torsdag 30 maj 2013

Damn.

När man kommer på världens bästa födelsedagspresent till sin pojkvän och så skiter sig alla planer.

Damn you golf!
Nu måste jag komma på en ny idé.

onsdag 29 maj 2013

Korkade öppettider.

Jag har verkligen aldrig förstått mig på det här med korkade öppettider.
Till exempel var jag igår tvungen att offra min lunch för att gå till banken och hämta ut en ny internetdosa.

Swedbank har nämligen öppet 10-15 på vardagar, det vill säga att de med normala arbetstider
har inte en sportslig att hinna dit varken före eller efter arbetstid.
Jag förstår verkligen inte konceptet. Man har heller ingen direkt lust att ta sig in till hamngatan för att hämta ut en sketen dosa som tar ca 5 minuter.

Samma sak är det med vårdcentralen och många andra vårdinrättningar, man har dels telefontid i några timmar som man måste passa in och som iblanda fulls upp. Som om inte det vore nog så har de läkartider fram till klockan 5. Återigen, om man inte är banktjänsteman och jobbar mellan 10 och 15 måste man förlita sig på att chefen är snäll och låter en gå.

Det är därför jag har bytt vårdcentral, den är ta mig fan bäst i hela Stockholm öppet 7-22 alla dagar, även helger och man kan ringa och boka tid under hela öppettiden.

Då kan även vi som jobbar gå och träffa en läkare. Men gå till banken kan vi baske mig inte göra.

tisdag 28 maj 2013

När kroppen säger nej.

Idag var faktiskt första gången jag någonsin gått ifrån ett gympass utan att ha avslutat det.

Jag sov runt 4 timmar igår natt och har varit helt utmattad större delen av dagen. Vid tidpunkten hade jag inte heller ätit ett ordentligt mål mat på runt 8 timmar.

Jag sätter mig i första maskinen, kollar på klockan och inser att jag har rätt bråttom om jag ska hinna hem så att jag kan lägga mig i tid och få igen dom timmarnas sömn.

Efter bara andra setet orkar jag inte ens 6 reps av 10, känner mattheten och hur det börjar snurra i skallen. Dessutom gillar min mage tydligen inte keso, något jag har misstänkt förut men idag fick jag det svart på vitt när den i sedvanlig ordning när den inte gillar något började blåsa upp sig till en ballong.

Jag avslutade och åkte istället hem till mitt "flickrum", känns nästan konstigt att vara hemma eftersom jag nästan aldrig sover här längre.

På hemvägen köpte jag en hel grillad kyckling på Coop. När jag tar ut den ur förpackningen och skär upp den så bara faller den isär, alla delar lossnar utan ansträngning och jag får en känsla av att den kycklingen inte är bra skit om man säger så.

Efter ett par tuggor börjar jag må illa. Kycklingköttet är helt jävla mosigt, just nu känner jag trots hunger att jag aldrig mer vill äta mat i hela mitt liv, fy fasen vad äckligt det var!

Som tur var är veckan inte slut igen, så imorgon ska jag slutföra samma pass som jag försökte påbörja idag, då pigg, utvilad och inte vrålhungrig.

Just nu tänkte jag sjunka ner i ett bad som jag inte gjort på väldigt länge och sedan faktiskt dyka rakt ner i sängen.

Känns dock väldigt märkligt att ens tänka på att gå och lägga sig när det är dagsljus ute, men jag behöver verkligen energin.

Hoppas den mosiga kycklingen stannar i magen bara. Blir spyfärdig av blotta tanken. 

söndag 26 maj 2013

Hej då allt gott

Jag har aldrig förstått hur jobbigt allergiker har det förrän nu.

Jag berättade ju förut att en kollega lyckades lösa mysteriet med min mage som nästan dagligen blåste upp sig till en stor, smärtande ballong.
Efter att ha helt skippat fibrerna i kosten har jag nu inte haft problem på evigheter, vilket känns underbart.

Det jag har är med största sannolikhet IBS och det är ett obotligt tillstånd som man inte riktigt vet vad det beror på.

Dock är jag faktiskt lite sorgsen. Allt jag älskade, bröd, granolaflingor och havregrynsgröt kommer jag aldrig mer kunna äta utan medföljande plågor.

I helgen bakade jag mandelbröd, ett i princip fiberrikt bröd som endast består av ägg, mqndelmjöl och bakpulver. Det smakar lite som osötad sockerkaka, men om man hade en bit ost på smakade det precis som en macka.

Nu letar jag med ljus och lykta på recept och livsmedel utan fibrer i vilket inte är det lättaste.
Förr förra veckan åt jag kanske en näve med rårovna morötter. Bara det lilla utmynnade i plågor för min del.

Jag tittade längtansfullt på pojkvännens portion med granolaflingor imorse, men det är så mycket mer än så jag kommer få utesluta ur kosten, eller möjligen unna mig och ta konsekvenserna.

Jag är dock glad att jag åtminstone vet vad det beror på. Intressant att läsa om mina allergibesvär förstår jag, nu ska jag fortsätta googla på fiberfria livsmedel (min mobil ville autocorrecta till fiberrika, det lilla fanskapet!)

söndag 19 maj 2013

Lite om deffen

Jahopp, här sitter jag och mobilbloggar från en nästan död mobil medan pojken sliter på gymmet. Vi ska till hans bror och titta på hockeymatchen som går ikväll. Jag har lite svårt för betydelsefulla matcher, det är så spännande och nerkittlande att man nästan skiter ner sig.

Snart är deffen över, jag har inte satt ett exakt datum men någon gång i juni blir det.
Jag får många kommentarer när jag väl nämner det vilket jag inte gör i onödan. Dels är det ganska ointressant för andra vad jag äter och inte. Sedan vill jag inte trigga igång dålig kroppsuppfattning eller ångest hos någon annan.
Jag vet själv hur det är som tjej när andra tjatar om kosthållning och så vidare. Man blir stressad och pressad.

Jag får ofta kommentaren "men inte behöver väl du..." och nej, jag anser inte art jag är fet eller har varit, jag lägger bara grunden för det som ska bli en muskulös och välmående kropp. Jag svälter mig inte (det går inte om man tränar) tvärtom är jag alltid mätt och belåten, men utesluter helt socker och i viss mån kolhydrater.

Man ska göra det man mår bra av, alla gillar inte att träna och så får det vara. Alla vill heller inte ha och ska inte ha en "fitnesskropp". Kort sagt - gör det själen mår bra av, oavsett om det är att äta en glass i solen eller dricka bira med vänner. Eller bara äta och inte bry sig om vad det är, träning och hälsa ska INTE vara drivet av ångest.

Det är inte heller så att jag lever så här för att min kille är träningsnörd och kostrådgivare, att han på nåt sätt trycker på. Däremot har han kunskapen man måste ha om man ska genomföra detta så visst är han en stor hjälp och inspiration. Men för att orka pallra sig iväg till gymmet 4 dagar i veckan krävs det en vilja och motivation från eget håll, för det är ingen lätt sak alla gånger.

Så, mina vänner, älska era kroppar, det gjorde jag innan jag började, jag älskade varje centimeter på den, det gör jag nu med. Lev som ni önskar och gör det ni mår bra av. För mig är detta ett nyvunnet intresse och jag njuter fortfarande av det goda i livet, så som alla borde göra!

onsdag 15 maj 2013

En väldigt verklig mardröm.

Jag vet att andras drömmar inte är särskilt intressanta att läsa om, men denna drömmen var en av de mest verkliga och ångestfyllda jag någonsin drömt. Jag måste skriva ner den, om inte än för att själv minnas den.

Innan det speciella i drömmen utspelade sig befann jag mig på landet. Jag gick barfota på grusvägarna och var tvungen att akta mig noga eftersom det låg ormar lite här och var och jag kunde inte se om det var ofarliga snokar eller om det var huggormar.

Därefter satte jag mig och kissade i en brunn på Elins morfars tomt. Det fanns två brunnar och just den jag valde att fjöla i visade sig leda ner till källaren och ner i en fimphög. Elins morfar tog dock mitt pissande med ro och sa att det inte gjorde något.

Därefter befann jag mig på en restaurang med kollegor och gamla klasskompisar, där började alla brista ut i "Ja må du leva" fastän jag inte fyllde år.

Nåväl, efter den här helt normala delen i drömmen drömde jag något som jag gör relativt ofta. Nämligen att jag helt oväntat står med en bebis i min famn. Jag har inte vetat om att jag har varit gravid, sedan står jag bara där, helt oförberedd.

Jag var helt, jävla, förstörd. Jag älskade det lilla knytet mer än allt annat men samtidigt mådde jag så otroligt dåligt över att det kändes som mina drömmar var krossade. Var min kille befann sig framgick inte, men det verkade som han inte ville vara delaktig.

Jag insåg att min frihet var tillintetgjord i ett nafs, jag kunde inte spontanresa utomlands, jag kunde inte gå på fester längre, jag kunde inte gå på gymmet utan barnvakt och så vidare. Ångesten värkte i magen på ett högst verkligt sätt, samtidigt som jag var alldeles förtrollad av den lilla bebisen.

Jag försökte utföra normala hushållssysslor, som att diska, med bebisen hos mig.
"Det där med att man inte ens kan duscha som nybliven mamma stämmer ju verkligen" sa jag, som försökte sätta mitt lilla barn i en baby-björn-sele så att jag kunde duscha, men i rädsla för att den på något sätt skulle gå sönder och att bebisen skulle falla i golvet ville jag inte ha mitt barn i en sådan.

"Jag kanske kunde skaffa en sån där bärsjal?" funderade jag på. 

Jag kände en konstant, ständig oro för mitt barn. Jag var hela tiden på min vakt och gjorde allt för att skydda det. En gång råkade jag tappa bort mitt barn och fick då panik och tvingade alla att hjälpa mig att leta. Jag förbannade mig själv för att jag lyckats tappa bort min egen bebis. 

"Hur känns det att ha barn nu då?" frågade min syster och jag svarade:
"Det är den wierdaste jävla känslan i hela världen, å ena sidan är det den starkaste kärleken du någonsin kan känna för någon, å andra sidan inser du att du har ett ansvar resten av barnets liv och du är hela tiden orolig, det är jävligt läskigt"

Jag diskuterade även med någon om huruvida jag skulle adoptera bort mitt barn eftersom jag inte ansåg mig själv vara emotionellt kapabel att ta hand om barnet och började känna mig deprimerad av förlusten av min frihet.

Jag träffade på Johns kompisar som satt på sin uteplats, de bjöd in mig till grillfest men jag kunde ju inte gå eftersom jag hade mitt barn att ta hand om.
"Nu hade du allt velat vilja vara med och grilla va?" sa dom och sedan vaknade jag. Det tog ganska många sekunder innan jag insåg att jag inte hade något barn och drog en fet lättnadens suck. 

Det konstiga i drömmen var att jag i drömmen drömde att jag vaknade upp och skrev ett blogginlägg om just bebis-drömmen där jag nämnde något riktat till min kille i stil med:
"Ja, du behöver ju inte börja kallsvettas än", ungefär som att han inte behövde vara orolig att drömmen innebar att jag ville ha barn snart, och det kan jag väl passa på att nämna i det här inlägget (om nu inte detta också är en dröm) att det behöver han verkligen inte oroa sig för eftersom det där var i det närmaste en mardröm.

Ska vi ha ångest för ALLT eller?

Det är så roligt, för reklamens värld försöker liksom pracka på en ångest över saker man aldrig reflekterar över själv.

Som till exempel rakprickar. Inte nog med att folk (läs kvinnor) med hår under armarna ska lemlästas. Vi som rakar oss släta som babyrövar ska tydligen skämmas för att vi får rakprickar i armhålorna om man ska tro en deo-reklam.

Vem fan går runt och gluttar i folks armhålor och vem bryr sig om ett par rakprickar?
Kvinnan i reklamen vågar liksom inte ens sträcka upp händerna i luften för då skulle ju folk se dessa prickar.

Idag såg jag en före detta klasskompis som säljer egna hudvårdsprodukter (jätteduktig tjej för övrigt) men hennes reklam fick mig att gå i taket.
Hon rekommenderade en ekologisk brun utan sol på Facebook med texten: "Våga visa benen du också!"

Vilken tur. För jag vågar nämligen inte visa mina ben om dom är bleka.
Om man inte vågar visa sina bleka ben - hur i helskotta ska benen då någonsin bli bruna? Och vad är det att skämmas för?

Det finns folk med mjölvit hy á la Nicole Kidman som inte ens kan bli solbrända. Ska dessa människor gå runt och ha ångest?

Till alla därute som inte vågar sträcka ut armarna p.g.a ett par rakprickar eller inte vågar gå barbenta för att spirorna är bleka - sök hjälp!

Antingen i form av kognetiv beteendeterapi eller en kurs i självkänsla, om dessa ovan nämnda saker ger någon ångest hjälper ingen deo eller brun utan sol i världen.

Punkt.

tisdag 14 maj 2013

Bra-dålig-dag!

Dagen började fantastiskt, jag var ledig idag så jag bestämde mig tidigare i veckan att faktiskt göra något. Jag och pappa har pratat om att gå på museum någon dag så vi gjorde slag i saken och drog till fjärilsmuseet.

Det var jättemysigt att umgås lite bara han och jag. Själva Fjärilshuset måste jag säga var lite överskattat. Kollar man på hemsidan kan man tro att man går runt i värsta djungeln med massor av fjärilar och exotiska fåglar, riktigt så var det inte. 

Papegojorna satt i en voljär och det var mest fjärilar av samma sort, dessutom är det ganska litet därinne. Men vad gör väl det? Vi hade jättetrevlig och avslutade rundan med en liten lunch.

Nu har jag tagit en kopp kaffe och läst Söndagsbilagan, pappa ligger i sängen och läser en historietidning. Tyst och skönt.

Det negativa med dagen är att det är dags för "den" veckan, vilket gör att jag blir väldigt inaktiv och humöret är inte på topp.

Som grädde på moset börjar jag också känna mig dålig. Nästan alla är eller har varit sjuka på jobbet. Jag börjar känna den där diffusa huvudvärken och halsontet, ni vet när man känner sig dålig fast ändå inte?

Förut när jag känt så har det ju gått tillbaka så småningom, jag hoppas att det gör det nu med men just nu mår jag inget vidare om jag ska vara ärlig.

Jag ska inte klaga, jag har varit extremt frisk denna vintern och sluppit både det ena och det andra. Nu ska jag kolla på Partaj på kanal 5 play och hoppas att jag mår bättre snart.

lördag 11 maj 2013

Ända sedan jag så att säga "blev kvinna" i 12-års åldern har det sett likadant ut.

Två-tre dagar innan dagen D börjar det. Jag. Tänker.Bara.På.Mat. På riktigt. Det är det enda som ryms i min hjärna. Jag tänker på nästa gång jag får äta och vad det är jag får äta.

5 minuter efter jag ätit en hel middag känns det som den försvunnit i tomma intet. Efter tre dagar ungefär så är allt detta som bortblåst.

Så otroligt märkligt.

Om att vara närvarande - på riktigt.

Eftersom jag börjar bli till åren kommen med allt som hör till har jag börjat lyssna på pratradio (herregud, ni hör ju), många blandade ämnen bland annat varför dagens ungdom mår så dåligt.

Det intressanta i det hela kom när jag också såg Fredrik Steen i tv4 morgon, som är en erfaren hundtränare och pratade om fel många hundägare gör. 

I dessa två ämnen hittade jag en röd tråd, nämligen denna:
Fredrik Steen menade att hundägares närvaro i viss mån har minskat. Man går med näsan i mobilen på promenaden och vill mest att hunden bara ska skutta med.

I programmet om varför ungdomar mår så dåligt idag kom många med teorin att föräldrar inte är särskilt närvarande. Återigen, näsan i smartphonen.

Har ni någonsin suttit och fikat med en kompis exempelvis, som ni sett fram emot och pratar om vad ni anser är viktiga saker? Plötsligt säger det pling i telefonen, ett sms eller mer troligt - en notering från Facebook och så kommer det där "frånvarande" hummandet då man vet att vederbörande inte egentligen hör vad man säger men låtsas göra det.

Utan att låta allt för gammalmodig tror jag det speglar en ganska stor del av mångas vardag. Och who can blame them? Alla måsten står oss upp i halsen och det kan vara skönt att fly bort via Facebook eller något spel på mobilen men vad gör det egentligen med våra sociala interaktioner?

Vi människor är flockdjur och har ett enormt behov av bekräftelse på ett eller annat sätt. Bara bli varse om att vi är sedda och folk vet att vi existerar. 
90-talisternas bekräftelsebehov verkar mer utbrett än hos sina föregångare och det verkar bara bli värre ju längre ner i åldrarna man kommer.

En tjej sa till mig en gång "Jag tror jag vet varför så många 90-talister gifter sig och skaffar barn så tidigt. Jag tror det är för att när vi var små så slutade det vara tabu att skilja sig, så många föräldrar skiljde sig och blev så upptagna av sina nya liv och nya partners att de litegranna glömde bort sina barn, nu försöker många återskapa den där trygga familjen de saknade" och vet ni vad, jag tror det ligger något i det.

Oavsett om det är en telefon eller en skilsmässa som orsakar omättliga bekräftelsebehov hos generationer så tror jag ändå att det är frånvaron av bekräftelsen som barn som kan vara del del av detta.

Jag menar inte att föräldrar ska ägna hela sin vakna tid och uppmärksamhet åt sina barn, det vore orimligt, dock tycker jag att när man väl är med sina barn så ska man se till att vara närvarande. En plingande telefon ska under den stunden inte konkurrera ut umgänget med barnet, det ska finnas, om än korta stunder där man faktiskt umgås och är närvarande. Helt och hållet.

Då tror jag heller inte att "skadan" av att kanske behöva lämna barnen tidigt på dagis eller liknande blir lika stor.

När jag var liten var min mamma hemma med mig tills jag började 6-års. Jag gick på lekis, som det hette, som var en "light"-version av dagis, mest tänkt att ge lite lek och umgänge ett par timmar om dagen för de barn med föräldrar som var hemma.
Hon hade mycket annat att göra och jag var ett barn som älskade att leka själv med mina mikroskopiska plastleksaker som jag spred ut över golvet och lekte med. 
Där kunde jag sitta i timmar medan mamma stod i samma rum och strök kläder och lyssnade på P1.

Ibland gick jag och min mamma till parkleken, då kunde mamma sitta på en filt och läsa tidningen medan jag for omkring som en orkan bland klätterställningarna och lekte med de andra barnen.
Men när vi var där hade vi alltid en speciell tradition. Jag fick köpa en mugg saft och en havreboll och så spelade vi "Kålrotsspelet" som var mitt favoritspel. 

Då var det bara hon och jag och jag mindes att jag tyckte det var så roligt. Framförallt att vi hade något speciellt och fick en stund där bara hon och jag umgicks ostört.

Vad jag menar med denna lilla anekdot är att jag tror som följer - när man är där skall man också vara där. Till 100%, det gäller alla relationer men framförallt med sina barn. Och man behöver inte bekräfta barnen dygnens alla vakna timmar, men när man gör det - gör det fullt ut och att bara uppmärksamma barnet när de exempelvis råkar ha ner något i golvet eller gör fel tror jag är helt åt helvete om jag ska vara ärlig.


Ju längre bak ungarnas bekräftelse kommer på prioriteringslistan, desto fler plastikopererade, provocerande bloggerskor kommer vi se längre fram och desto fler unga som mår dåligt, tror jag. 

En förälder som gungar sitt barn och samtidigt läser jobbmailen är inte där. Om jag kollar min telefon samtidigt som någon annan pratar blir det bara ett dovt bakgrundsljud.

Vi likear fina vår-bilder på instagram men när vi själva är ute, ser vi oss då omkring på allt det vackra vi har runt oss och verkligen insuper det? Stanna en sekund och se allt vackert som faktiskt finns framför nyllet på en.

Eller nästa gång man träffar en vän - testa att trycka ner telefonen långt ner i väskan och vara delaktig i mötet fullhjärtat.

Jag själv lever inte som jag lär i det avseendet. Men jag tror det kan vara värt att ägna en tanke åt åtminstone. 

Bland det bästa jag vet med mitt landställe är att det inte finns någon mottagning på mobilen. Då tvingas man göra andra saker. Umgås exempelvis.

söndag 5 maj 2013

Deff-recept-bomb!

Eftersom jag lider av ständig tidsbrist tog jag tillfället i akt att eliminera en stor tidsbov i vardagen, nämligen matlagning!

Nu har jag lagat både lunch och middag för resten av veckan (självklart deff-mat) och jag tänkte dela med mig av de olika rätterna och recepten.

1. Egen tacokrydda
2. Egen tacosås
3. Protein-guacamole
4. Deff-såser med kvarg

Först gjorde jag tacos. Det kommer dock bli utan bröd, men struntsamma. Eftersom det varken finns tacokrydda eller salsasås utan socker ute i butikerna fick jag göra eget.

1. Egen tacokrydda gör man som följer:



  • 3 msk anchochilipulver
  • 2 tsk paprikapulver
  • 3 msk spiskummin
  • 1/2 tsk salt
  • 1 tsk oregano
Ca 2 msk är lämpligt för 500gr köttfärs.

Värt att tänka på dock är att avsaknaden av socker verkligen märks i smaken, själv tog jag sockerfri ketchup som är sötad med stevia i färsen när jag stekte den för att få någon slags sötma.



2. Därefter gjorde jag en tacosås som blev en sammansättning av lite olika recept.



  • 1 halv finhackad gullök
  • 2 tsk (egentligen ska det vara vitvinsvinäger men det hade jag inte) balsamicovinäger
  • 1/2 tsk salt
  • 500g tomatkross
  • Tabasco efter tycke och smak
  • Cayennepeppar efter tycke och smak
  • 2 vitlöksklyftor
Börja med att bryna löken, häll därefter i resterande ingredienser och låt puttra en lång stund. Et voila!

3. Protein-guacamole



  • 2 st avocado
  • 250 gram kesella
  • Lite salt
  • Citronsaft
  • 2 klyftor vitlök
Den enda skillnaden här är att man har kesella eller kvarg istället för creme fraiche och jag kan säga att det är ingen skillnad i smak. Mums, 4 av 5 toasters!

4. Till sist gjorde jag två deff-röror. En som är tänkt till lax och den andra till kyckling.

Dijonröran

Pestoröran


Det är oerhört enkelt, den första röran gjorde jag på dijonsenap och kesella (var dock uppmärksamma på om dijonsenapen innehåller socker, den jag köpte gjorde inte det), grejen är att man behöver ingen stor klick för att det ska sätta mycket smak på röran, det blir mer som en touch på det hela men ändå gott eftersom deff-mat kan bli ganska ensidig och torr emellanåt.

Den andra röran gjorde jag på opastöriserad oregano som inte innehåller socker (jag vet inte om oregano brukar innehålla det dock) här är det samma sak man behöver inte alls ha en stor klick i kesellan för att det ska ge en god smak utan mer en liten touch på det hela.

Är man väldigt kalorihysterisk behöver man heller inte ha särskilt mycket "sås" till rätten utan mer så att det inte ska bli helt torrt.

För er som använder kvarg och inte visste detta innan kan jag för er egen skull informera - kvarg blir inte bra vid upphettning, jag har försökt att göra det på jättelåg värme till och med, den förvandlas till vatten så kvarg fungerar bara att göra kalla såser/röror med.

Så här blev köket efteråt, vår diskmaskin är trasig.

fredag 3 maj 2013

Besatthet

Jag hamnade i ett intressant samtal med en ätstörd tjej vars blogg jag snubblade in på.

Hon frågade mig "Hur är det att inte vara ätstörd?", det var så längesedan hon själv var frisk att hon hade glömt bort och jag var tvungen att tänka efter en stund. Hur är det egentligen?

Jag tror att det viktiga är att när man förändrar kost eller anammar en "hälsosam" livsstil gäller det att vara försiktig med att inte bli för besatt av det man gör.
Jag går inte runt hela dagarna och tänker "hur ska jag vara nyttig?" eller "åh vad nyttig jag är!" jag äter det jag äter, utesluter socker ur alla livsmedel och så var det inte så mycket mer med det.

Livet är ju så mycket mer än bara mat egentligen och jag tror att mycket handlar om att det ska bli en självklar och okomplicerad del av ens vardag, snarare än det som hela världen kretsar kring.

Paniken som uppstår

Jag trodde att sista förkylningsvågen hade gått för i år men icke sa nicke, folk är sjuka överallt och jag undrar verkligen vad det beror på att folk är mycket sjuka under vissa perioder.

Somliga påstår att det under vintern beror på att vi är mer inomhus än annars och därmed smittar varandra.

Jag har varit ovanligt frisk denna vintern (peppar, peppar) och jag vet inte om det beror på att jag började träna i december eller för att jag åkte mycket bil och inte kom i kontakt med lika många sjuklingar i exempelvis tunnelbanan.

Just nu har jag lite lätt panik eftersom jag har känningar i halsen, ni vet när det inte gör ont men när man liksom "känner" halsen?
Jag får så ibland och så går det över lika fort, jag hoppas verkligen att så är fallet denna gång.

Kanske behöver jag bara en fet sovmorgon. Jag tror det är så. Det måste vara så.

Mmmmm keso!

Jag äter keso med kanel. Kollegorna äter glass.

Lyllos mig.

Sett något sötare?!

Denna bilden är stulen av min syssling, jag var bara tvungen, vovven vaktar bebisen. Det är så häftigt att hundar kan göra skillnad på bebisar och vuxna människor, som att de förstår att det är "valpar".

torsdag 2 maj 2013

Längtar till helg.

Med risk för att låta gnällig; men det känns som jag bara fått glutta ut på våren genom ett fönster denna veckan.

Jag längtar till helgen, att få ta exakt så lång tid jag vill på mig att göra mig i ordning på morgnarna. Få ligga och dra mig, göra det jag har lust med och inte ett dyft till.

Jag har haft ett pressat schema i över två veckor nu och inte en enda dag där jag bara får såsa omkring. Den här helgen kommer bli efterlängtad, det ska gudarna veta.

Kollektiv sorg och medmänsklighet gör mig bölfärdig.

Idag meddelades att AIK:s målvakt Ivan Turina avlidit, endast 32 år gammal och lämnar efter sig två barn och en gravid hustru.

Överallt ser man folk skicka kondoleanser och det fina i det hela är de övriga lagens hälsningar till Ivan Turina och AIK, plötsligt är man inte fiender och motståndare utan bara människor.

Gårdare, gnagare, bajare, skitsamma, en bortgång är en bortgång och det är så fint att se hur de andra lagen stöttar AIK i detta jobbiga.
Det kallar jag sportslighet.

Dåligt pass

Igår blev ett riktigt dåligt träningspass.

Dels var jag egentligen för trött, att träna efter 21 var tydligen inte min grej, dels fanns inte samma maskiner på Fitness 24/7 som på SATS. Eftersom jag fortfarande är nybörjare och saker och ting är krångliga nog blir det ännu svårare när jag inte är på "mitt" gym där jag känner igen allt.

Jag hann aldrig köra någon crosstraining efter passet heller, jag ville bara hem.

Det var en kille som förbryllade mig otroligt mycket när jag var där.
En ganska tunn kille stod med en alldeles, alldeles för tung skivstång, istället för att göra reps med en vikt han orkade så tog han istället i för kung och fosterland för att hålla uppe skivstången.
Han darrade i hela benen och höll flera gånger på att vackla och trilla i marken.

Så gjorde han ungefär tre gånger. Han lyfte skivstången, höll den i så många sekunder han orkade (han rörde inte på armarna under tiden) och la tillbaka den.

Vad är det för spännande träning han sysslar med? Ryggknäckarpass?

Jag klarade inte ens av att titta åt hans håll, det kändes som det när som helst skulle kunna säga "knak" och att hans ryggrad skulle gå av på mitten.

Usch, dessutom vet alla, till och med folk som aldrig har lyft en hantel i hela sitt liv att sådan träning är helt, totalt, värdelöst om man vill bygga muskler, tre alldeles för tunga lyft och sedan promenera hem?

 När jag väl skulle hem så var vi ett gäng som blev inlåsta på Fitness, eftersom de har öppet 24 timmar om dygnet och själva gymmet ligger inuti Huvudsta Centrum så finns en nattutgång när själva centrumet är stängt som då inte fungerade.
Vi ryckte och slet i dörrarna, ringde gymmets jour med mera.
"Vad händer om det skulle börja brinna här?" sa en tjej och det hade jag inte ens tänkt på själv men det var en minst sagt obehaglig tanke.

Det slog mig då att så fort problem uppstår så är människor så snabba på att mobilisera sig. Vi säger inte ett knyst till främlingar förutom när saker händer som att tunnelbanan stannar eller liknande, först då börjar man shit chatta lite med varandra.

Vi kom i alla fall ut till slut.
"Jävla luffar-gym" sa en kille, och ja, Fitness 24/7 är lite luffigt men mer kan man väl inte förvänta sig för 199kr i månaden? Eller jo, man kan förvänta sig att kunna komma ut ur gymmet.

Skitsamma, idag är det nya tag, rygg står på schemat idag och abropå rygg är mitt skulderblad är fortfarande mer eller mindre urballad. Jag har satt mig på väntelista till Naprapathögskolan, en vanlig naprapat kostar cirkus 500 spänn i timmen och helst ska man gå flera gånger om det ska bli någon skillnad.

Jag får försöka tigga lite massage av en viss person och komma på en riktigt bra muta.

onsdag 1 maj 2013

Warzawa och shoppingfynd.

Jag vill börja inlägget med en liten spark i arslet till SATS - gymmet är underbart på all dess vis, men det är typ bara 2 anläggningar i Stockholm som har öppet idag, när alla är lediga (dock inte jag).

Därför kommer jag svika SATS idag och gå till 24/7 där jag fortfarande har mitt medlemskap kvar, förvisso kostar det bara 199kr i månaden men jag hade tänkt säga upp det, nu tvekar jag dock med tanke på SATS ganska snäva öppettider för oss som har oregelbundna och knepiga arbetstider.

Hur som helst, dagens pass får bli efter jobbet, jag hade en jättetrevlig Valborgsmiddag med hjärtat med vänner igår, vi kom hem sent och det blev inte rimligt att gå upp klockan 8 för att träna så nu får jag istället gå efter jobbet.

Jo just det! Jag var ju Warzawa med jobbet i helgen. Det var jättemysigt, men som vanligt när man reser "kollektivt" finns det inte så mycket utrymme att bara vara eller sticka iväg på egna bravader utan dagsschemat är ganska tidspressat.

Det jag såg av Warzawa var en stad på väg uppåt, jag hann bara se en glimt av deras gamla stad men den såg ut att vara fin, de har ju krävts ett enormt arbete att bygga upp Polen igen med tanke på att det mesta blev jämnat med marken under andra världskriget och sedan hamnade stackarna i klorna på Sovjet.



Det var inte fullt så billigt som jag hade trott, faktiskt inte särskilt billigt alls vad gäller kläder och sådant, däremot cigg, mat på restauranger och sådant var det.

Jag hade tänkt shoppa massor med kläder men hittade inget spännande på den fronten, istället gick jag nuts på Sephora och köpte nagellack som jag har suktat efter sedan långt innan de öppnade i Sverige, då framförallt spaceade sådana med mycket glitter eller holografisk effekt, även detta rosa som är på bild nedanför.





Som alla brud, brudiga brudar blev även jag exalterad när jag fick entra Victorias Secret som mig veterligen bara finns på Arlanda i Sverige. Ska jag vara helt ärlig så vet jag inte varför man blir så till sig, som en kollega sa "deras hudlotions och bodyslash påminner om de från HM" och ja, hon har en poäng, dessutom säljs inga underkläder varken på Victorias Secret på Arlanda eller i Polen.

Varför har jag ingen aning om, det går bara att köpa trosor, men jag antar att deras fantastiska påsar och känslan av lyx gör att man blir så förälskad, jag kom hem med en mängd bodylotions, bodysplashs, ett par trosor, en parfym och ett gudomligt doftande läppglans.

Jag köpte ett par ballerina på Deichmann som ju finns här i Sverige, det var ett impulsköp eftersom jag ville ha något snyggt på mig på kvällen men visste att jag inte skulle orka klackar.
Det kan vara mitt första lyckade impulsköp för det är bannemig de skönaste ballerinaskorna jag haft på mig! Jag som annars brukar få skoskav. Lite tur ska man ha.




Min fina bulle jag fick i håret av Frida under middagen.

Ja, nej nu får det väl ändå vara färdigleffat för idag. Jag återkommer med lite åsiktsbajsande senare idag.