onsdag 24 juli 2013

Jag hade visst glömt...

Varför jag slutade ha nagelförlängning.

En massa skit som fastnar under, ful utväxt och påfyllningar som kräver tid och pengar.
I helgen ryker dem. Jag saknar mina korta, behändiga naglar.

fredag 19 juli 2013

Dödsstraffets vara eller icke vara

Just idag avslutades en artikelserie i Aftonbladet som heter "En vecka med döden" som handlade om dödsstraff i USA.

Som allt annat i Aftonbladet blev det en snyfthistoria och summan av den journalistens vinkling var mer eller mindre att dödsstraff var fel och att ingen vinner på det.

Jag kan förvisso hålla med om en hel del men i vissa fall framställdes nästan de dömda mördarna som oskyldiga offer och onämndes som "trevliga" och "intelligenta". 

Mördare kan vara allt möjligt, till och med trevliga och intelligenta vilket gör det hela ännu mer obehagligt. För även psykopater med oförmåga till empati vet att de gör fel.

Som anhörig till ett mordoffer (jag väljer att inte nämna vem och hur i respekt till övriga anhöriga) har jag på nära håll fått bevittna hur en sådan händelse påverkar en familj.

Trots att jag var relativt ung så kan jag lova att det är en smärta olik någon annan.

Att en annan människa, väljer att ta en annan människas liv. För vad? I detta fall för absolut ingenting.

Den människan lämnade ett barn utan en förälder, förälder som blev tvungen att begrava sitt barn och anhöriga som fick genomlida segdragna rättegångar och uppslitna sår.

För vad? Ingenting?

Så vad anser jag om dödsstraff baserat på dessa erfarenheter?

Jag är emot. Jag ser hellre att en mördare varje dag i sitt resterande liv tvingas påminnas om varför han eller hon sitter inlåst. Helst ska det vara det första personen tänker på när han/hon vaknar och det sista personen ifråga tänker på innan den somnar.

Gärna får den också drömma vidriga mardrömmar om detta.

Det finns givetvis också mördare som är inkapabla till rehabilitering och ånger, de som främst bölar över att de blivit ditsatta men skiter i offret.

Dessa kan gärna få sitta inlåsta med ångest över allt de missar och skammen över att sitta insydda.

Dock anser jag att det är skillnad på mord och mord. Det finns, om än sällsynta fall där någon mördat i självförsvar, det är en sak.

Eller för att försvara någon annan. Sedan finns det bråk som ballar ur, där står jag lite tveksam, en sådan människa kanske kan rehabiliteras, beroende på situation.

Men personer som medvetet mördar, det finns inga ursäkter. 

Visserligen använder många argumentet "men den personen tog ju någons liv, då har vi rätt att ta dens liv". 
Men ska vi inte vara bättre än så? Ska vi inte vara på en högre nivå än en simpel, värdelös mördare?

Dessutom tenderar dödsstraff att drabba de anhöriga till mördaren värre än den som faktiskt begått brottet och det är ju inte meningen. De anhöriga är oskyldiga och måste leva med att någon de älskar ha mördat. 

Bara det är ett livslångt straff, till folk som egentligen inte förtjänade det.

Den som artikelserien främst kretsade kring och som dog inatt var en man som suttit på death row i 12 år. Han hade dels skjutit sin flickväns syster i skallen och sedan en annan, för honom okänd man som han träffade på gatan.

Under intervjuerna var han både vältalig och trevlig. "Nämen åh vilken trevlig ki... Just det"

Han hade, helt medvetet, överlagt, skjutit dessa två i huvudet. Han var lack, tydligen. 

Han hade kunnat klappa sin flickväns syster på käften, som han bråkade med. Inte för att det är rätt men det kunde ha stannat där. Istället dog hon, 18 år gammal.

Och varför den andra mannen var tvungen att dö vet ingen.

Mördare är mångfacetterade, de kan vara trevliga, psykopater, icke psykopater, sociala genier, kufar, osv i all oändlighet. 

Men de har valt att ta en annan människas liv. Det går aldrig att komma ifrån. Aldrig.

Ett annat problem med dödsstraff är de som faktiskt avrättas oskyldiga. Ett exempel på detta är en trebarnspappa vara barn dog i en husbrand. 

Jag får uppfattningen att det inte krävs lika tunga bevis för att dömas till mord i USA, jag kan ha fel, han döms i alla fall till döden för mordbrand.

Några år senare tittar man närmare på fallet och en rad brandtekniker undersöker bevismaterialet närmare och kommer alla fram till samma slutsats.

Det rörde sig förmodligen om en olycklig husbrand - inte en anlagd brand.

Pappan vad död sedan länge, lite svårt att ge upprättelse då.

Det finns människor som nog alla kan vara överens om att ha "förbrukat sin rätt att leva". Folk som begår helt sjuka, vidriga brott, som ett par i Storbritannien som systematiskt våldtog, sedan dödade och grävde ner ett tiotal unga tjejer i sin trädgård. 

Varför? Det var deras sexuella böjelse. Även en av deras döttrar gick samma öde till mötes. 

Ett par som detta är ju så bortom allt vad rehabilitering heter. Är man benägen att begå sådana handlingar ska man för samhällets skull aldrig släppas fri.

Där kan jag tycka Sverige är smärtsamt mesiga 10 år i fängelse för ett mord, vem fan avskräcks av att sitta 10 år på någon av Sveriges mysiga anstalter?

Å andra sidan avskräcker inte heller dödsstraff brott, annars skulle inte ett par människor i veckan avrättas i Texas.

Dessutom ska vi alla dö en dag, så frågan är om en giftinjektion i armen är så mycket mer än lite dödsångest, sedan är mördaren befriad från allt.

Jag tror inte dödsstraff är lösningen. Även om jag själv önskade se mördaren till min anhöriga plågas och torteras vete tusan om det hade hjälpt varken mig eller mina nära om h*n hade avrättats. 

Däremot ett rättsystem som inte var så jävla undermåligt att de trots bevisning släppte mördaren fri samt högre maxstraff och mindre komfortabla fängelser. 

Det hade suttit fint, för en mördare av den kalibern har inget ute på gatorna att göra och ska åtminstone bli fråntagen en bråkdel av det som vi anhöriga blev berövade av.

onsdag 17 juli 2013

Det började med en tumme

Egentligen var det inte skrivandet jag var främst intresserad av när jag fyra år gammal skrev mina allra första berättelser i ett block med bruna läderpärmar - det var tecknandet.

På den tiden (90- talets första hälft) gick ett barnprogram som hette "Tummen" där man gjorde tumavtryck i färg, ritade gubbar av dem och berättade en historia till. 

Väldigt spartanskt i jämförelse med dagens barnprogram men jag älskade det.

Så jag tog ett av mammas läppstift, kletade på tummen och gjorde likadant.

Men jag ville att folk skulle förstå vad berättelserna handlade om, så jag skrev, på en fyraårings vis, jag sket i att jag inte kunde stava till de flesta orden utan gissade mig fram.

Det var början på mitt mycket produktiva författarskap, för därefter började jag skriva böcker i en takt som skulle få Camilla Läckberg att framstå som en amatör.

Mamma fick avvara flera flyttkartonger till mina verk, men slängde ingenting.

Plötsligt var inte tecknandet längre det centrala utan själva berättandet.

Ofta följde berättelserna det som för stunden var mina främsta intressen, det fanns nog ingen där en hamster eller ett marsvin fanns med - eller hästar för den delen.

Vissa sagor var bottenlöst tragiska, där folk dog på de mest sorgesamma visen, mitt sätt att på ett barns vis försöka greppa de tunga ämnena i livet.
Andra var alltigenom glada där till och med djuren log från öra till öra.

Min fantasi visste inga gränser och blev ibland missförstådda. 
"Den elaka mormodern" var ett av mina verk vars handling knappast behöver beskrivas närmare, den fick naturligtvis min stackars mormor tag på och undrade vad i all världen hon kunde gjort för ont.

Givetvis fanns ingen koppling till mina egna upplevelser utan snarare är det oftast så att det är lättare att skriva om saker långt ifrån sin egen värld.

Mina karaktärer är ofta så långt ifrån min egen personlighet det går att komma, det känns bäst så, annars blir det för intimt.

När jag var 12 vann jag en novelltävling på skolan som ingick i en anti-drog-kampanj ledd av narconon. Ni kan ju gissa vem som gjorde noga research och skrev den mest tragiska berättelsen med dödlig utgång?

En i min närhet som jag visste gått på droger (ja man kan vara ärlig och öppen med sådant även för 12-åringar) blev mål för min research.

"Ja du frågade så mycket och jag visste inte hur ärlig jag skulle vara, så jag valde att svara ärligt"

Något som för övrigt bara var positivt, ungar är inte korkade och tål att veta varför folk tar droger (för att man mår bra), men också vad baksidorna är och inte att man hamnar på plattan efter att ha rökt sin första jolle.

Jag har aldrig testat eller varit frestad att testa E, som min huvudkaraktär helt enligt verkligheten dog av efter att ha druckit för mycket vatten så att blodet tunnades ut (se där, sånt vet bara folk som fått en mer avancerad drog-undervisning)

Nåväl, min berättelse hamnade i narconons egen tidning efter att jag nervöst läst upp den i aulan inför föräldrar och en före detta tjackis som representerade narconon.

Det var inte bara "Den elaka mormodern" som spred förvirring hos närstående.

Min bror hittade även en novell på datorn om en hemligt lesbisk tjej, ni kan säkert förstå att han då trodde att var smyglebb och inte vågade komma ut ur garderoben.

Mina berättelser var ett sätt för mig att försöka greppa världen runtomkring mig, jag skrev om allt och inget, om saker som jag själv ibland inte hade en aning om, men som fascinerade mig.

Skrivandet blev min fristad. Där kunde jag dyka in och försvinna. När jag mår dåligt blir berättelserna ofta glada, är jag på topp finns det utrymme för tragik.

Aldrig för nära men ändå med fragment hämtat från mitt eget liv, från närståendes eller saker jag bara iakttagit på håll.

Någon bok har det aldrig blivit. Det finns bara ett område där jag är perfektionist till absurdum och det är när jag skriver.

Om något känns orealistiskt eller om en karaktär blir för stereotyp åker skiten raka vägen ner i papperskorgen.

En gång skrev jag om en 30-årig man. Jag skrev 50-sidor innan jag insåg att jag omöjligen skulle kunna gestalta någon som levt 10 år längre än mig och som dessutom var man, på ett trovärdigt sätt and off it went.

Om jag mot all förmodan låter någon läsa en novell efter jag korrekturläst den trettiotvå gånger och redigerat den desto fler gånger får jag i det närmaste ett nervöst sammanbrott, varför vet jag inte.

"Jag ska skriva en bok när jag upplevt tillräckligt många trauman för att ha något att skriva om" brukar jag skämta. 

Sanningen är nog snarare att jag måste vara nöjd nog att faktiskt skriva klart något. Ska jag vänta på den dagen blir det nog inget.

Den dagen jag bearbetat mina perfektionist neuroser, då, ska jag slutföra ett manus och skicka in till första bästa förlag.

Det kanske aldrig blir något mer än ett manus, men då har jag i alla fall hållt det jag lovade mig själv som femåring och det räcker mer än väl.

tisdag 16 juli 2013

Min traumatiska entré till vuxenlivet

Av alla livskriser jag hittills gått igenom i mitt unga liv var den att bli vuxen den allra värsta.

Tonåren med alla dess bekymmer bleknade ganska fort i jämförelse.

När man tagit studenten får man först ångest över att det är ens sista sommarlov tills man insåg att det inte var något sommarlov - i själva verket var man arbetslös.

Men upptrappningen kom långt innan. Över en dag stod det inte längre "för målsman till" på breven, utan de var adresserade direkt till en. 

Så var också alla konsekvenser. Misskötte man sig i skolan blev föräldrarna inte längre inkopplade utan då var det till att facea allt själv.

Jag minns förvirringen när man faktiskt, som ensam person hade ansvar över allt man gjorde och att konsekvenserna oavkortat nådde just en själv.

Paniken när man skulle betala sin första räkning. Ska OCR-numrens verkligen vara så här långa?

Eller innan jag insåg att räkningarna från trafikförsäkringsverket inte var någon försäkring utan böter för att man inte hade någon.

I skolan fick man aldrig lära sig hur man beter sig på en arbetsintervju. På sin höjd hur man skrev ett korrekt curriculum vitae men aldrig hur man skrev något som en eventuell arbetsgivare faktiskt skulle intressera sig för.

Därför satt jag där, så nervös att jag höll på att svimma på min första intervju, jag stammade och stakade och upprepade samma meningar fyra gånger om.

Lyckligtvis fick jag det jobbet och så kom en ny era - arbetslivet.

För i skolan fick man inte lära sig så värst mycket om villkor på en arbetsplats. Om vad som kan krävas av en och vad man själv kan ställa för krav.

Därför var man rädd som en liten hare och gjorde vad som helst för att vara till lags, hur mycket det än slet och frestade.
"Jobba 13 timmar i streck två dagar i rad? Ja visst, jag blir aldrig trött"

Kom man försent till skolan fick man en suck från läraren eller blev utlåst, kommer man försent till ett arbete tillräckligt mycket får man sparken.

I början vaknade jag ett par gånger med full panik innan klockan ringt i rädsla att jag försovit mig.

Jag kan inte påstå att jag blev utbränd då, men det slutade i alla fall med att jag en dag svimmade av ren utmattning, det svartnade framför ögonen och jag vaknade på golvet. 

Då hade jag helt ignorerat mina signaler som tjöt som sirener att jag hade passerat gränsen för vad jag orkade.

Kan man ens inte orka? Får man inte orka? 
Jag hade ingen aning, men min kropp sade ifrån på sitt mest abrupta sätt.

Då, innan jag gått igenom alla processer som krävdes för att förstå vuxenlivets alla gissel förstod jag aldrig vad jag hade att vänta.

Att man ibland måste googla vilket butik i närheten som har öppet längre än till 22 för att hinna handla efter jobbet.
Att man ibland måste spendera hela din lunch med att sitta i telefonkö till sitt försäkringsbolag.
Att tid blir mer värdefullt än alla pengar i världen.
Att kollegorna blir dem du i princip träffar mest av alla i din vardag, de blir din vardag.

Inget av dessa hade jag någonsin kunnat föreställa mig.

Eller att man inte "flyttar till ett varmt land" för att Sverige har bland de bästa lönerna och arbetsvillkoren i hela världen och att man kan stå ut med alla pissiga vintrar i världen för att få ha sin familj nära.

Eller att mammas råd är något man nästan skulle kunna betala för i vissa situationer.

Jag minns att jag och min dåvarande bästis hade som favoritsysselsättning att leka kontor. 
Vi klistrade på långa lösnaglar, lade en sten på telefonens "lägga på"-knapp som vi använde för att ringa våra kunder samt knappade på ett icke inkopplat tangentbord. 

Den leken visade sig skilja sig ganska kraftigt från verkligheten kan man nu konstatera, även om både leken och allvaret är och var kul - fast på olika sätt.

Den väsentliga skillnaden är väl att man inte kan fucka upp så värst mycket när man låtsaspratar med alltid jätteglada låtsaskunder.

Nu låter jag förvisso lite neggo, jag menar inte att vuxenlivet är ett enda stort lidande, tvärtom är till exempel arbetslivets alla utmaningar något kul som bidrar till personlig utveckling och att spendera mycket tid med kollegor är inte av ondo om man har så fina kollegor som jag.

Att inte ha tid i överflöd innebär att man får bida den noga och ta varje tillfälle i akt.

Däremot kan jag tycka att entrén i vuxenlivet kunde få vara lite mer mild.
Det finns tonvis med saker som skolorna bara hoppar över, samtidigt som många unga tar sms-lån och hamnar hos kronofogden, fick de någonsin lära sig hur man beter sig när räkningarna en månad översteg budgeten eller några ekonomiska tips över huvud taget?

Får de lära sig hur man skriver ett CV som någon faktiskt läser och som inte omedelbart hamnar i arbetsgivarens outlook-papperskorg?

Får de lära sig hur man beter sig som en samlad människa på en arbetsintervju och inte som ett stammande vrak med svettiga handflator?

Vet de hur man väljer försäkring? Vad ett kollektivavtal är för något?

Vad som gäller om man hyr en lägenhet i andra hand?

Och så vidare och så vidare i all oändlighet.

Det är fan inte lätt att bli vuxen, om man hela sitt liv blivit styrd av andra vuxna och sedan helt plötsligt ska ta alla beslut själv.

Man ska försöka skaffa bostad utan kontantinsats och med en bostadskö som genererar en etta i Tensta lagom till det är dags för pension.

Man ska försöka skaffa sig ett arbete och där skall man prestera samtidigt som man skall försöka att inte bli utnyttjad eller utbränd.

Eller ännu värre - plugga och veta vad fan man vill plugga till.
Det vore ju förjäkligt att en månad innan ekonom-examen inse att man egentligen hatar siffror och hellre hade blivit forskare inom agrikultur.

Nej hörrni, det är inte lätt att vara liten men desto svårare att bli vuxen. 
Nu är man ändå hyfsat varm i kläderna och det var inte så läskigt ändå.

Jag önskar bara att jag som 17-åring hade fått en lite förvarning om vad det skulle innebära - då hade de första stegen kanske varit strevande och inte som en serie duns nerför en spiraltrappa.

måndag 8 juli 2013

Jag blev tudelad av Cathrine Moran och Puma Swede

På början av min semester lyckades jag sluka två pocketar (jag kan läsa ut en 200-sidors bok på under ett dygn, en av mina dolda talanger)

Den första rev jag i all hast åt mig för 49kr på Ica i Kinda, "Konsten att vara en riktig kvinna". 
När den var utläst gick jag bland biografihyllorna på bokaffären i Nybro och valde då "Mitt liv som porrstjärna" av Puma Swede (okej, det litterära kan nog bara hennes medförfattare stå för) men jag har alltid fascinerats lite av porrstjärnor av okänd anledning.

Vilka är dem? Vad är det som gör att de väljer att ha sex framför kameran? Kan man leva ett normalt Svensson-liv och vad pågår bakom kulisserna?

Båda böckerna fick mig att garva högt, särskilt den förstnämnda och det mina vänner är det inte många böcker sol frammanar.

Där skulle man kunna tänka sig att likheterna slutade mellan en feministisk bok och en skriven av en porraktris - men icke.

Puma uppmanar till girlpower, att tjejer ska ta rodret i egna händer och inte bry sig omvärldens tankar kring antal sexpartners etc, dessutom är hon väldigt noga med att man ska göra det man själv vill och inte låta sig luras av porrvärldens riggade scener där analsex ser lika enkelt ut som att köra in en gurka genom en vägtunnel (det mesta handlade inte helg oväntat om sex)

So far so good, sedan började hon babbla om att man ska använda pussyn för att få makt och där drog väl jag öronen åt mig lite.

Sex ska, enligt mig vara en frivillig handling två personer emellan och inte något man använder för att få saker till sin fördel, det kan nog lätt bli väldigt, väldigt fel då.

Hon menar också att det är en försvinnande liten mängd tjejer och killar som är självdestruktiva i branschen (okej hon nämnde bara tjejer men killar kan väl också ha sex på ett självdestruktivt sätt?)

Well, jag säger ingenting om hur folk har sex, givetvis finns det människor som har det i ångestdämpande syfte som med allt annat, det behöver inte vara kopplat till antal partners eller dylikt, men att man väljer att göra det som annars är något njutningsfullt på mekanisk och regelbunden basis, eller väljer ett yrke där man får en balle nerkörd i halsen framför kameran så att sminket rinner, hur mår man få? Egentligen?

Och Puma säger liksom alla andra porraktriser att hon verkligen njuter under inspelningarna och att hon ganska ofta även kommer, samtidigt som hon också medger att en inspelning av en porrfilm är långt ifrån ett vanligt gök eftersom allt handlar om att det ska se bra ut.

Omtagningar, ihopklipp och obekväma ställningar - men ändå njutningsfullt?
Jag får inte riktigt ihop den ekvationen.

Cathrine Morans bok, å andra sidan är bland det bästa jag läst på länge.
Jag satt på stentrappan ute på landet och vrålgarvade så det säkert hördes över hela byn.

Igenkänningsfaktorn var skyhög, men det allra bästa med boken var att hon, till skillnad från många andra feminister inte satt och spydde galla över män, tvärtom talade hon väldigt respektfullt och fint om dem.

Brasklapparna var få och skuldbeläggandet på både män och kvinnor var obefintligt.

Även Cathrine tog upp porr. Vad gällde porrens vara eller ickevara var hon för, dock efterfrågade hon en enda sak som hon ansåg inte existerade, nämligen åtrån!

Så genialiskt, för som hon säger finns inget förutom vaxade muttor och välmanikerade naglar samt "kvinnoanpassad" mjukporr som även den är minst lika bristande på både åtrå och trovärdighet.

Hon tog även upp ämnen som abort, sex , karriär, kläder och allt var bara så där klockrent och genialiskt så att man ville gifta sig med boken efteråt, blandat ned personliga anekdoter som fick en att garva så spottet flög.

Två böcker med lite girlpower alltså, rekommenderar "Konsten att vara kvinna" lite mer dock.

Puma är dock en fascinerande person på så sätt att hon verkar vara både varm och hjärtlig. Hon gick från att vara en hästtjej med sen sexdebut till att bli en av de mest kända porraktriserna, en 36-åring som festar som om det inte fanns en morgondag och som vägrar växa upp. 

Inget liv lugna lilla jag avundas eller kan relatera till, men intressant om man vill få en hyfsat ärlig inblick i en värld som är så långt ifrån ens egen man möjligen kan komma.

lördag 6 juli 2013

Semesterångesten har lagt sig

Jag ska vara ärlig. När klockan slog 15:30 och mitt sista arbetspass innan semestern var över så infann sig aldrig den sinnesro som jag trott.

Istället fick jag full panik, "Okej, jag har tre veckor på mig att få till en perfekt semester och samla på mig minnen jag ska minnas i år framöver, någonstans däremellan ska jag även klämma in all den vilan jag behöver ta igen".

Pressen över att ha utnyttjat sommaren till fullo överskuggade glädjen att jag faktiskt skulle vara ledig i tre veckor.

Nu sitter jag här, en vecka in i semestern. Baksidan på mina lår är ilsket röda, Mona fötter är sönderbitna av myggor och jag använder en rostig, skitig stålborste för att klia dem så att skinnet flagnar. 

Vi har haft ordentlig sol en enda dag och det är idag, jag har läst två pocketar på två dagar och säkert gått upp de fem kilon jag gick ner av alla snabba kolisar jag mosat i mig.

Men, förutom att jag saknar min kille något oerhört kan jag glädjande berätta att den där sinnesron äntligen har infunnit sig. För även om jag kommer tillbaka till jobbet likblek, semesterfet och utan en enda idyllisk bild att visa upp så är det viktigaste att jag mår bra, att jag fått göra precis det jag känner för - varken mer eller mindre.

Idag när pappa låg och läste hade han tre fjärilar som satt på honom. En på ryggen, en på foten och en som, hur mycket han viftade vägrade flytta sig från hans hand.

Det fick mig att skratta, eller när partytältets pinnar gängade ur på olika ställen hela tiden när vi försökte sätta ihop det.

Nu sitter jag i en stekande sol, med en fisljummen kaffe, benen täckta i ett par nersölade harembyxor medan brorsan och hans kompis kör runt med radiostyrda helikoptrar som snart kommer krascha i någons huvud.

Inte ett enda foto har jag tagit, trots detta brist på bevis kan jag lova er - jag mår bra och det tänker jag fortsätta med.