söndag 21 december 2014

Året 2014 tillbakablick

Jag gör ju en sån här lista till varje år och så även detta, lite kul att sammanfatta det gångna året.

1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut? 
Reste till USA och Turkiet!

2. Höll du några av dina nyårslöften? 
Jag hade inga så det kan man väl säga.

3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Yes!

4. Dog någon som stod dig nära?
Ja

5. Vilka länder besökte du? 
Florida och Turkiet!

6. Är det något du saknar år 2014 som du vill ha år 2015? 
Småland, mer sommarsemester!

7. Vilket datum från år 2014 kommer du alltid att minnas? 
12:e juli, min sambo fyllde 25 och min morfar somnade in för gott. Det blev så symboliskt, vi föds och vi dör.

8. Vad var din största framgång 2014?
Att jag till sist slutade oroa mig så mycket och lyckades ta till mig av många av dom verktyg jag fick till mig.

9. Största misstaget?
Att inte lyssna på mina egna signaler, inte sätta tydligare gränser

10. Har du varit sjuk eller skadat dig? 
Bara psykisk ohälsa åsamkat av yttre faktorer.

11. Bästa köpet? 
Vår nya lägenhet!

12. Vad spenderade du mest pengar på?
Mat, i år igen!

13. Gjorde någonting dig riktigt glad?
Min underbara man som så ofta får mig att skratta och le. Min familj, mina vänner, att jag kom vissa personer lite närmare!

14. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2014? 
Oj... För mig "Little by little", senaste månaden "Take me to church" "Headlights" "Här kommer vi" (VIH VIH VIH VIH VIH!) och även "Soldat" som man tidvis spydde lite på.

15. Är du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? 
Det beror på hur man ser det, visst har jag haft ett tufft halvår men ser man till livet i stort och relationen till vänner och partner så har jag varit gladare!

16. Vad önskar du att du gjort mer? 
Tagit mer vara på sommaren, det blir nästa år!

17. Vad önskar du att du gjort mindre? 
Ingenting, gråtit tänkte jag skriva men jag behövde gråta. Behövde nog inte oroa mig så mycket för mycket som jag var orolig för löste sig sedan.

18. Hur tillbringar du nyår?
Med sambo och vänner

  19. Blev du kär i år?
Jag blev inte - jag var och fortsatte att vara.

20. Favoritprogram på TV? 
Allt för Sverige!

21. Bästa boken du läste?
"En man som heter Ove"

22. Största musikaliska upptäckten? 
Ingen alls faktiskt.

23. Något du önskade dig och fick?
Ja

24. Något du önskade dig men inte fick?
Åka till Småland

25. Vad gjorde du på din födelsedag 2014? 
På själva dagen åt jag middag på Bankomat Seaside, den dagen jag firade tryckte jag i mig ohyggliga mängder tårta och var med min fina familj och älskling.

26. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Hehe, Småland (tjat) nej men så länge inte livet är helt perfekt så finns det väl alltid något som kunde gjort året bättre, så kommer det vara jämt.

27. Hur skulle du beskriva din stil år 2014?
Lite mer sofistikerad och vuxen än tidigare, den blir mer och mer plain vartefter åren går. Jag gillar't!

28. Vad fick dig att må bra? 
Vänner, familj, kärleken och träningen (samma som förra året)

29. Vem saknade du? 
Min morfar som hastigt lämnade jordelivet.

torsdag 27 november 2014

Önskelista julklappar

Önskelista

Mascara
Eyeliner
Contour Kit
Eye brow kit
Ridskor
Ridkläder (strumpor, tröjor, byxor)Sminkborttagning
Camilla Läckbergs "Lejontämjaren"
Sista delen i Jonas Gardells "Torka aldrig tårar utan handskar"
Tröjor
Skinnhandskar
Halsband
En mindre teflonkastrull där saker inte fastnar
En shaker
Dolce Gusto (kaffe-kapslar) i spännande smaker (espresso och liknande)
Nagellack i härliga färger
Ett par tjockare, svarta leggings
Lite "lösare" (oversize) träningstoppar/t-shirts
Dessa espressokoppar från Lagerhaus (eller andra söta koppar)


söndag 16 november 2014

Att börja träna

Jag fick frågan i kommentarsfältet förut om just hur man börjar träna.

Det ska sägas direkt att jag inte anser mig vara någon självutnämnd expert. Jag har tränat regelbundet i snart 2 år men jag gör fortfarande många fel rent tekniskt och jag anser mig fortfarande vara en nybörjare - men - är det något jag har färskt i minnet så är det just det - att vara ny och framförallt hur man sätter igång.

Här nedan kommer jag presentera mina, helt subjektiva råd, som säkert inte fungerar för alla men som fungerade för mig.

De element som jag anser viktigast när man börjar med träning är de som följer;

1. Veta vad man gör
2. Ta det i etapper

Veta vad man gör

När man är alldeles grön och i princip aldrig har rört sig i ett gym måste man ha någon slags aning om vad man ska göra därinne för att över huvud taget fortsätta.
Det som får en att hoppa över pass och sluta gå är när man känner sig helt lost och inte riktigt vet vad man håller på med. Man bara går in och gör lite, det blir inte bra och man tröttnar.

Mitt råd är att ta hjälp av en bra PT till att börja med, alternativt någon som sysslar med styrketräning på avancerad nivå. Jag skulle till exempel inte kunna lägga upp ett träningsprogram för någon. Då ska det vara en person som faktiskt har synliga muskler (resultat) och som har tränat i några år minst.

Dels är det svåraste med styrketräning teknik och att få kontakt. Tekniken skulle jag vilja påstå - är förbannat svårt. Vrider du lillfingret lite ditåt så tar det på fel muskel, står du för svankigt i en viss övning kan du skada ryggen osv i all oändlighet. 

Att veta hur man ska sitta i och använda maskiner korrekt är också ett gissel, därför behöver man hjälp med hur allt fungerar samt ett enklare program att följa. För i början så är man så pass ovan att man faktiskt behöver något att följa slaviskt, en ledstång att hålla sig emot.

När man går in till gymmet och vet vad ens mission är så är chansen betydligt större att man faktiskt går dit och gör det än om man förvirrat kryssar mellan maskinerna och "bara gör lite".

2. Ta det i etapper

Det är vedertaget, alla vet det men ändå är det den här punkten som så många faller på. 
Ta. Det. I. Etapper. Verkligen.

När jag började tränade jag 3 gånger i veckan och kanske 20 minuter per gång. Det tyckte jag var oändligt mycket, nästan för mycket och för mig var det världens grej.
Jag ställde inga krav på mig själv, jag gjorde min grej och gick ut därifrån. Långt senare, när man märkte små skillnader och när jag började få kläm på vissa moment, först då tyckte jag att det började bli riktigt kul och ville utöka passen.

Om man läser diverse hurtiga motivations-quotes på instagam kan man lätt luras att tro att styrketräning alltid är kul. Att man njuter av att ta i så man nästan skiter på sig och svettet dryper och jag skulle vilja vara lite okonventionell och säga att - nej, det är inte så jäkla kul alla gånger. Speciellt i början, fy fan vad jobbigt det är. 
Man har ingen kondis, inga muskler, flåsar som en jävla flodhäst och man vill bara börja grina när PTn säger åt en att göra en till vända benböj när det känns som benen ska gå av på mitten.

Det händer än idag att jag ibland inte alls känner för att gå till gymmet, men när jag är där så ångrar jag inte en sekund att jag gick dit.

Det finns vissa muskelgrupper som jag avskyr att träna, som är så tråkiga, och andra som är mina favoriter.

Självklart ska man gå in i det med en positiv attityd, men om man tror att man kommer älska träningsvärken och de jobbiga övningarna från första stund så blir man nog besviken, det är en glädje som växer fram allt efter man lär sig.

Styrketräning är tålamodsprövande på det sättet att dina fem dagar i veckan som du spenderar på gymmet inte kommer att ge någon utdelning förrän år framåt. Visserligen kan du känna skillnad tidigare än så, men tydliga muskler är inget som går snabbt att få fram. 

Med det sagt så tycker jag att styrketräning är fantastiskt!
Man blir starkare, friskare (på riktigt) och piggare. 

Det är också otroligt kul att lära sig mer och mer om själva tekniken, hur man på bästa sätt får kontakt och så vidare och när man kan börja skymta formen av en liten biceps eller helt plötsligt ser att man faktiskt har lite muskler på framsida lår så lovar jag att man får en motivations-skjuts som inga fina quotes i världen kan ge en.

Ju mer man lär sig desto mer kan man också frigöra sig lite från sina rutiner och sitt inrutade program och det krävs inte en förkylning för att man ska sluta utan man tar sig tillbaka av egen, glädjefylld maskin.

En annan positiv sak är att träningsvärlden, enligt vad jag upplevt åtminstone, är väldigt trevlig. Tjejer är, till skillnad från i många andra sammanhang (tyvärr) snabba med att ge varandra komplimanger, inte bara för utseendet utan för den effort man har gjort. Man är inte missunnsam utan blir snarare inspirerad och inte minst - imponerad.

Även om det finns undantag och i vissa fall lite hysteri på sina håll så är det inte ätstörningsfrämjande utan snarare tvärtom - du är inte ens fysiskt kapabel att träna utan att äta ordentligt, muskler kräver energi.

Jag själv upplever att jag har fått en sundare syn på mat och kosthållning, sedan är det bara en bonus att jag vet att min kropp kräver mer energi ju mer muskler jag har.

Träning är kul men som andra aktiviteter inte något i allas smak, testa dig fram, känn efter, men framförallt - pressa dig inte så hårt att träningen bara känns kravfylld och jobbig, då kommer du garanterat tappa lusten. Låt det istället utveckla stegvis och gör det bara i den omfattningen du själv upplever är kul och klarar av.

onsdag 12 november 2014

Att vara en torr kvist.

Jag kan i det närmaste beskriva det som att jag känner mig som en torr gammal kvist.

Förut var jag en frisk och stark gren med spirande blad och en ljusgrön mitt. Jag kunde böjas fram och tillbaka men alltid återfå min ursprungliga form. En riktigt seg en som bara böjde sig som gummi hur hårt man än drog.

Nu känns det ungefär som löven har torkat och fallit till marken och den där grenen som är jag är en torr kvist som utan minsta ansträngning går av. Ett lätt tag, knak säger det och så står jag där och försöker plocka ihop mig själv, igen.

Jag som var så stark och obrydd. Jag har ju flera års vana, inte var detta första gången, det ingår i paketet och har alltid gjort, men när motgångarna blir för många och för intensiva hinner man aldrig resa sig, så fort man är nära att resa sig dras mattan undan, igen och igen och igen.

Jag hinner aldrig med att borsta av mina axlar, resa mig och än mindre räta på ryggen. Min skyddande mur får jag aldrig någon chans att återuppbygga. Mitt filter är söndertrasat och allt som forsar in träffar mig rakt i ansiktet.

Det gör ont.

Det är utmattande.

Och jag börjar ifrågasätta mig själv. Är det kanske jag som är en mes? Är jag det något fel på mig för att jag inte längre klarar av att inte ta åt mig? Det finns dom som har det värre.
Är det hos mig problemet ligger?

Jag vet inte.
Jag vet bara att jag ibland inte känner igen mig själv. Att mitt humör stundtals når sina respektive ytterligheter, att jag känner mig som en repig grammofonskiva som ger ifrån sig ett plågat ljud. 

Jag är lite som min far, en arbetare, en ardennerhäst som fortsätter pulsa på åkern och som med en åsnas envishet aldrig ger upp.

Huvudvärken bultar fortfarande i pannan efter tårarna som bara rann. Det var precis som om jag kunde höra knaket just i det ögonblicket jag gick sönder idag.

Allt som inte går att laga med silvertejp är trasigt, sägs det. Så jag lindar in mig själv ännu en gång och hoppas att jag någon gång skall sitta ihop - på riktigt.

söndag 2 november 2014

Spara på dig själv - så räcker du längre.

Antingen så är man lat eller så är man ambitiös.

Jag talar om de två motpolerna i livet, och framförallt i arbetslivet. 
För lite så känns det. Det finns två kategorier. Antingen är mat en lat nittiotalist som vill ha allt serverat, som förväntar sig en VD-post utan att behöva börja på botten och som bryter ihop för minsta lilla.

Eller så är man den där fantastiska, ambitiösa som "visar framfötterna" genom att gå till jobbet med dubbelsidig lunginflammation 41 graders feber och ett leende på läpparna. Man knaprar omeprazol för att dämpa det blödande magsåret och jobbar så mycket övertid att hemmet fungerar som en övernattningslägenhet.

Men hallå, var är mellantinget? Var är balansen? Och kan man inte vara ambitiös men ändå se till sitt mentala väl och ve?

Vi vet, sedan barnsben, att det man tar hand om det räcker länge. Smörjer man in och impregnerar skorna kan dom hålla i 10 år minst och jag anser att precis så är det med oss människor med - ju bättre vi tar hand om oss, desto längre håller vi.

Men innan jag går in närmre på det vill jag tydligt klargöra att detta inlägget inte syftar till att fälla någon slags skugga på folk som faktiskt har gått in i väggen, det är inte på något sätt deras eget fel, det är aldrig den enskilda individens fel, aldrig! Så då var det sagt.

Vårdar vi oss själva, lystrar efter eventuella varningstecken och sätter stopp när vi känner att våra gränser är nådda gagnar det inte bara oss själva utan i förlängningen eventuella arbetsgivare, skolan och för folk i vår omgivning.

Vad är egentligen värst? En som sätter stopp eller en som driver sig själv till ruinens brant och faller ner för kanten? Gynnar det verkligen någon att en person jobbade över, struntade i alla varningssignaler och istället blev långtidssjukskriven i ett år med följdproblem så som panikångest, social fobi eller andra allvarliga psykiska men med dubbelt så lång rehabiliteringstid?

Och den eventuella utdelning som den utbrände kämpade för kommer i alla fall inte till någon nytta, för då är personen i alldeles för dåligt skick att kanske ta emot en befordran eller liknande eftersom vederbörande ligger hemma med nerdragna persienner och hyperventilerar.

Jag tycker man borde utbilda i gränssättning och att ingens uthållighet är den andras lik. Någon kanske har en extremt hög stresstålighet och kan jobba mycket mer än någon annan. Dessutom spelar andra faktorer in. Hur ser personens privatliv ut under den aktuella perioden?
Lisa kanske har alla förutsättningar medan Berit går igenom en svår separation, då spelar de inte på samma villkor, fast Berit kanske får bättre uthållighet när hennes privata förutsättningar är mer gynnsamma - eller så får hon inte det.

Det viktiga, tycker jag, är att man går till jobbet/skolan/whatever och ser till att göra det bästa man mäktar med när man väl är där och att man ger sig själv de rätta förutsättningarna att faktiskt kunna göra det.

Vissa av oss går till jobbet, gör vårt yttersta för att göra ett högkvalitativt jobb medan vi är där, men för att vi över huvud taget skall kunna måste vi ge oss själva de rätta förutsättningarna. Dessa rätta förutsättningarna kanske inte involverar orimliga krav, ständigt stresspåslag, många övertidstimmar och att ta med sig jobbet hem.

Om det innebär att någon tycker att man är lat eller oambitiös så so be it, men jag kan säga en sak - jag kommer att vara ett par välskötta läderboots om 10 år. Mjuk, följsam och fortfarande fullt brukbar. Jag kommer att finnas kvar och ha samlat på mig massvis med erfarenhet och värdefull kunskap. Jag kommer ha mitt fysiska välbefinnande kvar och därigenom förmågan att fortfarande kunna leverera.

Det, om något, tycker jag är ambitiöst.
Men vi måste börja våga prata om rädslan för att säga nej, rädslan att få lat/avig-stämpeln, vi måste diskutera vad "ställa upp" egentligen innebär och på vems bekostnad vi gör det.

Men framförallt måste vi inse att var och en har vi alla olika förutsättningar. 
Likväl som vi klappar någon på axeln för att denne ställde upp tycker jag också att vi bör klappa någon som vågade sätta en gräns på axeln.
Vi skall tacka dem för att de sparade på sig själva lite, så att vi får fortsätta jobba tillsammans med dem, för att vi vill ha kvar dem och för att vi vill omge oss själva med härliga välsmörjda läderboots som håller i alla väder och som vi får glädjen att jobba tillsammans med i många, långa år till.

söndag 13 juli 2014

Svårt att förstå.

Den 30 juni 2014 pratade jag med min morfar för allra sista gången.

Det ligger kvar på min samtalslista, jag behöver inte ens bläddra långt ner. Första samtalet missade jag, jag hann inte svara, så jag ringde upp kort därpå.

Vi pratade om hur han mådde, han frågade om måtten på mina däck, att han hade ett par nästan nya som stod och skräpade i garaget som jag kunde få, och att jag och min sambo eventuellt skulle komma förbi lite senare i sommar om vi skulle neråt landet och snurra.

Sedan gick allt fort. Dygnet efter jag hade fått reda på att det stod klart att han hade allt från några veckor till några månader kvar i livet hade han redan klivit på tåget och gett sig iväg.

Döden är så abstrakt. Min hjärna har inte tagit in att han är borta. Det är som att informationen är för komplicerad att processa. Hur skall man förstå att en person inte finns i jordelivet längre?

I mitt huvud finns han fortfarande. För mitt inre ser jag honom sitta på verandan i huset. Jag tror fortfarande att hans telefonnummer kommer blinka på mobildisplayen vilken dag som helst, jag kommer att svara och höra honom säga "Hej det är morfar!".

Jag tror, på fullaste allvar, att jag någon mer gång kommer att svänga in på infarten till huset, se honom sitta på verandan med en tidning i handen och hans robotgräsklippare Robert som brummar fram på gräsmattan. Den som han alltid skämtade om att den var ledig på söndagar får då skulle han gå i kyrkan.

Han skulle ju få träffa min sambo, i framtiden sina barnbarns barn? 

När jag hör orgelmusiken spela, först då tror jag att det kommer gå upp för mig. Tills dess kommer jag fortfarande vänta på hans samtal, tills dess sitter han fortfarande vid trappen på det egenbyggda huset och grillar. Jag bävar för dagen jag greppar att det faktiskt inte är så.

Men oavsett vad finns du alltid i mitt hjärtat morfar lilla. Därifrån kan ingen någonsin ta dig. Inte ens döden.

torsdag 10 juli 2014

Tåget som aldrig kommer tillbaka.


Det är lite som när någon ska åka hem när man har haft riktigt kul tillsammans en längre tid.


Som att man med vemod åker till tågstationen för att ta farväl och det roliga börjar lida mot sitt slut. Väntan, på tåget som snart ska rulla in på stationen. Man lyssnar efter det avlägsna mullret när tåget närmar sig. Till slut kommer det, man tar farväl, står kvar på stationen och vinkar medan tåget rullar i väg.

Skillnaden är att det här tåget inte kommer tillbaka. Det tar dig långt bort, var vet ingen, bara att det går bort från detta jordelivet.

Så nu står vi på stationen, än är det tyst, men tids nog kommer rälsen att börja vibrera. Tids nog kommer tåget rulla in på stationen och då är du borta.

Jag har förmodligen fått det sista röstmeddelandet på telefonen när du ringt och jag inte har kunnat svara. För nu orkar du inte prata i telefonen mer.
Jag har hälsat på dig för sista gången, för sista gången suttit bredvid grillen där du står i ditt grillförkläde och gör det du gör bäst.
Jag har för sista gången fått sno till mig en kram, inte för att du är helt ovillig egentligen, men du är och har alltid varit på ditt helt egna vis, svår att komma in på livet, men ändå omtänksam på ditt alldeles säregna vis. 

Jag har ändå mycket att glädjas för - trots allt. Det var inte längesedan jag inte visste så mycket om dig. Ett förflutet hade lämnat många öppna sår, och det håller jag ingen skyldig för. Det gjorde helt enkelt för ont, för för många som gjorde att försoning aldrig blev möjlig. 

Men nyfiken var jag alltid. Frågade om dig, ville skriva ett brev när pappa istället ringde upp och sa "det är någon som vill prata med dig". Jag blev alldeles förskräckt, 12 år gammal och skulle försöka prata med en främling. Det gick väl trots allt. För prata hade du inga problem med.

Sedan gick åren och jag blev vuxen. Av en ren slump tog jag mod till mig och skrev till min moster, hamnade på körkortskurs i Halmstad där jag fick tillfälle att träffa dig. Jag var så glad och nyfiken. Sedan dess höll vi kontakten. 

Jag var den neutrala punkten, den stod utanför allt. Jag var en alldeles egen person utan någon predefinierad uppfattning om vare sig dig eller vad som hänt i det förflutna. För så pass generösa hade de ändå varit, aldrig pratat illa. Bara sagt att det fanns saker som var svåra. 

Jag är glad att jag fick chansen att lära känna dig, att vara den där lilla bron över till allt det infekterade. Jag är ingen helare, men kanske att jag lyckades badda något litet sår. Berätta att det mesta blev ganska bra ändå - till slut. 

Oavsett vad så är jag ändå glad att jag fått privilegiet att lära känna dig, även om vi bor en bra bit i från varandra och därför inte träffas så ofta kommer det ändå kännas konstigt när du till sist klivet på tåget och ger dig i väg. 

Det kommer kännas märkligt att aldrig mer få prata med dig igen. Aldrig mer få träffa dig och aldrig mer höra alla historier om dina resor, allt du haft för dig och aldrig kunna fråga om råd om vilken bil jag ska satsa på. Jag vet i alla fall att japsare är pålitliga, en av alla små råd som ibland poppar upp lite överraskande mitt i våra samtal.

Jag har inte på riktigt förstått vad det är som håller på att hända, det har nog ingen. Jag hoppas bara att väntan på tåget blir så bekväm som den kan bli. Att du blir omhändertagen på bästa möjliga sätt. Att den är fri från smärta i största möjliga mån och att tåget tar dig till en plats där du får ha det riktigt, riktigt gott.

Jag ska i alla fall göra mitt bästa för att ta hand om dom som blir kvar på stationen, det lovar jag. Än har du inte lämnat, än är det en vemodig väntan på det rytmiska ljudet av loket som närmar sig.

Men när det väl inträffar, ja, då kommer jag sakna dig.

söndag 25 maj 2014

Vad gör man inte för lite proteinpudding?

Som jag tidigare skrivit har jag gått och kärat ner mig i proteinpudding från Fast Nutrition.

På deras hemsida (där det för övrigt inte går att beställa ifrån) står det att dom lanserat två nya smaker - cookies and cream och lime cheescake. Frustrationen över att inte kunna beställa dessa var helt enorm (varför i hela fridens namn säljer dom dom inte på hemsidan? Så otroligt konstigt)

Så jag mailade deras finska kundservice och frågade om vilka ställen som eventuellt kanske sålde fler smaker, här Sverige är det bara Budo Fitness man kan köpa dom ifrån. Då fick jag svar och länkar till ett antal sidor som bara hade standardsmakerna.

Vad gör McGuyver då? Jag såg att hemsidan fast på estniska, engelska och finska, så jag testade att googla en utan smakerna på estniska, jag hittade efter lite meck en estnisk fitnesshop som även sålde dom nya smakerna.

Det var minst sagt knepigt att hitta vilken som var rätt eftersom "Cookies and cream" i google translate blev: "Kräm för att mogna till", men efter ett bildgooglesök såg jag att det var rätt.

Nu är dom beställda i alla fall och jag kan inte vänta tills jag får dom hem i brevlådan, herregud jag kommer knarka dessa.


tisdag 13 maj 2014

Lazy-days

Idag kom jag hem, la mig på sängen och däckade på två röda. Då och då vaknade jag till när min sambo som satt på sängen vid datorn sa "ska du verkligen sova nu?"
"Ah.. Ska ba ta en liten nap" sa jag och somnade efter varje gång han väckte mig och vaknade upp i en pöl av mitt eget dreggel på kudden.

"Skulle inte du träna idag?" frågade han sen.
"Jo" sa jag och lät precis som en heroinist som just skjutit in sin sil. "Ja ska bara..."
"Men om du är så trött, ska du verkligen träna idag?". Det var så skönt att höra det, även om det givetvis är jag själv som bestämmer vilka dagar jag tränar och inte så kan det då och då vara så skönt om någon annan hjälper till att släppa på ens krav när man känner att man bara inte orkar.

Istället för att träna, eller ens motionera det minsta gav jag mig iväg för att köpa celsius-drickor och Questbars. Även om jag älskar att träna och jag ogärna hoppar över ett pass, vilket jag i praktiken inte gjorde den här gången, man har ju sina vilodagar som man placerar ut när det känns lämpligt, så kan det vissa dagar, när man är så där djävulskt trött, vara lite lyxigt att tillåta sig själv att ligga som en bulldeg i soffan och inte göra ett dyft.

Så det har jag ägnat mig åt idag - att i princip inte göra någonting. En vardagslyx som känns riktigt härlig att unna sig själv då och då. Det behöver man ibland.

lördag 10 maj 2014

Proteinmorotskakecupcakes

Försök säga det snabbt om ni kan!

Jag hade ju tänkt mig att det skulle bli sånadär jättesnygga cupcakes med spritslad topping och inte små platta stackare med en blaffa ovanpå.

Jag hade inga muffinsformar utan fick ta bullformar, det kan ju ha haft ett finger med i spelet, samt att jag spritslade med en plastpåse med avklippt hörn. Om de blev goda eller inte vet jag faktiskt inte, för jag har inte smakat än, men de ligger i kylen på jobbet och gottar sig och tanken är att de ska bli uppätna framför mellon ikväll.

Receptet är gjort utifrån Emmys proteinmorotskaka!

 
 

fredag 9 maj 2014

Rösta på djurets parti?

Jag funderar på fullaste allvar att rösta på Djurens Parti.

Jag känner faktiskt inte att något parti är värda min röst i år. När jag väl hittar ett jag gillar visar det sig alltid att dom har en punkt som jag bara inte kan supporta.

Jag var en hårsmån från att rösta på Pirat Partiet, men så kom det en punkt som jag verkligen inte skulle vilja att de klubbade igenom i EU-parlamentet, eller ens stred för, så där rök även dom.

Djurens parti tillhör inget block, de är varken höger eller vänster utan driver bara djurfrågor. Kanske oseriöst men jag tycker det säger mer om vilket dåligt urval vi har idag.

Förslag på annat parti mottages tacksamt (utom de kända och verkligen inte FI som alla propagerar för, låter jättefint med kärlek och tolerans men det finns saker dom tycker som jag verkligen inte håller med om.

Men som sagt, annars beställer jag valsedlar och röstar på Djurens Parti. True story.

torsdag 8 maj 2014

Förberedelser...


Morötterna är rivna och klara! Imorgon ska jag nämligen testa att göra morotskakan - fast i cupcakeform. Återkommer med rapport hur dom blev.

onsdag 7 maj 2014

Mer sockerfritt till folket!

Lindahls kvarg är det överlägset bästa, har alltid varit, det är den kvargen som är mest fast men på lägst fetthalt. Dom andra kvargerna med låg fetthalt blir ofta väldigt rinniga och inte särskilt goda.

Lindahls har också medvetet riktat sig mot tränande personer och nu har dom gjort ytterligare ett genidrag - dom ska lansera smaksatt sockerfri kvarg. 
Alltså förstår ni hur många träningsmuppar som kommer knarka den här kvargen?
Visst kan man blanda naturell kvarg med bär och fun light, men det är inte alltid man orkar det.

Lycka på burk!


Jag tror dessa kommer vara fantastiskt goda och att dom kommer sälja som smör, jag är så lycklig för att fler företag börjar tillverka sockerfria alternativ. Nu mer finns allt från tacokryddor, såser och ketchup sockerfritt.

Som sagt, det enda jag väntar på och som skulle göra mitt liv fulländat vore om dom började tillverka sockerfri hamburgerdressing. 

tisdag 6 maj 2014

"Gud vad mycket du tränar"

Den kommentaren får jag ofta höra.
Gud vad jag tränar, herregud, 5 dagar i veckan, 1 timme per pass.

Jag skulle vilja säga tvärtom - vad lite jag tränar och vad lite jag egentligen rör på mig.

Så här ser en dag ut för mig;
Jag vaknar, äter frukost, går ner till min bil som står ca 2 meter från porten, åker till jobbet där jag parkerar några meter från entrén, sitter stilla i min stol i 8 timmar med undantag då jag går på rast då jag rör mig till och från lunchrummet ungefär.

Och sitter stilla på stolen och äter.

Därefter går jag dom få metrarna till bilen, kör hem, går två meter från bilen och in till min bostad.
Resterande dagen spenderar jag, trött som ett as nersjunken i soffan mer eller mindre.

Och så mitt träningspass, på en timme som min stackars kropp förmodligen cravear efter, att någon gång under dagen få göra det den är skapad för - arbeta sina muskler och röra på sig!

Om man ställer detta i proportion till varandra inser man hur lite jag faktiskt rör på mig, den där timmen styrketräning är en piss in the ocean om man jämför med hur stora delar av dygnet som jag sitter stilla på min röv.

Jag gör mitt bästa för att klämma in lite vardagsmotion, jag går alltid och handlar om jag bara ska ha några få saker, trots att vädret suger och promenerar alltid till gymmet som ligger en 10-minuters gångpromenad från där vi bor. 

Det är inte mycket, men det är bättre än inget resonerar jag. Hade jag kunnat hade promenerat och rört mig långt mycket mer än vad jag gör idag. Jag hade förmodligen tränat mer också, men någonstans mellan jobb, städning, handling, träning och middagslagning måste man ge sig själv ett break, jag är ingen hurtig übermenchen outtömlig på energi, jag gör så gott jag kan helt enkelt.

Jag är noga med att utföra mina träningspass just av den här anledningen, det kan tyckas vara nitiskt och hurtfriskt men sanningen är att jag behöver det, min kropp behöver det.

Innan jag började träna var jag sjuk jämt, jag hade ingen som helst styrka i varken bål eller rygg, det som behövs för en bra hållning och för att hålla kroppen stabil. 

Jag har inte motivation precis varje dag, det finns dagar när jag har god lust att hoppa över träningen för att jag känner mig omotiverad och trött, men jag gör det ändå. Dels för att det är roligt men dels för att jag är skyldig min kropp det, anser jag.

Varken jag eller någon annan är skapt för att sitta stilla hela dagarna, hade tiden räckt till hade jag tränat mer än vad jag gör idag. Jag får lite lätt ångest över missade träningspass, men det handlar inte om att jag går runt och inbillar mig att jag ska bli fet eller tappar alla muskler då, det handlar om att jag missar en aktivitet som jag tycker mycket om - och en av få chanser om dagarna då jag verkligen får röra på mig.

söndag 27 april 2014

Räkna kalorier.

Ska man räkna kalorier vill det till att man inte har några ätstörningstendenser what so ever, eftersom det är lätt för framför allt tjejer att bli besatt av kalorimängden och börja sträva efter att försöka strypa den till så lågt som möjligt.

För min del är det ingen risk för den saken, eftersom jag nu fokuserar på att bygga muskler, och för att göra det måste man minst ligga på kcal-balans, helst ska man ha ett litet överskott. 
Jag har nämligen köpt en digital köksvåg, sedan använder jag mig av en hemsida där man kan räkna ut hur mycket kcal det är i varje livsmedel, förutsatt att man vet vikten på det. 
De flesta vanliga livsmedel finns med, men de som inte finns kan man själv lägga till i sin lista.

Detta gör jag främst för att se hur fördelningen mellan kolhydrater, fett och protein ligger. Jag har även sett att jag har ett generellt ganska lågt kaloriintag, som inte alls är medvetet från min sida, snarare tvärtom, jag äter mig alltid mätt, men sedan går jag på en medicin som tar udden av aptiten lite, så det bidrar säkerligen.

Hur som helst har jag en översiktlig pejl så jag vet vad jag ska äta mer av för att få en bra balans.
Men återigen, detta rekommenderas bara om man inte har några som helst ätstörningstendenser och vill ha koll på om man t.ex får i sig för lite protein eller liknande. Annars tycker jag bara man ska äta och vara glad!

fredag 25 april 2014

Ändrat benpass

Schemat imorse var minst sagt tight. Jag kom upp runt 08:10, åt frukost vid 08:20 och 09:00 var jag tvungen att påbörja mitt benpass på gymmet om jag skulle hinna till jobbet.

Jag hade naturligtvis kunnat äta något mer lättsmält, men frukosten är den enda måltiden där jag kan äta kolhydrater obehindrat och då vill jag liksom inte byta ut det.
Hur som helst gick jag till gymmet och kände genast hur illamående jag blev av att träna, ben är det sämsta man kan köra nära inpå en frukost med tanke på att man ska böja sig på alla möjliga vis.

Jag fick helt enkelt byta ut passet, så det fick bli
4 set benspark
4 set raka mark
4 set vader
4 set hipthrusts (rumpövning)

Det blev ett bra pass, men lite för kort kanske, som tur är kör jag ben 2 gånger/vecka så det är ingen totalkatastrof om ett pass blir lite kortare. Oavsett så fick jag bra kontakt så det tog nog bra i alla fall.

Idag fyller min älskade pappa år och imorgon ska han firas! Jag ska köpa en riktigt fin tårta till honom och min bror har lovat att laga mat men han lär vara bakis som ett as imorgon så vi får se hur det blir med den saken. Förmodligen får jag bära dit honom, men det gör inget, så länge jag får träffa min familj blir jag glad!

torsdag 24 april 2014

Ryggpass.

Idag började jag 12, så jag gick upp redan klockan 8 för att hinna köra mitt ryggpass innan jobbet.

Jag älskar morgonträning, då har man som mest energi och dessutom är gymmet ofta folktomt, vilket är skönt speciellt då man kör rygg eftersom ryggmaskinerna så gott som alltid är upptagna.

Jag fick köra lite extra upptempo idag eftersom jag låg under tidspress, lyckades trots detta köra ett riktigt bra pass och gå igenom varje muskelgrupp ordentligt. 
Imorgon gäller samma procedur fast då är det ben som gäller.

Får jag ranka mina favoritpass så ser listan ut så här:

1. Rygg/biceps (överlägsen favorit)
2. Axlar
3. Ben
4. Bröst/triceps
5. Mage (isch så tråkigt det är)

Kondition ska vi inte ens tala om, cred till folk som är ute och joggar för det är bannemig det tråkigaste jag vet. En promenad i solen funkar fint men jogging kommer aldrig bli en aktivitet jag ägnar mig åt om det inte är så att jag måste kuta till bussen (som tur var åker jag nästan aldrig buss)

onsdag 23 april 2014

Lite kortare pass

Det är så otroligt skönt att ha ett pass i veckan som är lite kortare än dom andra. Det kan man lägga dom dagarna när man känner sig extra seg och trött. Idag tänkte jag gå och köra axlar, eventuellt strutta omkring lite på gåbandet efteråt.

Imorgon jobbar jag kväll så då tänkte jag köra rygg, det är ett perfekt pass att köra när man är full av energi, sedan brukar ryggmaskinerna alltid vara upptagna så det optimala är ju att köra när gymmet nästan är folktomt, vilket det brukar vara tidigt på morgonen!

Maten passade jag på att göra klar nu innan jag gick till gymmet, så slipper jag fixa med det när jag kommer hem och är hungrig som en varg.
Det blir kyckling med frysta stekgrönsaker (som faktiskt är väldigt goda!) ingen kulinarisk upplevelse direkt men mätt blir man i alla fall.

Dock undrar jag hur det är tänkt att jag ska orka resa mig hur soffan, jag har gosat ner mig så skönt här framför Go'kväll där dom friterar ägg. Enda anledningen att jag kollar är för att jag inte orkar sträcka mig efter kontrollen för att byta kanal. Det börjar bra.

tisdag 22 april 2014

Braiga saker and good news (bildbomb)

- Jag har upptäckt proteinpudding.
Min pojkvän kom hem med denna makalösa produkt. Holy macarony, förutom att näringsvärdena är totalt jävla awesome så är dom himmelskt goda och så otroligt enkla att göra! Mixa med mjölk - in i kylen i 5 minuter et voila! Jag kommer aldrig mer behöva bråka med en menscraving i hela mitt liv - aldrig!

Och vet ni vad som är ännu bättre då? Min IBS-mage slår inte bakut! Är inte det fantastiskt så säg?!


- Massor med födelsedagskalas.
På fredag fyller min pappa år men ska firas på lördag. Eftersom han egentligen inte ville fira men gav med sig efter lite övertalning så bestämde jag och brodern min att han inte ska behöva hålla i någon bjudning, utan bara sätta på kaffekokaren så kommer vi dit och sköter resten, tårta, middag, han behöver bara sitta i soffan och se så där ball ut som bara han kan.

Jag älskar födelsedagar, för hur betydelselösa man kan tycka att dom är så ger det en ursäkt för folk att faktiskt träffas vilket man annars kan vara lite dålig på när man drunknar i vardagen.
Det behöver inte vara så komplicerat, lite kaffe och bullar, bjud in folk och så var det klart.

En som mer fyller år snart är min mormor som fyller 70 (men ser ut som typ 55-60, oförskämt bra för sin ålder, den kvinnan har stil!)
Det ska firas med buller och bång, extra kul är att vi inte ska fira i Stockholm utan vi kommer fira nere hos henne i Falköping, hos en vän till henne som har vandrarhem och catering, det ska faktiskt bli otroligt mysigt att komma bort från Storstaden om så bara för en helg, det kan man behöva ibland.

- Våren.
Jesus Krist, herregud och så vidare, lyckan går inte att beskriva! Jag är ju sommarbarn ända ut i fingerspetsarna och grinar av lycka när jag ser löven på träden sakta börja veckla ut sig och när humlorna lite halvklumpigt brummar förbi ens huvud (men dom är ju så söta och ulliga!)

Dock sörjer jag lite att vi inte har någon balkong, eller det sörjer jag ganska mycket, men det har jag löst på ett annat sätt - jag bara traskar rakt ut!
Häromdagen när min karl fortfarande låg och snarkade i sängen gick jag till cafét som ligger på andra sidan gatan, köpte mig deras goda Cappuccino och satte arslet rakt på gräset i parken. Där satt jag under ett träd ackompanjerad av en ihärdigt vrålande fiskmås. 



På helgerna har jag börjat gå promenader efter frukost, allt för att få ta del av solen så mycket det bara går. Har man ingen balkong får man lov att vara lite kreativ, det är inte det lättaste att hitta fina gräsplättar alltid här i storstaden och bänkarna är ofta redan paxade av sommarglada alkisar, men Telefonplan är ändå väldigt fint på det sättet.

Jag insåg dessutom när jag började gå runt Midsommarkransen att jag faktiskt bor i världens mysigaste stadsdel! Midsommarkransen och Aspudden är ju som små mysstäder med gamla, pittoreska hus och jag har gångavstånd till allt detta. Det kan ju inte bli annat än bra.

Denna sommaren har jag även tänkt att jag faktiskt ska utforska "kusten" lite mer här i Hägersten, jag har totalt missat att vi bor jättenära vattnet, det finns ju exempelvis Vinterviken och andra fina ställen man kan gå till om man är så hurtig.

Ja ni hör ju, jag blir som en tjackis på våren!

Nu ska jag nog ta mitt glada lilla arsle och dyka i säng. 

Vi hade minipåsk hemma hos oss, kändes vuxet.




Christoffers mormors lilla damphund Tintin och min fina påsktårta jag gjorde som blev helt himmelskt god.





Bloggperiodare

Alltså hur klarar bloggare att klämma ur sig typ 10 inlägg om dagen om quite frankly rätt så meningslösa saker? Dock älskar jag att läsa vardagsbloggar om rätt så meningslösa saker så visst finns dragningskraften, men hur lyckas dom? 

Jag resonerar lite som så att har jag inget vettigt att skriva kan jag likväl hålla trut'n. Jag skriver ju mest för att jag gillar det, sen är det så klart kul att några har careface nog att läsa mitt dravel - annars hade jag likaväl kunnat skriva en dagbok som bara jag kan läsa.

Jag skulle naturligtvis kunna skriva mer om träning och kost men där finns ett litet krux.

1. Jag ser mig fortfarande som nybörjare, allt jag kan är tack vare min sambo. Och varje gång vi tränar tillsammans är det ofta minst en övning som jag utför fel. Samma sak med kosten, är man sambo med en kostrådgivare faller det sig ganska naturligt att man har en viss kunskap, men inte tillräcklig för att sprida den, i så fall skulle han få hjälpa mig att skriva de flesta inläggen.

2. Förutom att jag fortfarande gör många fel när jag tränar så skulle det aldrig falla mig in att ta bilder/be någon annan ta när jag tränar på gymmet. I USA gjorde jag det men där skulle jag bara spendera en kort tid och det känns lite väl magstarkt att lägga ut träningsbilder när man inte har något att visa, hybris deluxe.

Jag fnissar lite för mig själv när folk med typ 3 läsare ber om ursäkt för sin frånvaro på bloggen. "Förlåt att jag inte skrivit på ett tag Ingergerd, Lisa och Per-Ola, jag ska bli bättre på det"

Jag tror ingen direkt lider för att jag tidvis är frånvarande, däremot kan jag ärligt säga att jag är tacksam för den lilla lässkaran jag har, för min blogg är väl inte alltid så våldsamt spännande men ändå har folk careface nog att klicka sig in ibland och det är väldigt kul.

Nu ska jag skriva klart mitt mega-inlägg med fem miljarder bilder som jag påbörjade. Detta blev ett litet sidospår.

onsdag 16 april 2014

Frukt är inte godis.

Jag har märkt av att det ligger en viss prestige i att påstå att frukt och andra nyttigheter är precis lika gott som sötsaker.

Det finns kanske en handfull människor som verkligen tycker så - desto fler som ljuger tror jag.

Jag äter vad många skulle kalla en nyttig vardagskost. Inget som helst socker, bra fetter och ganska kalorisnålt. Jag äter god mat men inte fan skulle jag välja ett äpple före en prinsessbakelse.

Jag älskar sötsaker och skräpmat, skillnaden när jag äter som jag gör är bara att allt blir ännu godare när jag väl äter det.

Däremot har jag märkt att jag inte orkar äta lika mycket sött som jag gjorde förut. Jag blir snabbare mätt och illamående, kinderna blir alldeles varma och jag blir skakis i kroppen.

Personligen skulle jag inte ersätta fusket med typ mörk choklad och nötter, då kan jag likaväl hoppa över det helt.

En annan sak som är bra med att ha en bra vardagskost är också att man inte längre (man, läs jag) oroar sig för eller har ångest för att det ska bli "för mycket" under högtiderna. Jag har min ätardag i veckan och denna veckan blir det påsken. Då kan jag bara luta mig tillbaka och njuta av alla godsaker.

Man ska göra det man trivs med och jag kan ärligt säga att jag trivs otroligt bra med hur jag har det just nu. Jag har fått en bra, ångestfri kostbalans utan några jobbiga begränsningar utan jag äter god men bra vardagsmat och när jag väl gottar till det är det rena himmelriket.

måndag 14 april 2014

Smala förtrycker - tydligen.

Den mest idiotiska hashtaggen har startats på Twitter. #smalatförtrycker, heter den.
Läs det en, gärna två gånger och begrunda vad som verkligen står. Smala. Förtrycker.

Vad som räknas som smal framgår inte, jag antar att det är i betraktarens öga, jag antar att jag av gemene man räknas som smal och därmed är jag, enligt dessa människors resonemang en förtryckare.

Förtryck är ett begrepp som det slängs med ganska ofta nuförtiden och som jag tycker man ska akta sig för att missbruka alltför mycket eftersom verkliga förtryck är något otroligt allvarligt.
Människor bara älskar att bosätta sig i stora, mysiga offerkoftor och skylla sitt dåliga mående på omvärlden för att det är lättast så.

Till att börja med så håller jag med om att rådande ideal är rätt sjuka. Vidare tycker jag också att var och en har rätt att se ut som han eller hon vill, det har ingen annan någon som helst rätt att lägga sig i eller kommentera, men då ska det banne mig gälla alla.

Vältränade tjejer ska inte kallas för "äckliga" för att de har många och synliga muskler. Smala tjejer ska inte bli utpekade som anorektiker baserat på antaganden och överviktiga ska få vara det ifred.

Men att hävda att smala förtrycker och att det är smala personer som orsakar överviktiga personer lidande håller jag inte med och och jag tycker det är att gå steget för långt.

Läser man debattinlägg från överviktiga som trivs med sin vikt står det ofta att de är förbannade över att folk jämt ska trycka hur ohälsosamt övervikt är i deras nyllen och att man faktiskt kan vara väldigt hälsosam och fortfarande vara överviktig.

Alla som kan något om kost vet att det är i det närmaste fysiskt omöjligt att ha ett hälsosamt leverne och inte vara överviktig. Det är enkel matematik, kalorierna som inkommer är fler än de man gör av med såvida man inte har någon slags hormonrubbning eller annat sjukdomstillstånd som orsakar övervikten men då är man i alla fall inte vid god hälsa.

Och visst, jag skulle aldrig någonsin kläcka ur mig till en överviktig att denne lever ohälsosamt, jag har inte ett skit att göra med vad någon annan väljer att göra med sin kropp lika lite som någon annan har ett skit att göra med vad jag gör med min.

Men att ha mage att påstå att smala förtrycker är;
- Att göra precis det som man själv inte vill att andra ska göra mot en - nämligen att dra alla över en kant.

Jag får bara en känsla av att personerna som startat och supportar den här taggen egentligen inte trivs med sin vikt och därför blir oerhört känsliga för minsta lilla hint eller skriverier om att övervikt inte är förenligt med hälsa.
Lite som när vi rökare slår händer för öronen och skriker "Lalalalalalala" när folk påpekar att rökning är ofantligt dåligt på alla möjliga vis, vi vet att det är sant men vi vill inte höra.

Samtidigt påstår dessa personer att man ska få se ut hur man vill, men vi smala verkar inte vara inkluderade, vi ska skämmas över våra påstådda privilegier och tydligen kan en smal person inte må dåligt över sin kropp eller påverkas av idealen, det är bara överviktiga som drabbas av detta samhällsfenomen verkar det som.

Dessutom ska sägas att det är ett ganska stort spann, rent viktmässigt, man kan röra sig inom innan man klassas som överviktig och innan kroppen börjar ta stryk av detta, man behöver inte vara smal som en sticka eller ha sexpack för att må bra, men fetma är inte bra för kroppen, det argumentet kommer man aldrig i från hur man än vänder och vrider på saker.

Däremot får överviktiga givetvis vara stolta över sina kroppar lika mycket som alla andra och givetvis har överviktiga rätt att se ut precis som dom vill utan att obehöriga har rätt att fälla kommentarer om detta hur som helst, men de ska veta att de är inte de enda som är utsatta för att ständigt få sina kroppar kommenterade. 

Det råkar i allra högsta grad vi smala ut för, och vi smala blir också ifrågasatta vad gäller vårt leverne och vår hälsa.

Men om man känner sig förtryckt av smala personer eller vetenskapliga argument kan jag tycka det är dags att kliva ur offerkoftan och lära sig att leva med den kropp som man nu trivs så bra i.

onsdag 9 april 2014

Kalla faktas reportage om partykryssningar.

Ibland kan jag tycka att människor rent allmänt har en lite skev syn på alkohol.

Det är inte så att jag moraliserar över att dricka och bli full, för så är det inte. Jag är all for att folk ska ha kul och det är upp till var och en på vilket sätt man vill göra det.

Igår såg jag Kalla Faktas program om de så kallade partybåtarna, det vill säga kryssningsfartyg så som Silja Galaxy med flera. Jag har själv varit på sådana och haft grymt kul. När man är mitt i smeten tänker man inte så mycket på det, men när man satt hemma och såg smygfilmerna från båtarna slog verkligheten till.

Det farliga på dessa båtar är i huvudsak avsaknad av vakter och annan säkerhetspersonal, det finns 5 stycken som ska ta hand om flera hundra aspackade resenärer. Alkohol är en drog som gör vissa människor väldigt aggressiva, folk som olyckligtvis inte fattar själva att dom över huvud taget inte borde dricka.

Fyllebråk är oftast en kombination av aggressivitet och folk som inte fattar vad det är som händer. Man missförstår och misstolkar i fyllan, hur många gånger har man inte sett paren som alltid börjar bråka när de är berusade och nästan enbart då?

Eller den där snälla killen som så fort han börjar bli berusad genast blir dryg och till sist utåtagerande?

Det som gjorde mig mest illa berörd vad två saker från detta inslag. Dels en ensam tjej som satt tvärdäckad ute på däck. Helt ensam, och genast undrar man var hennes så kallade kompisar höll hus?

Dock var det värsta, som faktiskt fick mig att få ont i magen och vilja stänga av TV:n ett par föräldrar som hade med sin tvååriga dotter mitt ute på ett dansgolv 02:30 på natten, men öronbedövande hög musik och mitt bland omkringstudsande fyllon. Jag mådde så dåligt av att se det och kan för mitt liv inte förstå vad dessa föräldrar tänker med, möjligtvis med rövhålet för det var definitivt inte huvudet de använde.

Och vakterna då? De traskade mest omkring och tittade åt ett annat håll, trots tillsägelse från de två reportrar som var med om både den däckade tjejen och den lilla flickan ute på dansgolvet.
"A vi går dit sen" svarade de lite lojt och sedan var de borta.

Men även om de skulle bry sig finns det inte en sportslig att de skulle kunna avstyra ett urartat slagsmål och det går knappast att få dit några poliser när man är mitt ute på Östersjön och guppar. På båten är du utelämnad till ditt eget öde mer eller mindre, och både våldtäkter och slagsmål förekommer.

Alkoholen är en fredad drog som alltid är accepterad. Jag har varit på fester där man basunerat ut att droger det är riktig skit det, och det skulle man aldrig ens peta på, samtidigt som det ligger folk och spyr i buskarna och nästa sekund råkar någon kolla för länge på en överförfriskad, testosteronstint fyllo och sedan är ett vilt slagsmål igång.

Jag säger inte att man ska bruka droger, så missförstå mig rätt här, men jag kan tycka att det är lite dubbelmoral att förfasa sig över droger och hur man aldrig skulle ägna sig åt detta, utan att lyfta blicken och se sig omkring vad alkoholen kan ställa till med om den hamnar i fel händer.

För i slutet av dagen, vad spelar det för roll om jag får på käften av någon som dragit en lina koks eller någon som fått i sig för många jägershots? 

Min poäng är att det är jättekul att festa, det är roligt att bli berusad (faktiskt) annars skulle ingen bli det, men alkohol är en drog som så många andra, den är beroendeframkallande, den kan ändra folks personligheter under ruset och den kan orsaka massor av tragik och hemskheter.

Med det i åtanke kan jag tycka att människor borde reflektera lite oftare om alkohol verkligen är deras grej. Gör man folk illa, beter man sig som ett jävla svin, om än så bara på helgerna, eller om man vaknar i sin egen spya kanske man bör ta en funderare på om det inte är dags att lägga ner för gott.

Vi är så duktiga på att hålla oss och andra borta från alla sorters droger, utom den drog som kanske orsakar mest skada i slutet av dagen.

tisdag 8 april 2014

När kroppen tackar för sig.

Det hör inte till vanligheterna att jag börjar grina. Än mindre p.g.a huvudvärk och magvärk, men idag hände det. Jag hade haft ont så länge under dagen och gjort som jag alltid brukar - tryckt undan det, tänkt att det snart skulle bli bättre.

Men det blev det inte, det blev sämre. Jag drack örtteer, jag åt med små tuggor och ändå blev det värre. Det var inte IBS:en denna gånger, det var något annat som gjorde att allt ballade ur.

Till slut började jag grina, jag orkade bara inte mer och som tur var har jag jordens underbaraste kollegor som gjorde att jag kunde gå hem en timme tidigare och vila.
Det är fortfarande inte bra, jag har ont i huvudet och magen, men just nu ligger jag så stilla det går i soffan så att skiten, förhoppningsvis ska passera.

Jag fick givetvis hoppa över bröst/triceppasset idag, om allt går som jag vill kan jag köra imorgon igen.
Jag lyckades i alla fall släpa min protesterande kropp till affären, för mat måste man ju ha. 
Där köpte jag bland annat jordgubbar, det är något med jordgubbar, spelar ingen roll hur sura dom är, det smakar sommar och det räcker för att man ska bli lyckliga. Just dessa var helt okej faktiskt, rätt söta för att vara så tidigt på året.


Sedan köpte jag även bovete, som trots namnet inte är något spannmål utan en ört, besläktad med bland annat rabarber. Bovete går att ha i müsli men även att göra gröt på vilket jag tänkte testa i morgon. Anledningen är att många med IBS upplever att just bovete fungerar även för krånglande magar. Vi får se, jag får testa lite grann till att börja med.


Nu ska jag nog kolla på Ponnyakuten och tycka synd om mig själv är tanken. Förhoppningsvis botar det min skallebank jag har just nu. Ha nu en mysig tisdagskväll i regnet!

måndag 7 april 2014

Goda plättar och IBS.

Tips: dom där plättarna, fruktansvärt goda! Det faktum att dom består av äggvita och proteinpulver gör det hela ännu festligare, det finns i princip inget onyttigt i dom små rackarna.

Dock är jag vrålhungrig, när jag jobbar kväll hamnar jag alltid ur fas med maten. Först äter jag frukost, sedan går jag och tränar, därefter är det snabba ryck att fixa i ordning sig inför jobbet, dessutom brukar jag inte vara särskilt hungrig.

Äta något litet vid platsen, sedan har jag lunchrast runt 15 och därefter är jag i princip utan mat fram till det att jag slutar.

Min IBS gör livet dessutom otroligt surt för mig eftersom det är så ofantligt många livsmedel som går bort, många av dem proteinrika och nyttiga, men som jag inte alls kan äta (t.ex keso, kvarg och så vidare). Lustigt nog tål jag snabba kolhydrater bättre så som risgrynsgröt och ljust bröd, men det är varken mättande eller särskilt bra för kroppen, så allt är hela tiden en kompromiss mellan vad som är nyttigt/bra och vad min mage pallar. 

Den balansgången är väldigt svår emellanåt.

Dagens benpass.

Idag jobbar jag kväll vilket innebär att jag får ta träningspasset innan jobbet. Jag älskar att träna på morgonen, dels så får man träna när man har som mest energi och sedan är man i princip ensam på gymmet = inga köer till maskinerna.

Veckans första pass är alltid ben, jag har fortfarande problem att få till squatsen, jag tycker det är svårt!
Som jag tidigare skrivit så är tekniken uteslutet det svåraste när det kommer till styrketräning, allt ligger i små detaljer, vinklar man benet lite åt ett visst håll tar det på en viss muskel och så vidare.

Ofta när jag tränar tillsammans med min sambo får jag veta att jag gör många övningar fel, kanske inte mycket fel, men ändå så pass att det behövs rättas till. 
Min PT sa något liknande sist vi tränade:
"Du är ju ingen nybörjare, du kan ju mycket, det enda man behöver är korrigera lite men annars gör du det mesta rätt".

Men det är också det som är med träning - man blir aldrig fullärd och jag är än så länge rookie inom området, så det är helt i sin ordning att jag inte gör allting rätt än.

Just nu sitter jag och dricker en halvgod Cappuccino från Pressbyrån, kollar på Malou efter 10. Om ett litet tag bär det av till jobbet, pigg och glad Kexchoklad (fast inte från Cloetta för den innehåller palmolja som kommer från skövlade regnskogar, just saying!)

Skål!


söndag 6 april 2014

Jättenyttiga proteinplättar.

Det här receptet är lånat från Linnea, otroligt enkelt och förmodligen det nyttigaste plätt-receptet som står att finna!




Jag gjorde det på;
4 äggvitor
1 dl proteinpulver (whey med äppelpaj-smak)
3/4 krm bakpulver
Lite kanel och vaniljpulver
Lite sötströ.

Bara att steka et voila, jag smakade en liten tugga eftersom de är tänkta som mellanmål imorgon på jobbet då jag jobbar kväll och dom var jättegoda! Det tyckte även sambon som nästan ville äta upp alla.

Layouten

Sätter en tvek på den rosa färgen, men den får vara där så länge tills jag bestämt mig hur jag vill ha det (med andra ord kommer den förmodligen att vara kvar ett halvår till, ambivalens är min akilles-häl)

Alla recept samlade

Jag har lagt alla recept under egen flik som heter "Receptsamling" som ni ser, så att det ska bli enklare att hitta om man vill ha inspiration eller gå tillbaka och hitta ett recept. Dock ska sägas att det tydligt står om receptet är lånat någonstans ifrån, vilket de flesta är, jag bara förmedlar vidare så att säga.

Enjoy!

Älska cheat-days



Need I say more? Jag var i himlen! Om ni undrar varför min tumnagel ser lite suspekt ut är det mitt peel-off-gellack som är på väg att släppa. Ska måla på nytt idag.

torsdag 3 april 2014

Att möta sitt egna motto

Jag skriver ofta om hur viktigt jag tycker det är med en sund inställning till kroppen innan man börjar träna, just för att det kan slå så fel annars.

Det är så lätt att sitta och predika om sådant, desto svårare är det när man själv ställs inför den situationen.

Jag har alltid över lag varit nöjd med och älskat min kropp, men haft mina dippar. Vissa svårare än andra.

Just nu är jag inne i en mindre dipp. Kanske är det PMS och mina vätskesvullna kropp som pådriver det hela, men så kollade jag igenom gamla bilder och hamnade till slut på en magbild som jag tog när jag var som smalast. Jämförde då den med en bild som Kaj nyligen tagit och skillnaden är markant.

Tanken var ju den att jag skulle lägga på mig lite så jag hade något att bygga muskler på. Det har jag också uppnått, jag ligger på en stadig, fin vikt som Kaj trivs med.

Ändå kunde jag inte låta bli att bli smått chockad över att skillnaden var så stor. Kanske är det ovana, en liten inneboende men egentligen helt irrationell rädsla att det ska gå överstyr. Att jag blir för fäst vid vilken siffra vågen visar, eller att jag skulle fortsätta att gå upp till en vikt som jag inte längre trivs med.

Det är tankar som jag sedan tonåren tampats med och som jag som vuxen med framgång lyckats förpassa långt bak i huvudet men som då och då ändå tränger fram.

Att mista kontrollen är nog bland det läskigaste vi människor vet och det är den rädslan så många andra rädslor grundar sig i - framförallt ätstörningar av olika slag.

Men då får man gå tillbaka ett steg och begrunda de snusförnuftiga råd som man själv delar med sig utav och faktiskt följa dem annars kan man inte förvänta sig att någon annan ska det.

måndag 31 mars 2014

Välkomnandet in i arbetslivet blev ett "fuck you"

Jag var 16 år gammal och letade efter ett jobb. 

Eftersom 16-åringar inte får stå i kassan och/eller hantera pengar visade det sig vara lättare sagt än gjort, men ihärdig som man var gjorde jag massutskick på mitt knaggliga CV till alla potentiella arbetsgivare som fanns på hela arbetsförmedlingens hemsida.

Till slut kom min dåvarande vän och berättade glatt att hon hittat ett jobb som telefonsäljare som hon hade sökt och som jag också borde - vilket jag gjorde.

Vi fick komma på varsin intervju och båda två fick jobbet till vår gränslösa eufori - äntligen hade vi fått en tå in på arbetsmarknaden och äntligen skulle vi får tjäna våra egna pengar.

Lokalen var i det enklaste laget och låg på Södermalm. Det fanns ett väldigt litet kontorslandskap, utrustat med telefoner med headset och en telefonkatalog på varje plats. Intill låg lunchrummet där vi hade många roliga stunder på rasterna eftersom det bara var ungdomar i ungefär samma ålder, men från alla möjliga delar av Stockholm.

Jobbet gick ut på att ringa upp varenda kotte från Jokkmokk till Ystad och fråga om dom inte hade lust att skänka en peng till de behövande barnen i Lettland? Det fanns ingen hemsida och inga utskick av foldrar gjordes med motivationen att det skulle ta för mycket pengar som istället kunde gå till barnen som behövde det.
Manuellt knappade man in telefonnumret för varje ny kund man ringde till och strök sedan över numret i telefonkatalogen som man tilldelats.
 Man började gick från Abraham Andersson till Örjan Öhrn i Lyxele och så arbetade man sig neråt. Jag minns att jag fick Boden som område och att ensamma gamlingar blev överlycklig när de fick höra min väna stämma i andra änden.

Organisationen hade ett 90-konto som sig bör, men det var också det enda som egentligen styrkte att de faktiskt sysslade med välgörenhet, det var minst sagt en svårsåld produkt vi hade att jobba med.

Vi jobbade enbart på provision. Vi fick provision på en produkt som knappt genererade några pengar och till saken hörde att man bara fick sin provision om den man talat med faktiskt betalade in det som utlovats. Han eller hon kunde likaväl kasta inbetalningskortet i soporna när det kom med posten - och då blev man utan pengar.

Trots de osäkra villkoren och den otroligt låga lönen som på sin höjd kunde generera en tusing i månaden för att sitta i timmar efter jobbet och försöka övertala babbliga fyllon att skänka pengar till de stackars barnen i Lettland, om man nu ens kom fram då man 90% av fallen blev klickad innan man ens hann ta ett andetag, kämpade vi på och ringde för glatta livet i vår iver att få visa vad vi gick för.

Vi var helt gröna på allt som hade med övertalning och försäljning att göra, men så ofantligt ambitiösa. Folk slet som djur för sin lilla tusenlapp de kunde få tjäna i månaden och övervann rädslan av att ringa upp främlingar och försöka sälja in sig, för de flesta tonåringar är ett föredrag framför klassen något man bävar inför.

Min storasyster var den som började ana oråd eftersom hon var betydligt mer erfaren av arbetsmarknaden än jag. Jag hade bara sommarjobbat på pappas jobb tidigare, ett stort och seriöst företag som behandlade sina sommarjobbare schysst och helt enligt gällande regler och lagar.

Hon frågade nyfiket om företaget och hur vi jobbade. Hon har alltid varit en jäkel på att snoka och började kolla upp företaget på olika hemsidor. 
Det visade sig då, att de då nyligen hade mist sitt 90-konto, d.v.s det som ska garantera att pengar till välgörenhetsorganisationer faktiskt går till det dem ska. Förutom detta hade de också blivit svartlistade och man varnade för att skänka pengar dit.

Strax därefter sa jag upp mig. Även om jag hade en väldigt naiv syn på världen vid den tidpunkten började saker och ting klarna även för mig.

Kort därefter träffade jag min kompis. Vi hade inte fått vår lön den första månaden, varför minns jag inte men jag antar att det är för att lönen alltid utbetalas månaden efter, men om jag inte minns fel hade vi fått vänta två månader med lönen, följt av en ursäkt som bara naiva tonåringar kan gå på.

Hon berättade att när lönen till slut skulle betalas ut hade cheferna, två killar mellan 26-30, uppskattningsvis, bara tagit allt pick och pack, bommat igen kontoret och stuckit. 

Efter sig hade de lämnat en hel drös med 16-åringar som hade släpat sig till Söder, varje dag efter skolan för att tjäna in sin lilla lön som de hade tänkt att roa sig med.
De, som så ambitiöst och naivt hade kastat sig in i arbetslivet med huvudet före, litat på människor och engagerat sig så djupt i ett arbete med värdelösa villkor och ännu sämre lön. Förstår ni då hur ambitiösa dessa ungdomar faktiskt var?

Det skulle bli deras första jobb, välkomnandet in i arbetslivet blev för dessa ett stort spottande "fuck you". 
Av dessa lata 90-talister som vill ha allting serverat och vägrar göra slitgöra fanns inte en tillstymmelse. Där fanns bra glada ungdomar som var stolta över att faktiskt få jobba.

Min syster berättade senare att det fanns folk som satte detta i system. De startade upp 90-konton, hyrde en billig lokal som de utrustade med det mest nödvändiga, anställde en drös med oerfarna ungdomar som fick dra in alla pengar som de sedan tog och stack. Ibland för att göra om hela proceduren.

Dessa skojare berättade att de även hade haft en callcenter i Spanien bara några månader tidigare. Så här i efterhand förstår jag ju att de i princip levde på detta.
En av killarna hette Andreas, men jag kommer förmodligen aldrig få veta om det var hans riktiga namn. Däremot skulle jag känna igen honom omgående om jag någon gång skulle se honom igen eftersom hade ett väldigt speciellt utseende.

Ganska stora läppar, ljusblont hår, isblå ögon, extremt markerade käklinjer och väldigt kort. Glasögon hade han också. 

Det vidriga med dessa människor var att de verkligen utnyttjade de svagaste grupperna med de fulaste metoderna. Dels använde man sig av välgörenhet för att lura av folk pengar, sedan lurade man ambitiösa ungdomar och lärde dem att arbetsmarknaden är en skum plats där man ska passa sig noga för att inte bli lurad.
Hur kan man göra så mot ambitiösa, fina ungdomar som inget hellre vill än att visa framfötterna och bara ge järnet? Snacka om att fullkomligt döda den glöden.

Vi lärde oss hur som helst att bli mer kritiska, att man inte kan lita på allt och alla och vi blev allihop små stapplande säljare, något många av oss hade användning för senare i arbetslivet, även om det här jobbet inte riktigt var något man kunde skriva ner i CV:t.

Inte minst lärde det mig, att det är lätt att stå och gnälla på alla påstådda lata ungdomar som inte "gör något", men vi måste faktiskt också se dom som jobbar under oschyssta villkor utan att kanske ens veta om det eller som blir lurade på olika sätt.

Ungdomarna är viktiga, deras upplevelse av arbetsmarknaden är allra högsta grad viktig och kommer att ge konsekvenser för oss alla längre fram.
Visst får man slita  extra mycket på, framförallt sina första jobb där man saknar erfarenhet och rutin och visst får man anstränga sig för att visa sina framfötter och för att få fina meriter - men det ändå ske på schyssta villkor.

Vi vill inte att ungdomars ambitioner skall svärtas ned av överdriven misstänksamhet och misstro till sin omgivning, det gynnar ingen. 
Framför allt vill vi att tonåringar som sliter för sin lön ska premieras på bästa möjliga sätt.

Inte lämnas utanför ett övergett kontor på Södermalm, svikna och utan ett enda öre för alla de timmar som lagts ner.