Uppstod en konflikt så löste man den där och då. Förvisso skedde det emellanåt mer eller mindre hårda ordväxlingar, men var man förbannad på någon sa man det sonika till personen ifråga, direkt. Ofta löste sig konflikterna omgående och man bad om ursäkt om konflikten blivit för hetsig, skitsnack förekom inte av den enkla anledningen.
Vi tjejer är generellt sett sämre på att lösa konflikter på ett direkt och ärligt sätt. Skitsnacks-kulturen börjar gro redan i mellanstadiet och fortsätter sedan långt in i vuxenlivet.
Samma sak ser jag när min pojkvän blir oense om något med sina vänner. Istället för att smyga runt personen man är sur på och sända ut subtila hintar så säger man direkt;
- Att man är sur.
- Varför man är sur på personen.
Ofta uppstår en diskussion som utmynnar i att konflikten faktiskt löser sig väldigt omgående, eftersom man utan inlindade förklaringar direkt talar om vad det är man är missnöjd med.
Vi tjejer, å andra sidan, hanterar ofta dessa dispyter på ett helt annat sätt.
Vi visar med subtila signaler att vi är arga på varandra, spär ut ilskan med någon som kanske inte alls har med saken att göra och tolkar även in subtila signaler från den andra parten. "Så där gjorde hon bara för att hon är sur på mig".
Problematiken kring den här hantering är den att föremålet för ilskan aldrig får någon chans att försvara sig, vilket han eller hon faktiskt får om den som är förbannad sonika går fram och vrålar "din jävla idiot" följt av varför personen ifråga är en jävla idiot.
Detta kan framstå som en omild behandling och det är långt ifrån alla män som kallar varandra för idioter eller ens förolämpar varandra, utan faktum är att de allra flesta i det avseendet behandlar varandra schysstare än vi tjejer gör.
Detta gör också att killars konflikter pågår under en mycket kortare tid än vad dom gör för oss tjejer, som gärna drar ut på konflikten och kanske aldrig ens löser den utan bara låter den ebba ut.
Får jag någon gång en dotter hoppas jag av hela mitt hjärta att hon ärver sin tilltänkta fars lynne i den frågan. Själv är jag förlängningen av en typisk kvinna vad gäller konflikthantering då jag inte bara är färgad av sociala normer utan också lider av en fruktansvärd konflikt-och konfrontationsrädsla vilket gör att dispyter för mig inte bara är obehagliga eller svåra att ta itu med utan rentav ingjuter ren och skär skräck i mig, något som gör att jag på gott och ont försöker undvika dessa i största möjliga mån.
Om min dotter trots allt inte ärver sin fars lynne utan mitt lite mer fromma sinnelag så kommer jag göra allt som står i min makt för att hon inte ska fall i det typiska kvinnliga mönstret vad gäller just konflikthantering. Jag kommer, trots mina egna tillkortakommanden försöka lära henne att det är så mycket bättre att vara uppriktig och arg, än att snirkla in allting i en utdragen, mental kamp som gör bråket näst intill omöjligt att lösa.
Könstypiska egenskaper är inte bara av ondo, däremot skulle man behöva ta den direkta och uppriktiga konflikthanteringen som killar använder sig utan och förflytta den även till tjejerna. Tänk vad mycket krångel vi kunde slippa då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar