onsdag 27 november 2013

tisdag 26 november 2013

Idag ryker håret

Eller ska jag säga härvan av trassel-kockor som sitter här och var i min hårbotten?
Jag är ärligt talat livrädd att frisören ska säga att jag behöver raka av håret, jag vill inte göra en Britney.

Egentligen vill jag inte skiljas från mitt långa hår, men det skulle ju ha fyllts på och fixats till, minst varannan månad, jag satte i mina extensions i augusti och har inte gjort något med det sedan dess - jag har inte kunnat.

Så just nu är det helt trassligt och ohanterbart, jag måste ha det antingen i fläta eller en bulle på huvudet. Jag kommer definitivt göra om det i framtiden men då ska jag se till att kunna sköta det.
Anyways, jag kommer förmodligen känna mig väldigt naken efteråt.

Stackars mig.

måndag 25 november 2013

Ny kaka!

Så jag gjorde en hybrid av Emmys morotskaka och den här rödbetskakan med saffransglasyr.
Jag tycker kakan blev jättegod!

Bilderna är kvar hemma men här kommer receptet i alla fall:

Kakan
Blanda ihop lite mindre än 1dl vaniljkasein, 2 tsk bakpulver samt 1 dl pofiber. Ös på med kardemumma och kanel (jag hade säkert i 1,5-2 tsk).
Vispa i en annan bunke 3 ägg pösigt tillsammans med 1 dl Stevia strö. Tillsätt 100 g kvarg, ca 1dl finrivna rödbetor, 0,5 dl vatten, några krossade valnötter samt det torra och vänd ihop till en jämn smet. Häll smeten i en springform och grädda på 175 grader i 25 minuter. Tag ut kakan ur ugnen och låt svalna helt under en bakduk.

Glasyren
Vispa 100 g Philadelphiaost (jag tog 3%-ig) fluffigt med 1 dl sukrin melis eller sötströ, och 0,5g saffran. Smeta på kakan et voila!

Motivationen är det inget fel på.

Igår hade jag världens bästa ben-pass. Squatsen gick hur bra som helst nu när jag har fått en noggrann genomgång i tekniken med PT:n och jag lyckades pusha mig själv att ta i ordentligt.

Så här i novembermörkret är det inte fel på träningsmotivationen, inte alls. Vad jag däremot har problem med är motivationen att ta mig till gymmet. 

När man har kommit hem från jobbet och in i värmen känns det måttligt lockande att gå ut i kylan igen, men det känns alltid lika bra när man väl är på gymmet, sedan har jag ju en sambo som lite extra draghjälp med.

Det börjar ta sig i lägenheten med, vi har fått arslet ur vagnen och både satt ihop tv-möbeln och fått upp speglar och tavlor på väggarna. 
Nu är det bara lite fint pynt som fattas så är det riktigt mysigt i vårt lilla crib.

Idag ska jag testa att baka en saffranskaka som är deffmodifierad, jag tror den kommer bli riktigt god. Jag frågade min receptguru om råd och hon trodde också det kunde fungera med dom ändringar jag tänkte göra. Det återstår att se, jag återkommer med rapport.

#Detgårbranu


Bör jag bli orolig för min vän?

lördag 23 november 2013

#yolo


Känns inte som att man ens behöver kommentera detta närmare. 

Jag är i alla fall glad en kultur där man knappt vill köra om man ätit en punchpralin, nu berodde detta inte på en generell alkoholkultur utan på en efterbliven människa som måste leva med detta resten av sitt liv.

Så jävla onödigt bara, de där två kvinnorna hade verkligen inte behövt dö.

Min fredag

Har innehållit följande:
- Ett fruktansvärt smärtsamt läkarbesök
- En kebabrulle
- Bullar, snickersglass och bakelser

Nu sitter jag och fnissar åt två herrar (min sambo och hans bror) som spelar Playstation och dampar ur totalt.


Vad mer kan man begära av en fredag? (Okej undantag för läkarbesöket men det är glömt nu!)

fredag 22 november 2013

Nejmenvadfa-an.

Sverigedemokraterna satsar på oss kvinnor, yay!

Jag som alltid ha velat ha frikyrkliga abortlagar som tvingar oss kvinnor att behålla barn vi inte vill! Vad omtänksamt!

Eller så gör vi så här: emot abort? Gör ingen abort då. 
En princip som också går att applicera på abortmotståndet.




Herregud.

torsdag 21 november 2013

Work in progress.


Med "progress" syftar jag givetvis på träningen, inte på att jag ska bli smalare.

Ibland kan jag fundera över om det är klokt att lägga ut kroppsförändringsbilder, inte för att jag har jättemånga läsare men jag vill egentligen inte bidra ytterligare till vikthetsen som redan är (paradoxal jag är, eller hur?)

Och jag vill heller inte att folk runtomkring mig ska får dåligt samvete eller ångest för att de inte tränar. Ibland kan jag få kommentarer som "värst vad du var nyttig då", eller "men herregud är det där verkligen friskt?"

Det är egentligen så simpelt att jag i min vardagskost, d.v.s den jag äter hemma med min sambo undviker socker och framförallt snabba kolhydrater, dåliga fetter etc. Men jag äter mig alltid mätt (mer än mätt) och maten jag äter är väldigt god.

På helgerna eller vid special occasions gottar jag till det, detta sker liksom på ren automatik, jag räknar inte kalorier, jag har inte ångest över mitt matintag och jag går inte ständigt runt och tänker på maten och framförallt inte på vikten.

Jag ligger på en, enligt mig bra vikt där jag tänker stanna och varken gå upp eller ner, inget som kräver att jag förvägrar mig av livets goda.

Jag kunde själv bli rentav provocerad om någon avstod sötsaker eller åt nötter på bion istället för popcorn, "vilka jävla pretton" tänkte jag och kände mig nästan hotad och dålig när någon inte åt "med mig".

Idag kan jag ibland uppleva att folk runtomkring tror att jag har åsikter om andras kost eller levnadssätt och jag kan säga att jag bryr mig inte ett enda dyft. Jag tycker inte jag är bättre än någon som inte äter eller tränar som jag. 

Det må låta ostigt, men det allra viktigaste för mig är att folk runtomkring mig är lyckliga, sedan om de äter chips eller sallad ger jag blanka fan i.
Att bli intresserad av träning innebär inte per automatik att man får en pinne i arslet och ett urge att sprida sin visdom till andra (om de inte själva frågar).

Jag kände mig aldrig fet innan jag började träna, jag började inte av det skälet utan för att min kropp inte mådde bra av att vara omusklad, speciellt med tanke på min skolios.

Jag anser att man måste arbeta med sin psykiska hälsa parallellt med den fysiska, och man måste även begrunda synen på sig själv och skälen till en eventuell viktnedgång eller träningsstart så att man inte drivs av ångest eller självhat, det blir destruktivt och träning ska vara något härligt för oss som utför den.

För folk som inte känner sig frälsta av det levernet så är det absolut viktigaste att man trivs med sig själv och sitt liv. Resten spelar mindre roll.




Bra träningsvecka

Idag körde jag rygg/biceps som har blivit ett av mina favoritpass.

Hela den här veckan har varit grym rent träningsmässigt, alla övningar har varit kontrollerade och tekniskt bra. 
Jag gjorde även marklyft på egen hand för första gången idag, med en lätt vikt för att jag skulle nöta in tekniken främst, jag tycker fortfarande det är mycket att tänka på men det är grym övning på alla sätt.

Så här i höstmörkret är det inget alls fel på träningsmotivationen, däremot på motivationen att ta sig till gymmet. Helst vill man inte sticka ut tån genom dörren mer än nödvändigt.

Imorgon börjar jag 06:30, jobbar bara halvdag eftersom jag ska till läkaren, så klockan kommer ringa typ 04:30 imorgon, tjoflöjt.

Åh, i helgen ska jag baskemig baka om det finns tid, min inre mystant vill ut känner jag.
Kan öppet erkänna att jag sitter och kollar på vilket julpynt jag ska köpa på Rusta och Åhléns hemsidor.

Satt och kollade på gamla webcam-bilder. Den första bilden är från ett år sedan. Den andra tagen nyligen, skillnad much?




onsdag 20 november 2013

Deffmåltid, recept

Detta är en absoluta favorit-"deff"-rätter (jag deffar inte längre utan ligger på balans) är denna, så enkel, så god.

Man penslar en kycklingfilé med sockerfri sötsursås (finns på dom flesta stora mataffärerna, Coop Forum bland annat), till har man råris, grönsaker och blandar kvarg tillsammans med den sötsura såsen vilket blir en jättegod sås till.


Nu orkade jag inte koka råris i 40 minuter så det bidde bara grönsaker till.

I helgen tänkte jag testa att baka proteinsockerkaka och mjuk proteinpepparkaka, jag har just kommit på hur roligt och mysigt det är med bakning. Jag var typ 12 sist jag bakade relativt ofta.

Telefonterror

Alltså nu är det typ fjärde gången det är ett säljarnummer som ringer angående min adressändring, jag var smart och googlade telefonnumret (jag blir alltid misstänksam mot 020-nummer) och hittade på en annan blogg att det går till något säljar-företag som försöker pracka på en eftersändning och shit.

Dom har ringt varje dag den här veckan, nu börjar det bli lite flåsigt måste jag erkänna. 
Det torde väl vara en hint att jag inte svarat någon av de fyra gånger de har ringt?

Leave Britney alone!

Det här med tomtar

Jag har fått dille på julpynt av någon anledning. När jag bodde hemma var jag inte alls intresserad av julpynt men nu när jag flyttat hemifrån och dessutom har en sambo som inte bryr sig nämnvärt om dekorationen har det väckt en enorm lust att pynta.

Jag tänkte pynta stilrent men ändå mysigt, och jag har alltid sagt "inga tomtar", men någon liten tomte kanske får vara med.

Apropå detta, det är stor skillnad mellan tomte och tomte.
Dessa små söta kan man ju lätt ha hemma:




Men skulle du vilja ha någon av dessa som juldekoration hemma?

Finns på Jotex, om någon är sugen på en nerknarkad tomte.

Master-pose-tomte i porslin

Alltså, jag vet verkligen inte.





Onsdagsgarvet



tisdag 19 november 2013

måndag 18 november 2013

Bra PT-pass!

Igår var på en PT-lektion hos en SATS-PT som faktiskt var riktigt grym, jag vet vem det är sen innan och han är dessutom själv väldigt tränad så man kan ju känna sig trygg med att hans egna metoder faktiskt fungerar.

Vi tränade marklyft, squats och core-övningar.
Jag är väldigt vinglig när jag kör squats eftersom jag har dålig balans och svag bålmuskulatur, men det gick riktigt fint när vi körde och jag gillade att han precis som jag var mer fokuserad på teknik än tyngden (vissa PT:s har en tendens att vara enormt prestigekåta och vill att deras klient ska tävla i tyngdlyftning efter andra lektionen, men icke han)

Vi hann också köra igenom core-övningar som jag måste börja med att köra två gånger i veckan så som jag kör med ben.

Sedan frågade han var jag brukar ha ont, jag sa att jag brukar ha problem med smärtor kring nacken och axlarna, varpå han precis som min kille också påpekat, sa att jag måste köra mer baksida axlar än jag gör idag, så det ska också läggas in mer i mitt schema.

Jag var jätteglad när jag gick därifrån för jag har fått ny träningsmotivation, dels är det alltid kul att lära sig tekniker ordentligt (det är det som är svårt vad gäller styrketräning), sen är det alltid roligt att lära sig nya övningar som tar en framåt i träningen, mitt fokus ligger på att bygga synliga muskler, få bättre hållning och gärna bli av med ryggvärken, det känns som ett bra mål att sträva mot.

Min pojkvän är jätteduktig och det är ju han som har lagt upp hela mitt träningsschema, men när vi är och tränar vill ju han ha tid för sin egen träning så det kändes skönt att ha en timme med någon som var där för att fokusera bara på mig.

Proteinmockaruta

Igår var jag ledig så förutom att lära mig marklyft och ordentliga squats hos en PT eller få vansinnesutbrott på vår byrå så bakade jag också, även denna gång norpade jag ett recept från duktiga Emmy.

Detta blev inte alls lika bra som proteinmorotskakan, det kan ha berott på att jag bakade med vassleproteinpulver och inte kasein som man egentligen skulle haft. Den blev dock inte äcklig, ska sägas, jag tror nog att om jag får testa en gång till blir den bättre.



Vispa 3 ägg pösigt tillsammans med ½ dl Stevia strö. 
Rör i en separat bunke ihop 40 g chokladkasein, 1 dutt kakao, 10 g Pofiber och 2 tsk bakpulver. Tillsätt 100 g kvarg, 100 g finriven rödbeta, ½ dl kallt kaffe samt det torra till de uppvispade äggen och blanda till en jämn smet. Häll smeten i en springform och grädda på 175 grader i 25 minuter. Ta ut kakan och låt svalna under bakduk i några timmar. Vispa sedan ihop 100 g Philadelphiaost, 1 dl Sukrin melis och 1 dutt kakao till en frostning som du brer över kakan. Avsluta med att sprinkla över 10 g kokosflingor.

lördag 16 november 2013

Abort är alltid rätt.

När jag var på Stockholms stadsmuseum för något år sedan var där en utställning om bland annat barnhem och föräldrarlösa barn.
På den tiden var det så att en ogift kvinna som blev gravid blev utfryst ur samhället och sedd på som en hora.
Det lades aldrig någon skuld på mannen som gjort henne gravid och då faderskapstest inte existerade var det lätt för mannen att helt enkelt säga att kvinnan ljög.

Jag tycker i ärlighetens namn inte att vi har kommit så mycket längre idag.
Denna eviga diskussion om när abort är berättigat och inte riktas bara mot kvinnan "hon har gjort 5 aborter, vet hon inte vad en kondom är, man ska inte använda abort som ett preventivmedel" - men HALLÅ?! 

Har jag missat någon evolutionär förändring för sist jag kollade krävs det två aktiva parter för att en graviditet ska bli till om det inte sker genom en våldtäkt?

Jag har hört många killar lite skämtsamt säga hur många ungar de skulle ha haft om inte abort fanns och nu snackar vi inte två utan uppemot 7 stycken. Men visst, det är kvinnor som ensamma bör ansvaret för denna enligt några bestialiska handling.

Det är väl för fan bådas "fel" om vi nu ska använda oss av de termerna? 

Jag är för abort och jag skiter i hur många folk för eller hur mycket av mina skattepengar som går åt fria, säkra aborter. 

Jag skiter till och med i om det finns folk som använder det som preventivmetod vilket jag tror är en uppdiktad myt, för det finns nog inte en jävel som tycker att aborter är roliga.

Jag tycker att Sverige är föredömligt i det avseendet och det är nog många självmord som har avstyrts genom aborter och genom att minderåriga inte behöver föräldrarnas medgivande eller ens informera dem om ingreppet.

Det handlar om frihet och rätten till sin egen kropp. Hur man än vänder och vrider på det blir det en börda som kvinnan ensam får bära. Kanske har hon tur med en stöttande partner vid sin sida. Har hon otur skiter han i vilket och hon får ta hela smällen ensam trots att det faktiskt även är en man som har varit delaktig i det som ledde fram till den oönskade graviditeten.

"Men kan man inte adoptera bort barnet då?" Säger vissa som verkar tro att det är ungefär detsamma som att sälja sin hamster på blocket.

Jag kan bara tala för mig själv men jag skulle aldrig någonsin klara av att släppa ifrån mig det barn som jag burit på i 9 månader oavsett vilket situation jag befann mig i.

Tycker man abort är fel - ja men då har man valet att inte göra det, men hur andra väljer att göra tycker jag inte man har något med att göra.

Folk blir hysteriska över att antalet aborter ökar. Jag tänker mest "vad jobbigt för den som måste genomgå den där skiten".
Hur hade det sett ut om alla dessa hade behållt sina barn istället?

Och återigen - var kommer männen in i fråga om abort? Jag tycker att vi kan sluta prata om tjejer som gör abort, det är män och kvinnor som gör aborter, för så länge inte en kvinna blir gravid med nästa Jesus-barn så är det två parter som orsakar en graviditet och därmed två personer som gör en abort.

Proteinmorotskaka recept

Det här morotskakereceptet är hämtat från Emmys blogg, en tjej som är helt outstanding på proteinrika, nyttiga recept! Så äran är bara hennes, jag är bara tvungen att förmedla receptet vidare.

Den här morotskakan smakar exakt som en vanlig morotskaka. Näringsvärdena är:
På hela satsen: 575 kcal, 72 g protein, 21g fett och 24g kolhydrater.
Per bit: 72 kcal, 3g fett, 3g kolhydrater.

Och inget socker!



Kakan
(Det som står inom parentes har jag skrivit till, vissa saker stod i gram, jag fick googla och gissa mig fram lite hur mycket jag trodde att det var i dl så jag reserverar mig för att det kanske inte är på pricken korrekt)

Blanda ihop 40 g vaniljkasein (jag räknade ut att detta var ca två tredjedelar av en dl), 2 tsk bakpulver samt 10 g Pofiber (1dl) ca 1tsk kanel och 1tsk kardemumma.
Vispa i en annan bunke 3 ägg pösigt tillsammans med 1 dl Stevia strö. Tillsätt 100 g kvarg, 100 g (ca 2dl) finriven morot, 0,5 dl vatten samt det torra och vänd ihop till en jämn smet. Häll smeten i en springform och grädda på 175 grader i 25 minuter. Tag ut kakan ur ugnen och låt svalna helt under en bakduk.

Glasyren
Vispa 100 g Philadelphiaost fluffigt med 1 dl Sukrin melis (vi hade inget sukrin melis utan använde sötströ, det blev jättebra det med, viktigt är dock att det är ett strö som är "pulvrigt") och 2 tsk limesaft. Bred glasyren över kakan och avsluta med att sprinkla över lite kanel.

torsdag 14 november 2013

Tack för asgarvet!

Den här statusen var det första jag såg när jag slötittade på Facebook imorse innan jag tog kraft till mig att orka kliva upp ur sängen. Detta är en f.d klasskamrat som skrev om sin underbara morgon.

"Jag vakna av att [hennes man] prata i sömnen. Det tog inte lång stund innan [hennes son] vakna och bestämde att han ska sova i våran säng... så nu ligger jag vaken med en unge som nyper i min mage och mosar sin fot i mitt ansiktet. Samt en man som säger saker som "badat och hoppar"... Om någon säger att barn är fantastiska och att vara gift är så gulligt... Får dom gärna ta [mannen] och [sonen]! Allt som saknas är att [katten] bryter upp dörren och lägger sig på mitt ansikte!"

onsdag 13 november 2013

Min vidriga mardröm - verklighet för vissa.

Jag hade en så vidrig, skräckfylld dröm inatt.

Jag drömde att jag skulle till skolan (min gamla högstadieskola) men bumpade in i mitt ex som på något sätt tvingade eller lurade mig hem till hans lägenhet. I början var det på helt vänliga premisser, jag hade något där som jag skulle hämta men ganska snart trappades stämningen upp och blev hotfull.

Det slutade med att han bestämde tillsammans med sin kompis att de skulle styckmörda mig dagen därpå. Jag försökte hitta min mobil och smsa min bror som troligen låg och sov och precis som jag är ganska svårväckt. Jag tänkte sms-bomba honom och skriva "John" flera gånger på raken men också be honom att inte ringa upp för då skulle jag bli busted.

Mitt ex hade nämligen gömt min mobil för mig men jag hade hittat den och tog den med mig in då jag låtsades gå på toa. 

Min plan B var att smsa Elin, eftersom hon alltid svarar och be henne telefonterra John.
Jag skrev "Jag vet inte varför men jag gick hem till XX, han tänker styckmörda mig imorn, ring absolut inte upp, ta med dig Patrik och gärna 2 stycken till för dom är 4 pers".

Mitt ex hade en tidningsartikel uppsatt med en bild på en annan tjej han mördat. "Kan han göra sig av med henne utan vidare kan han det med mig" tänkte jag.
Det sjuka i drömmen var att hans kompis, som för övrigt var rullstolsburen, var väldigt trevlig mot mig och vi satt och snackade på kvällen, däremot vet han sig inte en tum när det kom till planen. De skulle döda mig nästföljande dag.

Så när mitt ex hade somnat lyckades jag fly, jag ringde polisen och kom fram till en kvinna. Jag skrek:
"Han tänker mörda mig imorgon och jag har bilen parkerad utanför hans hus och alla mina saker ligger i lägenheten! Plånbok, ID-kort, ALLT! Hur ska jag göra för att få det därifrån? Jag ska till Florida imorgon, jag måste ha mitt pass!"
Poliskvinnan: "Ja, oj, det är ju värt ca 3500 i försäkringspengar, det bästa du kan göra är att anmäla honom så skickar vi dit någon som undersöker honom"
Jag: "NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ, INTE ANMÄLA, DU FÅR INTE, DU FÅR INTE ANMÄLA HAN KOMMER HITTA MIG OCH DÖDA MIG DÅ!"

Sen följde lite bladder men till slut lyckades jag ta mig till mitt föräldrarhem i Högdalen där dörren inte gick att låsa. That panic. Jag försökte om och om igen men det gick bara inte.

Därefter fick jag komma till ett skyddat boende. Det var en enorm 1800-tals villa med massvis av rum där andra ungdomar bodde. Entrén vaktades av en kollega till mig (Alex) som hade en fet K-pist i handen och som dyrt och heligt lovade att hålla vakt.

Dock hade han glömt att ens stänga en dörr som satt precis bredvid den stora ytterdörren, som jag fick stänga och låsa. Jag ryckte i dörrarna säkert 5 gånger för att se om dom var låsta.

Därefter kollade jag så att alla fönster i hela huset var stängda och låsta.

Paniken jag hade i drömmen går inte att beskriva. Skräcken, paranoian, allt.
Efter att jag drömt detta tror jag att jag har en hum om hur de kvinnor som blir mördade av sina respektive känner sig. 

Tänk er kvinnan som blev mördad med 33 knivhugg av sitt ex, bland det sista hon skrev till sin mamma i Facebook-chatten var att ingen tog det på allvar. Tänk att vara den enda som verkligen förstår att du kommer att dö förr eller senare.

Fy fan alltså. Personligen tycker jag att man ska dra igång det tunga artilleriet direkt. Blir en kvinna på något sätt trakasserad av sin respektive eller kanske ett ex så ska minsta hot leda till strängt besöksförbud (vilket de här männen ofta skiter i), elektronisk fotboja för karln så han bara får röra sig mellan hemmet, affären och jobbet ungefär och ett larmsystem ska utlösas när han inte gör det.

Dessutom ska kvinnan få omedelbar hjälp med skyddad identitet och boende som inte går att röja på något sätt. Egentligen ska mannens frihet begränsas, men det ska även vara i princip omöjligt att på något sätt göra kvinnan illa.

Ingen ska behöva känna den paniken. Och detta var bara en dröm.

tisdag 12 november 2013

De ostiga klyschorna i "fitness"-världen.

En av de saker som förvånade mig mest när jag började träna är att träningsvärlden är så fruktansvärt pretentiös.

Ja, ni hörde rätt. Det fullständigt haglar klyschor och motivational quotes utan substans.
Jag har inget emot det, per say, det är jättebra att man arbetar med motivering och peppar varandra, det är bara hur man gör det som får mig att klia mig i skallen.

Om man går in på fitnessidor så möts man av massvis av sånt här blaj:



 

 
En väldigt klok föreläsare sa en gång att "värdeord" och liknande inte har något konkret i sig sällan är till så stor hjälp och det kan jag hålla med om.
 
Jag kan inte svara för andra människors träningsupplevelser men enligt mig är det så att träningen blir en del av vardagen när man utför den fem gånger i veckan.
 
Det är inte en svartvik rocky-film under varje träningspass där man bara "OH YEAHH, KEEP GOING, I CAN I WILL, MUUAAHHH". Vissa pass är asroliga, svetten rinner och man vill aldrig gå från gymmet, vissa dagar suger det, man är omotiverad och vill bara gå hem.
 

Jag tror att nyckeln är att hitta motivationen hos sig själv och inte vara beroende från den utifrån. Att träna är ganska otacksamt på det sättet att resultaten tar lång tid på sig att dyka upp (väldigt lång tid) och det har varit stunder då jag har känt "men när fan kommer musklerna då?".

Om vi tittar lite närmare på några av de ostdrypande klyschorna som cirkulerar i "fitnessvärlden" och ställer oss frågan "på vilket sätt hjälper detta mig?".

Jag kan bara svara för mig men det var inte en klämkäck fitspo-bild som fick mig att börja träna från allra första början.

Jag har haft enorm hjälp av min sambo som sitter inne på mycket av den värdefulla kunskapen som har gett bränsle för min motivation, för hur träningsnördig han än är så är det bara jag som kan motivera mig själv att träna i slutändan.

Jag tror mer på konkreta råd hur man ska agera om motivationen sviktar men även kunskap om fysik, hur kroppen fungerar och varför man bör äta på ett visst sätt, det har hjälpt mig, sedan finns det kanske folk som känner sig mer manade att börja träna om de får ta del av ett ostdrypande citat på instagram, men i ärlighetens namn tror jag det är försvinnande få.

Måste allt som har med träning att göra vara så jävla pretto?

Dessutom kan det vara en god idé att förutom kroppen också träna självkänslan, jag tror att det går hand i hand, det går inte att lägga sitt värde som människa i vilken kondition kroppen är i eller hur den ser ut.

Visst ser folk att du har börjat träna eller gå ner i vikt, men såvida du inte tävlar i fitness kommer knappast komplimangerna och beundran att hagla, trots att du sliter på gymmet 5 dagar i veckan, man måste klara av att ge sig själv en klapp på axeln också och värdera sina egna komplimanger lika högt.

Jag tror mer på kunskap som motivator samt konkreta råd och tips som man kan använda sig av, snarare än random quotes som inte går att göra något med.

måndag 11 november 2013

Lättare att kommentera.

En kollega påpekade att det är jättekrångligt att kommentera här på bloggen, nu är det lättare och ni kan dessutom vara anonyma om ni skulle känna för't.

Jag älskar ju kommentarer så varsågoda (dock har jag varit lite dålig på att komma med inlägg på sistone, inte för att jag tror att någon låg och bölade över detta, men ändå, jag ber om ursäkt)

Älskar frukost!


*Tiiihi TjeJeR* glöm inte att äta frukost och dricka 4 liter vatten om dagen, för ni kommer inte själva känna er törstiga när ni behöver vätska utan helst ska ni gå omkring med dropp i armen.

Nej men allvarligt. Jag älskar frukost.
Nu måste jag skynda mig så att jag kan sitta i bilköer och uggla i en timme.

Proteinfri shake



Och varför i helskotta dricker jag en proteinfri shake när jag vill bygga muskler?
Jo för att mina mellanmålsalternativ är ganska urlakade, här är exempel på bra "fitness"-mat som jag inte kan äta;
- proteinpulver (åtminstone inte whey, har ni tips på något annat som jobbar bra med IBS så tipsa gärna)
- keso 
- kvarg
- nötter, etc etc etc.

Därför består min mellanmålsshake oftast av;
ägg, laktosfri mjölk, hallon och banan. Det är ju faktiskt protein i ägg, det får duga, allt är bättre än att magen blir en ballong.

Det sämsta av det bästa

Så jag och sambon var på födelsedagsfest i helgen (jättetrevligt!).

Jag hade dagen till ära köpt en halvflaska vin, detta för att jag nästan aldrig dricker och det räcker med en cider så är jag igång.





Anyways, ibland "krockar" alkoholen med min medicin vilket gör att jag inte påverkas av den, det är som att dricka saft och man blir inte ens lullig - men, jag blir alltid, alltid bakfull.

Även om jag inte mådde jättedåligt igår så mådde jag fortfarande inte bra och jag kände av att jag hade druckit - av 2 glas vin. Jesus kristus, det är ingen överhängande risk att jag blir alkoholist i alla fall.

Jag får mer njutning av sötsaker än av alkohol nuförtiden. Tur att jag har en sambo som är kostrådgivare.

söndag 10 november 2013

Vad kränker ett ADD-barn?

Jag är en extremt svårkränkt människa.

Jag är uppväxt i en familj där ironi och sarkasm är en del av retoriken och jag kan säga att det skämtas ganska grovt i vår familj om allt och alla, men såklart med en stor portion kärlek.

Vad gäller min ADD så är det inget jag går runt och tänker på. Jag använder själv friskt uttryck som damp och add/adhd-unge, eftersom jag liksom inte bryr mig.
Jag vet att jag har det och så är det med det.

Jag tål det mesta, det enda som jag inte fixar är om någon kallar mig lat. Inte ens på skämt fixar jag det, jag kan liksom rygga tillbaka och nästan känna mig förolämpad och någon skulle säga "här ligger du och latar dig".

Anledningen är att ordet "lat" väldigt frekvent används om ADD-ungar och det är för att det liksom inte syns för omvärlden vilken effort man gör och hur dessa ansträngningar tröttar ut en.

Men vad fan, jag är inte min diagnos, den är bara ett litet bihang som jag kringgår med hjälp av mediciner och olika tricks.

torsdag 7 november 2013

Ingenting är sockerfritt

På min lunchrast var jag inne på pressbyrån för att jag inte hade tagit med mig något mellanmål för kvällspasset och skulle kolla om det fanns något att köpa.

Det är ganska svårt att hitta mellanmål när man inte tål exempelvis keso eller nötter, där faller en ganska stor andel av de nyttiga alternativen bort.

Men så kikade jag på hyllan med bars och smoothies om det fanns något att hämta där.
Fyra hyllor med bars av olika slag. Det var med nötter, proteinpars, dietbars etc i all oändlighet och inte en enda var sockerfri, tvärtom var alla knökfulla med socker, det är liksom ingen större skillnad mot att ta en snickers. Möjligen att det är mer protein i just proteinbars men annars är det samma skit.

Kollar man på de proteindrinkar som fanns var det samma sak där, det fanns några med "low sugar" men det hjälper ju föga, bara det faktum att det finns socker i gör ju att man inte direkt vill ha det som mellanmål.

Om jag stoppar i mig socker ska det vara medvetet och av njutningsskäl, till exempel en efterrätt eller när jag festar till det med någon sötsak, inte när jag äter ett mellanmål.

Förstår inte hur det kan vara så svårt att göra saker utan socker i? Jag förstår verkligen inte.

tisdag 5 november 2013

Hejdå hår.

Jag måste högst ofrivilligt ta ut mitt löshår.

Jag har väntat för länge med påfyllningen vilket har resulterat i att hela skiten måste bytas ut = pissdyrt och det i kombination med julklappar och nyårsutstyrslar gör att jag tyvärr får ta ur det.

Jag hade tänkt mig ett långt svall i Florida. Egentligen har jag ingen lust att gå runt med halvlångt hår som bara hänger. Om jag inte vore så feg skulle jag klippa en snygg page, det känns som att antingen har man långt hår, eller också har man en ordentlig frisyr.

Oh well, det finns folk som inte har något hår alls. Det var kul så länge det varade.

Från detta


Tillbaka till detta



måndag 4 november 2013

Jag vill inte.

Jag mår inte bra.

Det känns inte som det är jag som håller i ratten för mitt eget liv just nu, jag bara skumpar med på passagerarsätet, in på vägar jag inte ens vill.

Människor känns som krälande krabbor, de är alltid runt mig, pratar, kräver något, motar sig i min sfär och jag kan inte säga nej eller fly därifrån.

Jag orkar knappt med de som mest förtjänar min uppmärksamhet, jag vill bara sätta mig i hörn, slå händerna över öronen och vråla.
Jag vill åka bort till en hembygdsgård och äta bullar och dricka kaffe. Jag vill promenera genom en öde skog, känna doften av granbarr och lyssna till porlande bäckar.

Jag vill stå vid fönstret hemma och ropa åt min sambo att "titta det snöar!". Jag vill baka pepparkakor med honom och äta upp halva degen eller klämma ner fingrarna i den mjuka degen och låtsas att det är en mage.

Jag har börjat bli ilsk ibland. Irriterad, överdrivet sarkastisk, inget tålamod, lätt till gråt, svårt till skrattet.

Det kan vara hösten, det kan vara hormoner för gud vet jag, man har väl hormoner i omlopp som kvinna jämt, tänker jag.

Det kan vara mörkret.

Det kan vara bara idag. Så kan det vara. 

Men, just nu känns allt som en jävla kliande, alldeles för trång ylletröja som jag inte får av mig.
Jag står inte passiv bredvid, utan gör vad jag kan för att få tag i ratten igen. För att återta förarsätet och styra allt dit jag vill, men det tar tid.

Jag kanske redan styr? Det kanske bara är så att det tar sin lilla tid att styra tillbaka åbäket till den vägen som jag ville från början. Jag måste ta mig igenom skumpiga grusvägar innan jag är ute på motorvägen dit.

Ibland känns det som jag aldrig kommer nå dit, även om jag vet att jag är på väg.
Jag vill bara bli kvitt den här strypande, kvävande känslan, att människor är något jag måste fly ifrån, som alltid kräver av mig och som aldrig lämnar mig ifred.

Alla blir sammanklumpade till en enda, obehaglig massa och jag blir allt mer tillbakadragen och leds.

Jag tackar gud eller universum eller vem det nu var som skänkte mig min fina kärlek, som finns där, vars famn jag kan krypa upp i, vars hals jag kan sniffa på och känna lugnet över mig. För ur denna krälande massa är det honom jag aldrig vill springa ifrån. Snarare komma till.