Att dö ensam.
Det var hans största skräck som han aldrig behövde uppleva.
Jag vaknade på morgonen den 2/7 av att telefonen ringde. Läkarna hade ringt till min syster och sagt att läget försämrats akut under morgonen och nu behövde vi åka in på en gång.
En timme, lite drygt, fick vi när han fortfarande var talbar. Jag hann säga att jag älskade honom, han svarade att han älskar mig med. Mamma hann tacka honom för alla år och de fina barn de lyckats skapa. Han höll med.
Därefter tvättade de honom och när vi kom tillbaka in i rummet hade han fallit ur medvetande och kom aldrig tillbaka. Men hörde och kände oss gjorde han.
Han gäspade ofta. Ingen är så söt när han gäspar som min pappa, ett vidöppet gap och efteråt ett förnöjsamt leende och så knakade det lite i tänderna.
Först var hela familjen där, några släktingar också. Jag och Rebecka kom ganska fort överens om att vi inte ville eller skulle vara kapabla att lämna hans sida, vi bestämde oss för att övernatta medan övriga familjen utmattade åkte hem för att sova.
Vi pysslade om honom, vi pratade med honom, vi kramade honom när han blev orolig, såg till att han låg bra, baddade pannan, pussade honom på kinden, övervakade så att han inte hade ont och ringde på klockan vid minsta lilla tecken på oro eller smärta.
Vid ett tillfälle låg jag lutad och höll om honom medan Rebecka kramade honom från sin sida, vi pussade på hans kind och då svarade han med att göra en min som han alltid gör när han är nöjd. Vi visste att han kände att vi var hos honom.
Efter 15-16 timmar på sjukhuset med undantag av en kortare matpaus började vi göra oss redo för natten. Vi fick madrasser att ligga på från sjukhuset och Rebeckas make hade kommit förbi med täcken, kuddar, godis, tandborste och andra förnödenheter som vi kunde behöva under natten.
Rebecka lade sig att sova på madrassen bredvid pappas säng, jag knölade ihop mig på en fåtölj bredvid sängen, så att jag skulle kunna hålla hans hand under hela natten - och det gjorde jag också.
Då och då vaknade jag, sa att jag fanns här hos honom och han inte behövde vara orolig. Vid ett tillfälle började han grymta lite oroligt. Jag ringde på klockan och in kom vår sjukskötare för natten - Stefan, en lång, lugn norrlänning med mycket skägg. Han hade innan förklarat lite hur "förloppet" när en människa lämnar jordelivet oftast går till.
Han gav slemlösande och morfin. Efter 30 minuter kom han in med ännu en spruta. "Vi snålar inte på smärtstillande i sådana här lägen".
Så efter den sprutan så sov pappa så gott. Vi alla tre låg därinne i rummet och sov. Pappas tunga med rofyllda andetag, Rebeckas lättare små snusande andetag.
Till slut somnade jag, fortfarande hade jag hans hand i min.
Jag vaknade av att det klämde om handen. Jag tittar upp och ser hur pappa får någon slags kramp, jag håller hans hand i min. Käkarna biter ihop och blicken ser borta ut innan kroppen plötsligt börjar slappna av. Jag förstod inte, jag trodde att det var en tillfällig andnöd så jag trycker på larmet.
Stefan, den rofyllda norrlänningen kommer in, känner på bröstet, jag tror han hade ett stetoskop också. Han tittade på mig, jag förstod fortfarande inte.
Sedan förstod jag.
Min pappa hade lämnat jordelivet.
Och han gjorde det precis så som han ville - omgiven och ompysslad av sina nära och kära. Hans ångest blev aldrig besannad.
Efter det la jag mig ned på marken i ett långt, utdraget, ångestfyllt skri. Jag har aldrig upplevt en sådan smärta någonsin i hela mitt liv. Det gjorde fysiskt ont i varenda cell och det kändes som hela jag bokstavligen talat gick sönder.
Jag rusade planlöst omkring i sjukhuskorridorerna i ren och skär panik. Till slut sjönk jag återigen ihop. Stefan kom fram och satte sig på huk "Lilla älskade vän". Han klappade mig på huvudet. Undersköterskan kom också fram, jag lugnade mig.
"Jag älskar honom så mycket".
Min älskade, fina, underbara, fenomenala pappa. Jag kommer inte ägna det här inlägget åt att försöka förklara hur mycket han betyder för mig, hur mycket jag älskar honom eller hur bottenlös sorgen är efter honom.
Nej, det kommer sedan. Men jag vill bara att alla ska veta - pappa var inte ensam när han tog klivet över till andra sidan. Han var väl påpassad av sin familj, och han hade en hand att hålla i - hela vägen fram.
