Jag vill inte.

Jag mår inte bra.

Det känns inte som det är jag som håller i ratten för mitt eget liv just nu, jag bara skumpar med på passagerarsätet, in på vägar jag inte ens vill.

Människor känns som krälande krabbor, de är alltid runt mig, pratar, kräver något, motar sig i min sfär och jag kan inte säga nej eller fly därifrån.

Jag orkar knappt med de som mest förtjänar min uppmärksamhet, jag vill bara sätta mig i hörn, slå händerna över öronen och vråla.

Jag vill åka bort till en hembygdsgård och äta bullar och dricka kaffe. Jag vill promenera genom en öde skog, känna doften av granbarr och lyssna till porlande bäckar.

Jag vill stå vid fönstret hemma och ropa åt min sambo att "titta det snöar!". Jag vill baka pepparkakor med honom och äta upp halva degen eller klämma ner fingrarna i den mjuka degen och låtsas att det är en mage.

Jag har börjat bli ilsk ibland. Irriterad, överdrivet sarkastisk, inget tålamod, lätt till gråt, svårt till skrattet.

Det kan vara hösten, det kan vara hormoner för gud vet jag, man har väl hormoner i omlopp som kvinna jämt, tänker jag.

Det kan vara mörkret.

Det kan vara bara idag. Så kan det vara. 

Men, just nu känns allt som en jävla kliande, alldeles för trång ylletröja som jag inte får av mig.

Jag står inte passiv bredvid, utan gör vad jag kan för att få tag i ratten igen. För att återta förarsätet och styra allt dit jag vill, men det tar tid.

Jag kanske redan styr? Det kanske bara är så att det tar sin lilla tid att styra tillbaka åbäket till den vägen som jag ville från början. Jag måste ta mig igenom skumpiga grusvägar innan jag är ute på motorvägen dit.

Ibland känns det som jag aldrig kommer nå dit, även om jag vet att jag är på väg.

Jag vill bara bli kvitt den här strypande, kvävande känslan, att människor är något jag måste fly ifrån, som alltid kräver av mig och som aldrig lämnar mig ifred.

Alla blir sammanklumpade till en enda, obehaglig massa och jag blir allt mer tillbakadragen och leds.

Jag tackar gud eller universum eller vem det nu var som skänkte mig min fina kärlek, som finns där, vars famn jag kan krypa upp i, vars hals jag kan sniffa på och känna lugnet över mig. För ur denna krälande massa är det honom jag aldrig vill springa ifrån. Snarare komma till.