Om att vara närvarande - på riktigt.

Eftersom jag börjar bli till åren kommen med allt som hör till har jag börjat lyssna på pratradio (herregud, ni hör ju), många blandade ämnen bland annat varför dagens ungdom mår så dåligt.

Det intressanta i det hela kom när jag också såg Fredrik Steen i tv4 morgon, som är en erfaren hundtränare och pratade om fel många hundägare gör. 

I dessa två ämnen hittade jag en röd tråd, nämligen denna:

Fredrik Steen menade att hundägares närvaro i viss mån har minskat. Man går med näsan i mobilen på promenaden och vill mest att hunden bara ska skutta med.

I programmet om varför ungdomar mår så dåligt idag kom många med teorin att föräldrar inte är särskilt närvarande. Återigen, näsan i smartphonen.

Har ni någonsin suttit och fikat med en kompis exempelvis, som ni sett fram emot och pratar om vad ni anser är viktiga saker? Plötsligt säger det pling i telefonen, ett sms eller mer troligt - en notering från Facebook och så kommer det där "frånvarande" hummandet då man vet att vederbörande inte egentligen hör vad man säger men låtsas göra det.

Utan att låta allt för gammalmodig tror jag det speglar en ganska stor del av mångas vardag. Och who can blame them? Alla måsten står oss upp i halsen och det kan vara skönt att fly bort via Facebook eller något spel på mobilen men vad gör det egentligen med våra sociala interaktioner?

Vi människor är flockdjur och har ett enormt behov av bekräftelse på ett eller annat sätt. Bara bli varse om att vi är sedda och folk vet att vi existerar. 

90-talisternas bekräftelsebehov verkar mer utbrett än hos sina föregångare och det verkar bara bli värre ju längre ner i åldrarna man kommer.

En tjej sa till mig en gång "Jag tror jag vet varför så många 90-talister gifter sig och skaffar barn så tidigt. Jag tror det är för att när vi var små så slutade det vara tabu att skilja sig, så många föräldrar skiljde sig och blev så upptagna av sina nya liv och nya partners att de litegranna glömde bort sina barn, nu försöker många återskapa den där trygga familjen de saknade" och vet ni vad, jag tror det ligger något i det.

Oavsett om det är en telefon eller en skilsmässa som orsakar omättliga bekräftelsebehov hos generationer så tror jag ändå att det är frånvaron av bekräftelsen som barn som kan vara del del av detta.

Jag menar inte att föräldrar ska ägna hela sin vakna tid och uppmärksamhet åt sina barn, det vore orimligt, dock tycker jag att när man väl är med sina barn så ska man se till att vara närvarande. En plingande telefon ska under den stunden inte konkurrera ut umgänget med barnet, det ska finnas, om än korta stunder där man faktiskt umgås och är närvarande. Helt och hållet.

Då tror jag heller inte att "skadan" av att kanske behöva lämna barnen tidigt på dagis eller liknande blir lika stor.

När jag var liten var min mamma hemma med mig tills jag började 6-års. Jag gick på lekis, som det hette, som var en "light"-version av dagis, mest tänkt att ge lite lek och umgänge ett par timmar om dagen för de barn med föräldrar som var hemma.
Hon hade mycket annat att göra och jag var ett barn som älskade att leka själv med mina mikroskopiska plastleksaker som jag spred ut över golvet och lekte med. 

Där kunde jag sitta i timmar medan mamma stod i samma rum och strök kläder och lyssnade på P1.

Ibland gick jag och min mamma till parkleken, då kunde mamma sitta på en filt och läsa tidningen medan jag for omkring som en orkan bland klätterställningarna och lekte med de andra barnen.

Men när vi var där hade vi alltid en speciell tradition. Jag fick köpa en mugg saft och en havreboll och så spelade vi "Kålrotsspelet" som var mitt favoritspel. 

Då var det bara hon och jag och jag mindes att jag tyckte det var så roligt. Framförallt att vi hade något speciellt och fick en stund där bara hon och jag umgicks ostört.

Vad jag menar med denna lilla anekdot är att jag tror som följer - när man är där skall man också vara där. Till 100%, det gäller alla relationer men framförallt med sina barn. Och man behöver inte bekräfta barnen dygnens alla vakna timmar, men när man gör det - gör det fullt ut och att bara uppmärksamma barnet när de exempelvis råkar ha ner något i golvet eller gör fel tror jag är helt åt helvete om jag ska vara ärlig.

Ju längre bak ungarnas bekräftelse kommer på prioriteringslistan, desto fler plastikopererade, provocerande bloggerskor kommer vi se längre fram och desto fler unga som mår dåligt, tror jag. 

En förälder som gungar sitt barn och samtidigt läser jobbmailen är inte där. Om jag kollar min telefon samtidigt som någon annan pratar blir det bara ett dovt bakgrundsljud.

Vi likear fina vår-bilder på instagram men när vi själva är ute, ser vi oss då omkring på allt det vackra vi har runt oss och verkligen insuper det? Stanna en sekund och se allt vackert som faktiskt finns framför nyllet på en.

Eller nästa gång man träffar en vän - testa att trycka ner telefonen långt ner i väskan och vara delaktig i mötet fullhjärtat.

Jag själv lever inte som jag lär i det avseendet. Men jag tror det kan vara värt att ägna en tanke åt åtminstone. 

Bland det bästa jag vet med mitt landställe är att det inte finns någon mottagning på mobilen. Då tvingas man göra andra saker. Umgås exempelvis.