Eftersom 16-åringar inte får stå i kassan och/eller hantera pengar visade det sig vara lättare sagt än gjort, men ihärdig som man var gjorde jag massutskick på mitt knaggliga CV till alla potentiella arbetsgivare som fanns på hela arbetsförmedlingens hemsida.
Till slut kom min dåvarande vän och berättade glatt att hon hittat ett jobb som telefonsäljare som hon hade sökt och som jag också borde - vilket jag gjorde.
Vi fick komma på varsin intervju och båda två fick jobbet till vår gränslösa eufori - äntligen hade vi fått en tå in på arbetsmarknaden och äntligen skulle vi får tjäna våra egna pengar.
Lokalen var i det enklaste laget och låg på Södermalm. Det fanns ett väldigt litet kontorslandskap, utrustat med telefoner med headset och en telefonkatalog på varje plats. Intill låg lunchrummet där vi hade många roliga stunder på rasterna eftersom det bara var ungdomar i ungefär samma ålder, men från alla möjliga delar av Stockholm.
Jobbet gick ut på att ringa upp varenda kotte från Jokkmokk till Ystad och fråga om dom inte hade lust att skänka en peng till de behövande barnen i Lettland? Det fanns ingen hemsida och inga utskick av foldrar gjordes med motivationen att det skulle ta för mycket pengar som istället kunde gå till barnen som behövde det.
Manuellt knappade man in telefonnumret för varje ny kund man ringde till och strök sedan över numret i telefonkatalogen som man tilldelats.
Man började gick från Abraham Andersson till Örjan Öhrn i Lyxele och så arbetade man sig neråt. Jag minns att jag fick Boden som område och att ensamma gamlingar blev överlycklig när de fick höra min väna stämma i andra änden.
Organisationen hade ett 90-konto som sig bör, men det var också det enda som egentligen styrkte att de faktiskt sysslade med välgörenhet, det var minst sagt en svårsåld produkt vi hade att jobba med.
Vi jobbade enbart på provision. Vi fick provision på en produkt som knappt genererade några pengar och till saken hörde att man bara fick sin provision om den man talat med faktiskt betalade in det som utlovats. Han eller hon kunde likaväl kasta inbetalningskortet i soporna när det kom med posten - och då blev man utan pengar.
Trots de osäkra villkoren och den otroligt låga lönen som på sin höjd kunde generera en tusing i månaden för att sitta i timmar efter jobbet och försöka övertala babbliga fyllon att skänka pengar till de stackars barnen i Lettland, om man nu ens kom fram då man 90% av fallen blev klickad innan man ens hann ta ett andetag, kämpade vi på och ringde för glatta livet i vår iver att få visa vad vi gick för.
Vi var helt gröna på allt som hade med övertalning och försäljning att göra, men så ofantligt ambitiösa. Folk slet som djur för sin lilla tusenlapp de kunde få tjäna i månaden och övervann rädslan av att ringa upp främlingar och försöka sälja in sig, för de flesta tonåringar är ett föredrag framför klassen något man bävar inför.
Min storasyster var den som började ana oråd eftersom hon var betydligt mer erfaren av arbetsmarknaden än jag. Jag hade bara sommarjobbat på pappas jobb tidigare, ett stort och seriöst företag som behandlade sina sommarjobbare schysst och helt enligt gällande regler och lagar.
Hon frågade nyfiket om företaget och hur vi jobbade. Hon har alltid varit en jäkel på att snoka och började kolla upp företaget på olika hemsidor.
Det visade sig då, att de då nyligen hade mist sitt 90-konto, d.v.s det som ska garantera att pengar till välgörenhetsorganisationer faktiskt går till det dem ska. Förutom detta hade de också blivit svartlistade och man varnade för att skänka pengar dit.
Strax därefter sa jag upp mig. Även om jag hade en väldigt naiv syn på världen vid den tidpunkten började saker och ting klarna även för mig.
Kort därefter träffade jag min kompis. Vi hade inte fått vår lön den första månaden, varför minns jag inte men jag antar att det är för att lönen alltid utbetalas månaden efter, men om jag inte minns fel hade vi fått vänta två månader med lönen, följt av en ursäkt som bara naiva tonåringar kan gå på.
Hon berättade att när lönen till slut skulle betalas ut hade cheferna, två killar mellan 26-30, uppskattningsvis, bara tagit allt pick och pack, bommat igen kontoret och stuckit.
Efter sig hade de lämnat en hel drös med 16-åringar som hade släpat sig till Söder, varje dag efter skolan för att tjäna in sin lilla lön som de hade tänkt att roa sig med.
De, som så ambitiöst och naivt hade kastat sig in i arbetslivet med huvudet före, litat på människor och engagerat sig så djupt i ett arbete med värdelösa villkor och ännu sämre lön. Förstår ni då hur ambitiösa dessa ungdomar faktiskt var?
Det skulle bli deras första jobb, välkomnandet in i arbetslivet blev för dessa ett stort spottande "fuck you".
Av dessa lata 90-talister som vill ha allting serverat och vägrar göra slitgöra fanns inte en tillstymmelse. Där fanns bra glada ungdomar som var stolta över att faktiskt få jobba.
Min syster berättade senare att det fanns folk som satte detta i system. De startade upp 90-konton, hyrde en billig lokal som de utrustade med det mest nödvändiga, anställde en drös med oerfarna ungdomar som fick dra in alla pengar som de sedan tog och stack. Ibland för att göra om hela proceduren.
Dessa skojare berättade att de även hade haft en callcenter i Spanien bara några månader tidigare. Så här i efterhand förstår jag ju att de i princip levde på detta.
En av killarna hette Andreas, men jag kommer förmodligen aldrig få veta om det var hans riktiga namn. Däremot skulle jag känna igen honom omgående om jag någon gång skulle se honom igen eftersom hade ett väldigt speciellt utseende.
Ganska stora läppar, ljusblont hår, isblå ögon, extremt markerade käklinjer och väldigt kort. Glasögon hade han också.
Det vidriga med dessa människor var att de verkligen utnyttjade de svagaste grupperna med de fulaste metoderna. Dels använde man sig av välgörenhet för att lura av folk pengar, sedan lurade man ambitiösa ungdomar och lärde dem att arbetsmarknaden är en skum plats där man ska passa sig noga för att inte bli lurad.
Hur kan man göra så mot ambitiösa, fina ungdomar som inget hellre vill än att visa framfötterna och bara ge järnet? Snacka om att fullkomligt döda den glöden.
Vi lärde oss hur som helst att bli mer kritiska, att man inte kan lita på allt och alla och vi blev allihop små stapplande säljare, något många av oss hade användning för senare i arbetslivet, även om det här jobbet inte riktigt var något man kunde skriva ner i CV:t.
Inte minst lärde det mig, att det är lätt att stå och gnälla på alla påstådda lata ungdomar som inte "gör något", men vi måste faktiskt också se dom som jobbar under oschyssta villkor utan att kanske ens veta om det eller som blir lurade på olika sätt.
Ungdomarna är viktiga, deras upplevelse av arbetsmarknaden är allra högsta grad viktig och kommer att ge konsekvenser för oss alla längre fram.
Visst får man slita extra mycket på, framförallt sina första jobb där man saknar erfarenhet och rutin och visst får man anstränga sig för att visa sina framfötter och för att få fina meriter - men det ändå ske på schyssta villkor.
Vi vill inte att ungdomars ambitioner skall svärtas ned av överdriven misstänksamhet och misstro till sin omgivning, det gynnar ingen.
Framför allt vill vi att tonåringar som sliter för sin lön ska premieras på bästa möjliga sätt.
Inte lämnas utanför ett övergett kontor på Södermalm, svikna och utan ett enda öre för alla de timmar som lagts ner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar