vänner och familj.

Det har jag ingen lust att hålla igen med.

Hur man än väljer att göra är det alltid bra att fundera över vad man publicerar. För i vissa sammanhang är man ett vandrande varumärke.

Hörrni jag vet...

Headern är inte den vackraste skapelsen man sett.

Jag jobbar på't.

onsdag 19 februari 2014

Saknar håret.

Want.it.back.

Jag skrattade ihjäl.

Sagt om negativa aspekter med träning från random person:

"
Ens sociala liv existerar knappt. Vilket resulterar till att man aldrig får ligga, som i sin tur leder till mängder med dåliga sexchattar. 
Och i slutändan så ligger man där och gråtrunkar i sin ensamhet och hoppas på att man inte förlorat värdefull testo. 
Helt plötsligt mår man ännu sämre för att man dessutom tagit alldeles för mkt PWO och sätter sig på balkongen och kedjeröker och intalar sig att, "I vår ska jag bli den bästa versionen av mig själv."
Vilket aldrig händer.

tisdag 18 februari 2014

Ombytta roller

Jag skulle inte vilja påstå att jag var särskilt tidig med alkoholdebuten jämfört med jämnåriga då jag var tonåring, däremot råkade jag av en händelse umgås i väldigt "städade" umgängeskretsar. Jag gick i engelskaklass där folk var väldigt studieinriktade (vi blev utpekade som nördklassen i skolan ungefär) där det till skillnad från många andra 15-16-åringar mer eller mindre var moraliskt förkastligt att dricka.

Det märktes när jag och min dåvarande bästa kompis hade varit med ett gäng äldre som vi ofta umgicks med på den tiden och druckit öl.
Jag vet inte hur det kom fram, men på måndagen var flera personer arga på oss och tyckte att det vi hade gjort var mer eller mindre förskräckligt.



Jag tänker ibland tillbaka på vilket rabalder det blev när jag och min dåvarande bästis hittade på bus och hur det är nu när vi är vuxna.
De som på den tiden tyckte det var alldeles förfärligt att dricka är sådana som idag är ute varje helg och dricker, oftast mer än det i form av vinkvällar och AW's.

Jag å min sida dricker numer kanske en gång var tredje månad och bli då knappt berusad. Min bästis som jag hittade på bus med hon är mamma idag och bor på en gård ute på landet med sin karl, ingen festprisse med andra ord och det är inte jag direkt heller.



Jag hävdar inte att det enda är bättre än det andra, däremot är det lite roligt att se hur rollerna kan bli precis ombytta. Vi som var ute och röjde i tonåren lever som kärringar idag och dom andra ligger tycks ha sitt "röj" nu istället.

måndag 17 februari 2014

Egna proteinbars

Detta receptet fick jag från styrkelabbet.

Att köpa proteinbars kan ju bli svinigt dyrt i längden även om det förmodligen är godast. Detta är ett bra komplement när man behöver något att fylla magen i som mellanmål. Jag tål ju att dricka rena proteinshakes, min mage går bananas vilket jag har fått förklarat för mig förmodligen beror på att det inte finn några fibrer med som magen får jobba med, men proteinbars går alldeles utmärkt.



Här är receptet som jag har omvandlat till dl istället för gram så är det enklare att göra!

Ca kcal per bit: 200
19,2 g protein
14,4 g kolhydrater
6,5 g fett

3 dl havregryn
3 1/4 dl chokladproteinpulver
3/4 dl kakao
ca 1 matsked jordnötssmör
ca 1 matsked agavesirap
1dl mjölk

Blanda alla ingredienser utom mjölken. Tillsätt lite mjölk i taget, arbeta ihop smeten med händerna, tänk på att det blir väldigt kletigt så hälften kommer fastna på fingrarna, lite meckigt att få bort.

Bred ut smeten på en form med bakplåtspapper och ställ in i frysen tills den stelnat.
Tycker man att det blir för klibbigt kan man ställa in smeten i kylen först tills den stelnat lite och sedan kavla ut den, det gjorde jag igår och det fungerade jättefint.

När allt stelnat, skär ut lagom bitar och vira in i gladpack et voila!


Letar inspiration


Titta så exalterad man kan vara under en pisspaus i bröstpasset, står av någon anledning med handen i fickan som jag pressar utåt så jag ser gravid ut (men det är jag alltså inte)

Sitter just och bläddrar i lite träningstidningar vi köpte i USA för inspiration till ett ordentligt magpass, har inget strukturerat pass eller riktiga killer-övningar när det gäller just mage.

Det är inte världens lättaste att göra avancerade övningar när man inte har någon muskelstyrka, det blir lätt att nackmusklerna ofrivilligt involveras när jag kör exempelvis crunches eftersom magmusklerna inte mäktar bära upp en.

Nu tänkte jag krypa ner under täcket och se om jag hittar något att hänga i granen, jag lär nog däcka rätt omedelbums.

Solen har återvänt!

Förstår ni hur glad jag blev när jag fick se en klarblå himmel och solsken!

Rosorna är en kärleksförklaring vi fick från jobbet på alla hjärtans.



Jag brydde mig inte ens om att jag knappt kunde se datorskärmen för den bländande solen, idag lät jag persiennerna vara uppdragna. Känns underbart!
Tänk när träden knoppas och man strutta omkring i skinnjacka, det är inte långt kvar nu.

Idag är det bröst på träningsschemat, mitt projekt att försöka sova i hyfsad tid gick åt helsefyr så jag är lite lätt trött idag.
De dagar jag är väldigt trött försöker jag alltid träna direkt efter jobbet, har jag väl kommit hem och varvat ner blir det oftast bara en pina att ta mig iväg till gymmet, det är generellt inga problem när jag har någorlunda energinivå, men dagar som dessa är det verkligen inte kul.

En sak som dessutom är fantastisk att solen går upp runt 18 min tidigare varje vecka och ner 18 min senare, så nu går solen upp vid 07:18 och ner vid 16:45, det blir fort ljusare!




söndag 16 februari 2014

Håvar in duktighetspoängen.

Denna söndag spenderades med en typ 4 timmar lång fika med Anna, det blir så när man träffas, man har så mycket att bubbla om att det liksom aldrig tar slut, vi var för övrigt dom enda tjejerna i hela Farsta C som inte var preggers.

Efter det blev det träning, jag råkade ta min sambos träningslinne med oversize är ju fab så det var nemas problemas.
Jag noterade när jag tog min toalett-selfie att man faktiskt kan skymta en liten bula där på axeln. Styrketräning är otacksamt på det sättet att man ägnar 5 dagar i veckan åt något som kommer synas om kanske 3 år, det är därför det gäller att gilla själva utövandet, för det kan dröja mycket länge innan man kan börja njuta av resultatet.


Därefter hem, avnjuta en yakuniku från Svenska sushiköket och sedan blev jag från ingenstans helt energisk och bestämde mig för att ta itu med vårt stökiga lilla hem med kläder överallt och frukostflingor som fastnade i strumporna.

Så nu har jag duschat, packat in håret, kletat in mig med brun utan sol (enda sättet att bli brun i det här landet), blekt tänderna med ett hemmakit jag köpte från USA, packat träningsväskan, lagat lunch till i morgon, städat köket, dammsugit, vikt all tvätt och ja, nu sitter jag mest här med det sedvanliga måndagsdilemmat, nämligen att vända tillbaka dygnet.

Vem blir trött vid 9 när man har sovit till 11 på söndagmorgonen liksom?
Måndagar är alltid en plåga på det viset.

Nej men allvarligt, ledsen för ett ofantligt tråkigt inlägg. Söndagar blir liksom inte roligare än så här. Nu ska jag försöka bli trött.

lördag 15 februari 2014

Alla hjärtans-dag firande.

Igår började jag lipa. Inte för att jag var ledsen utan faktiskt av lycka.

Jag vet att det förväntas att man ska bli uppvaktad på alla hjärtans dag, men varje gång min kille gör något romantiskt för mig blir jag så lycklig.

Jag känner mig extra speciell och uppvaktad, en känsla som inte sitter helt fel måste jag erkänna.
När jag klev in genom dörren såg jag direkt att något stod på köksbordet. Det var en Victoria Secret Bodysplash, och inte vilken som helst utan coconut-doften som jag faktiskt varit och nosat på när vi var i USA och som var min favoritdoft - mitt i prick!

Sedan hade han köpt en konditoribit (han vet att jag är alldeles tossig i bakverk) som för övrigt smakade helt himmelskt.
Sedan hade han fixat en alldeles speciell middag som bestod av glaserade kycklingspett med en sallad bestående av buffelmozzarella, tomat och pesto.

Grädden på moset var efterrätt nummer 2 som var blåbärspaj med vaniljsås. Jag är ju barnsligt förtjust i sötsaker så man kan väl säga att jag var ganska nöjd med den alla hjärtans-middagen.



Av mig fick han en stor, fin ros och två questbars som jag vet att han älskar. 

Idag händer det inte mycket här i huset, mannen testar sin sproilans high-tech dator som jag är pyttelite avundsjuk på, den tar typ 30 sekunder att starta, no joke.
Jag sippar på en Cappuccino, det är nämligen så att exakt mitt emot vårat hus över en liten gata, cirka 30 sekunders promenix ligger ett Coffee Bean Café som faktiskt är väldigt mysigt. Det slog mig att man under lata dagar kan gå ner dit och köpa frukost om man vill.

Jag älskar verkligen läget på det här huset, även om vår lägenhet är en aning liten för oss två så har jag parkering utanför porten, 10 minuter in till stan, 2 minuter till tunnelbanan och 2 minuter med bil ut på essingeleden, om ens det! 

Jag är en bortskämd liten flicka, jag.

Februari och mars, så värdelösa månader.

Alltså, jag tror 99,9% av Sveriges befolkning håller med mig om den rubriken.

Februari och mars är verkligen bara en utdragen väntan på våren. Just den här februari har ju varit exceptionell på det viset att vi inte sett solen på snart en månad.

Jag har sett solen, lite halvt skymta fram genom molnen vid ett tillfälle och det varade i högst 30 minuter. Inte konstigt att folk sveper bärs på FB för glatta livet, vad ska folk göra då?

Vi får väl trösta oss med att vi plågat oss igenom halva februari som ju är årets kortaste månad. Sen behöver vi bara härda ut mars och därefter börjar det hända saker. Jag längtar till den där euforiska känslan man får när alla löv på träden har slagit ut någon gång i maj.

Då gör det inte lika mycket om det är grått på himlen, för det finns åtminstone grönskan som lyser upp.

Så håll ut gott folk, vi sitter alla i samma gråa, regniga båt ett tag till framöver.

torsdag 13 februari 2014

Bra när vi kvinnor står upp för varandra

Ingen kan väl ha missat när TV-kocken Nigella blev förnedrad av sin make på en restaurang, bland annat tog han strypgrepp på henne och gjorde vissa andra grovt kränkande saker som någon smygfotade.


Kort därefter var skilsmässan ett faktum och tur är väl det. Men på något sjukt vänster lyckas sådana här, vidriga gubbjävlar hitta nya kvinnor som av oklara anledningar är intresserade.


Vad man som vacker, smart kvinna ser hos en skrynklig gubbfan som dessutom beter sig som ett ärkesvin är för mig obegripligt - men - Trinny från "Trinny och Susanna stylar om [valfritt land]" som i alla program verkar så down to Earth och verkar för att peppa andra kvinnor tycks ha en helt annan sida.


Anledningen till att jag ens tar upp detta, jag är inte jättemycket för kändisskvaller är att detta är det absolut vidrigaste jag läst, när Trinny bestämmer sig för att skriva ett hånfullt inlägg om det Nigella utsattes för av sin make.


Hur fan kan man som kvinna göra sig lustig av något sådant? Hur i helvete kan man? Det är att fullständigt pissa på kvinnor som blir utsatta för saker som dessa och till och med värre övergrepp, att hylla män som kränker, slår, förnedrar och misshandlar sina kvinnor.


Dessa två passar varandra som handen i handsken för båda två är lika genomruttna, vidriga människor.
Fy fan.



Därför behövs alla hjärtans

Jag tycker att alla hjärtans dag är en fantastisk dag.

Den må vara komersiell, den må gynna handeln men ändå. Vi firar jesus alla förehavanden och dansar runt en balle i juni, varför inte fira kärleken?

Folk säger alltid saker som "amen vadå, man kan väl göra saker för sin partner året runt", men hur ofta gör man det då med handen på hjärtat?
Alla hjärtans ger en putt i baken när det kommer till romantik, jag skulle inte vilja kalla det påtvingat utan snarare lite draghjälp och en påminnelse om hur viktigt det är att se och bekräfta varandra.

Sen är alla hjärtans inte heller en dag enbart för kärlekskranka par utan för all typ av kärlek. En vän till mig sin för närvarande är singel firar sin alla hjärtans dag med sina föräldrar. De äter god mat och hjärtformad tårta, hur mysigt är inte det?

Alla hjärtans är en dag som man kan ägna åt vem som helst som man älskar, ett blombud kan man lika gärna skicka till sin bästa kompis.

Dessutom, i gråa februari kunde inte den här dagen komma bättre lämpad.

Jag avslutar inlägget med en låt som jag tillägnar min älskade. Puss på er.




I 'll follow you down through the eye of the storm
Don't worry I'll keep you warm.
I'll follow you down while we're passing through space
I don't care if we fall from grace
I'll follow you down

onsdag 12 februari 2014

Göra det jobbigt för sig

Jag har infört en ny regel hemma. Jag röker aldrig genom vår franska balkong numer. Det är mitt alldeles egna påhitt som beror på 2 saker. 
1) Göra det extra jobbigt för mig att ta en cigg. Jag försöker dra ner och har lyckats hyfsat bra. Tanken är att så småningom trappa ner ännu mer.
2) Det luktar så jävla ofräscht, även om man blåser ut så kommer hälften tillbaka och till och med jag tycker det luktar skit.

Jag lever än, men jag har hamnat i någon trötthetssvacka, kan ju bero på att jag inte sett solen en enda gång sen jag kom hem från Florida. Hemmet ser ut som en pundarkvart och jag börjar seriöst överväga att anlita städhjälp. Till en tvåa. 

Förstår ni om vi skulle bo i hus? Vi skulle inte klara oss utan städhjälp. Nåväl, nu ska jag ta mitt trötta arsle och hoppa i säng.

Puss och kram!

lördag 8 februari 2014

Kålisar

Hur kan man hata kålisar?



Detta är kålbebisar, det är en slags docka som tillverkas i USA, så sjukt söta, när jag får en unge ska jag beställa hem en, eller "adoptera" som det så gulligt heter på hemsidan.

Hur jag vet vad detta är?
Jo jag och min mamma spelade alltid kålbebisspelet, ett brädspel, när vi var på Bandängen tillsammans. Det var mitt favoritspel och jag brukade få ett glas saft och en havreboll när vi var där. 
Fina barndomsminnen!

Dockorna hittar ni här!