På den tiden (90- talets första hälft) gick ett barnprogram som hette "Tummen" där man gjorde tumavtryck i färg, ritade gubbar av dem och berättade en historia till.
Väldigt spartanskt i jämförelse med dagens barnprogram men jag älskade det.
Så jag tog ett av mammas läppstift, kletade på tummen och gjorde likadant.
Men jag ville att folk skulle förstå vad berättelserna handlade om, så jag skrev, på en fyraårings vis, jag sket i att jag inte kunde stava till de flesta orden utan gissade mig fram.
Det var början på mitt mycket produktiva författarskap, för därefter började jag skriva böcker i en takt som skulle få Camilla Läckberg att framstå som en amatör.
Mamma fick avvara flera flyttkartonger till mina verk, men slängde ingenting.
Plötsligt var inte tecknandet längre det centrala utan själva berättandet.
Ofta följde berättelserna det som för stunden var mina främsta intressen, det fanns nog ingen där en hamster eller ett marsvin fanns med - eller hästar för den delen.
Vissa sagor var bottenlöst tragiska, där folk dog på de mest sorgesamma visen, mitt sätt att på ett barns vis försöka greppa de tunga ämnena i livet.
Andra var alltigenom glada där till och med djuren log från öra till öra.
Min fantasi visste inga gränser och blev ibland missförstådda.
"Den elaka mormodern" var ett av mina verk vars handling knappast behöver beskrivas närmare, den fick naturligtvis min stackars mormor tag på och undrade vad i all världen hon kunde gjort för ont.
Givetvis fanns ingen koppling till mina egna upplevelser utan snarare är det oftast så att det är lättare att skriva om saker långt ifrån sin egen värld.
Mina karaktärer är ofta så långt ifrån min egen personlighet det går att komma, det känns bäst så, annars blir det för intimt.
När jag var 12 vann jag en novelltävling på skolan som ingick i en anti-drog-kampanj ledd av narconon. Ni kan ju gissa vem som gjorde noga research och skrev den mest tragiska berättelsen med dödlig utgång?
En i min närhet som jag visste gått på droger (ja man kan vara ärlig och öppen med sådant även för 12-åringar) blev mål för min research.
"Ja du frågade så mycket och jag visste inte hur ärlig jag skulle vara, så jag valde att svara ärligt"
Något som för övrigt bara var positivt, ungar är inte korkade och tål att veta varför folk tar droger (för att man mår bra), men också vad baksidorna är och inte att man hamnar på plattan efter att ha rökt sin första jolle.
Jag har aldrig testat eller varit frestad att testa E, som min huvudkaraktär helt enligt verkligheten dog av efter att ha druckit för mycket vatten så att blodet tunnades ut (se där, sånt vet bara folk som fått en mer avancerad drog-undervisning)
Nåväl, min berättelse hamnade i narconons egen tidning efter att jag nervöst läst upp den i aulan inför föräldrar och en före detta tjackis som representerade narconon.
Det var inte bara "Den elaka mormodern" som spred förvirring hos närstående.
Min bror hittade även en novell på datorn om en hemligt lesbisk tjej, ni kan säkert förstå att han då trodde att var smyglebb och inte vågade komma ut ur garderoben.
Mina berättelser var ett sätt för mig att försöka greppa världen runtomkring mig, jag skrev om allt och inget, om saker som jag själv ibland inte hade en aning om, men som fascinerade mig.
Skrivandet blev min fristad. Där kunde jag dyka in och försvinna. När jag mår dåligt blir berättelserna ofta glada, är jag på topp finns det utrymme för tragik.
Aldrig för nära men ändå med fragment hämtat från mitt eget liv, från närståendes eller saker jag bara iakttagit på håll.
Någon bok har det aldrig blivit. Det finns bara ett område där jag är perfektionist till absurdum och det är när jag skriver.
Om något känns orealistiskt eller om en karaktär blir för stereotyp åker skiten raka vägen ner i papperskorgen.
En gång skrev jag om en 30-årig man. Jag skrev 50-sidor innan jag insåg att jag omöjligen skulle kunna gestalta någon som levt 10 år längre än mig och som dessutom var man, på ett trovärdigt sätt and off it went.
Om jag mot all förmodan låter någon läsa en novell efter jag korrekturläst den trettiotvå gånger och redigerat den desto fler gånger får jag i det närmaste ett nervöst sammanbrott, varför vet jag inte.
"Jag ska skriva en bok när jag upplevt tillräckligt många trauman för att ha något att skriva om" brukar jag skämta.
Sanningen är nog snarare att jag måste vara nöjd nog att faktiskt skriva klart något. Ska jag vänta på den dagen blir det nog inget.
Den dagen jag bearbetat mina perfektionist neuroser, då, ska jag slutföra ett manus och skicka in till första bästa förlag.
Det kanske aldrig blir något mer än ett manus, men då har jag i alla fall hållt det jag lovade mig själv som femåring och det räcker mer än väl.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar