tisdag 30 juni 2015

Inga ord.

Hur skriver man ett sådant här inlägg?
Enkelt - det gör man inte.

För orden för smärtan och känslorna som far omkring är inte uppfunna. De existerar inte i något vokabulär.
Det finns ord som snuddar vid det, men inga som någonsin fullt ut kan beskriva känslan.

Jag älskar dig, mer än jag någonsin kommer att kunna uttrycka. Det värker i bröstet. Allt du har gjort för mig, ovärderligt, du har inte bara gett mig livet, du har gett mig det allra bästa ett barn kan få.

Du har alltid varit närvarande, alltid ställt upp, alltid lyssnat, det känns meningslöst att ens försöka sammanfatta all den ovillkorliga, massiva, osvikliga kärlek som jag har fått. 

Jag vet inte hur jag ska orka, ibland känns det som att hela jag ska gå sönder. Att jag kommer krackelera och vittra sönder, bokstavligen.
Det känns som jag ska dö och som att jag inte kommer orka ta ett enda steg till utan bli liggandes på marken i tid och evighet.

Men jag gör inte det. Jag fortsätter ta mig framåt på darriga ben. Jag tänker göra allt för dig nu. Jag har din hand i min, du är inte ensam, denna resan gör vi tillsammans allihopa. Du behöver inte vara rädd, inte känna dig ensam för jag är här, precis som alla gånger du varit hos mig när jag var rädd.

En gång, när jag var 11 år gammal fick jag tvångstankar efter att ha sett en läskig film. Jag trodde att jag skulle vakna och vara levande begravd. Så en dag på landet berättade jag för dig och du svarade:
"Du behöver inte vara rädd - jag är ju här". Den natten upphörde alla tvångstankar.

Precis så är det nu också. Jag är här. Vi är här.
Jag älskar dig bortom all vett och sans, jag älskar dig mer än vad jag någonsin kommer kunna förklara i ord men jag känner det varje gång jag håller din hand, varje gång jag lägger armen om dig och lutar mitt huvud mot ditt, ihopkrupen tätt intill precis som när jag var liten och som jag aldrig har slutat med ens när jag blev vuxen.

Jag orkar inte skriva om hur orättvist allt är - jag går sönder, jag faller i bitar. Jag orkar heller inte skriva om mina grusade framtidsplaner eller denna fruktansvärda, outhärdliga skräck jag känner inför tanken att du ska lämna denna plats för jag vet inte hur jag ska klara mig utan dig.

Nej, jag tänker skriva om nuet. Om att du finns här hos mig. Att du inte är ensam, utan att vi håller om dig hela vägen fram till vad det nu är som komma skall. Du är så fantastisk och så älskad.

Och framförallt, älskade du, så är du inte ensam.

onsdag 10 juni 2015

Varför?!

På väg hem en junikväll, det är så vackert att det gör ont. Ljust fastän klockan är över 10 och jag kan ändå inte hjälpa att känna mig så jävla arg och bitter.

Vi skulle ju grilla, vi skulle spela kubb, åka till landet och fiska. Nu blir det inte så. Slag på slag, oron, rädslan och så den där förbannade jävla hjälplösheten. Jag kan bara sitta och se på när du lider av dina krämpor och jag vill så gärna ta fram mitt trollspö och bara fixa allt, men jag kan inte.

Hur fan blev det så här? Jävla fan skit piss, jag orkar inte ens skriva fint. 
Jag älskar dig så att det gör ont, jag vill bara att du ska resa dig upp, så vi kan göra allt det där vi pratat om, jag vill inte att du ska ha ont och jag skulle kunna göra vad som helst för att göra allt bra igen.

Trycker ner allt till en kompakt massa för börjar det sippra blir det ett vattenfall bortom min kontroll.

Och helt ärligt, det vet jag inte om jag orkar.