måndag 31 mars 2014

Välkomnandet in i arbetslivet blev ett "fuck you"

Jag var 16 år gammal och letade efter ett jobb. 

Eftersom 16-åringar inte får stå i kassan och/eller hantera pengar visade det sig vara lättare sagt än gjort, men ihärdig som man var gjorde jag massutskick på mitt knaggliga CV till alla potentiella arbetsgivare som fanns på hela arbetsförmedlingens hemsida.

Till slut kom min dåvarande vän och berättade glatt att hon hittat ett jobb som telefonsäljare som hon hade sökt och som jag också borde - vilket jag gjorde.

Vi fick komma på varsin intervju och båda två fick jobbet till vår gränslösa eufori - äntligen hade vi fått en tå in på arbetsmarknaden och äntligen skulle vi får tjäna våra egna pengar.

Lokalen var i det enklaste laget och låg på Södermalm. Det fanns ett väldigt litet kontorslandskap, utrustat med telefoner med headset och en telefonkatalog på varje plats. Intill låg lunchrummet där vi hade många roliga stunder på rasterna eftersom det bara var ungdomar i ungefär samma ålder, men från alla möjliga delar av Stockholm.

Jobbet gick ut på att ringa upp varenda kotte från Jokkmokk till Ystad och fråga om dom inte hade lust att skänka en peng till de behövande barnen i Lettland? Det fanns ingen hemsida och inga utskick av foldrar gjordes med motivationen att det skulle ta för mycket pengar som istället kunde gå till barnen som behövde det.
Manuellt knappade man in telefonnumret för varje ny kund man ringde till och strök sedan över numret i telefonkatalogen som man tilldelats.
 Man började gick från Abraham Andersson till Örjan Öhrn i Lyxele och så arbetade man sig neråt. Jag minns att jag fick Boden som område och att ensamma gamlingar blev överlycklig när de fick höra min väna stämma i andra änden.

Organisationen hade ett 90-konto som sig bör, men det var också det enda som egentligen styrkte att de faktiskt sysslade med välgörenhet, det var minst sagt en svårsåld produkt vi hade att jobba med.

Vi jobbade enbart på provision. Vi fick provision på en produkt som knappt genererade några pengar och till saken hörde att man bara fick sin provision om den man talat med faktiskt betalade in det som utlovats. Han eller hon kunde likaväl kasta inbetalningskortet i soporna när det kom med posten - och då blev man utan pengar.

Trots de osäkra villkoren och den otroligt låga lönen som på sin höjd kunde generera en tusing i månaden för att sitta i timmar efter jobbet och försöka övertala babbliga fyllon att skänka pengar till de stackars barnen i Lettland, om man nu ens kom fram då man 90% av fallen blev klickad innan man ens hann ta ett andetag, kämpade vi på och ringde för glatta livet i vår iver att få visa vad vi gick för.

Vi var helt gröna på allt som hade med övertalning och försäljning att göra, men så ofantligt ambitiösa. Folk slet som djur för sin lilla tusenlapp de kunde få tjäna i månaden och övervann rädslan av att ringa upp främlingar och försöka sälja in sig, för de flesta tonåringar är ett föredrag framför klassen något man bävar inför.

Min storasyster var den som började ana oråd eftersom hon var betydligt mer erfaren av arbetsmarknaden än jag. Jag hade bara sommarjobbat på pappas jobb tidigare, ett stort och seriöst företag som behandlade sina sommarjobbare schysst och helt enligt gällande regler och lagar.

Hon frågade nyfiket om företaget och hur vi jobbade. Hon har alltid varit en jäkel på att snoka och började kolla upp företaget på olika hemsidor. 
Det visade sig då, att de då nyligen hade mist sitt 90-konto, d.v.s det som ska garantera att pengar till välgörenhetsorganisationer faktiskt går till det dem ska. Förutom detta hade de också blivit svartlistade och man varnade för att skänka pengar dit.

Strax därefter sa jag upp mig. Även om jag hade en väldigt naiv syn på världen vid den tidpunkten började saker och ting klarna även för mig.

Kort därefter träffade jag min kompis. Vi hade inte fått vår lön den första månaden, varför minns jag inte men jag antar att det är för att lönen alltid utbetalas månaden efter, men om jag inte minns fel hade vi fått vänta två månader med lönen, följt av en ursäkt som bara naiva tonåringar kan gå på.

Hon berättade att när lönen till slut skulle betalas ut hade cheferna, två killar mellan 26-30, uppskattningsvis, bara tagit allt pick och pack, bommat igen kontoret och stuckit. 

Efter sig hade de lämnat en hel drös med 16-åringar som hade släpat sig till Söder, varje dag efter skolan för att tjäna in sin lilla lön som de hade tänkt att roa sig med.
De, som så ambitiöst och naivt hade kastat sig in i arbetslivet med huvudet före, litat på människor och engagerat sig så djupt i ett arbete med värdelösa villkor och ännu sämre lön. Förstår ni då hur ambitiösa dessa ungdomar faktiskt var?

Det skulle bli deras första jobb, välkomnandet in i arbetslivet blev för dessa ett stort spottande "fuck you". 
Av dessa lata 90-talister som vill ha allting serverat och vägrar göra slitgöra fanns inte en tillstymmelse. Där fanns bra glada ungdomar som var stolta över att faktiskt få jobba.

Min syster berättade senare att det fanns folk som satte detta i system. De startade upp 90-konton, hyrde en billig lokal som de utrustade med det mest nödvändiga, anställde en drös med oerfarna ungdomar som fick dra in alla pengar som de sedan tog och stack. Ibland för att göra om hela proceduren.

Dessa skojare berättade att de även hade haft en callcenter i Spanien bara några månader tidigare. Så här i efterhand förstår jag ju att de i princip levde på detta.
En av killarna hette Andreas, men jag kommer förmodligen aldrig få veta om det var hans riktiga namn. Däremot skulle jag känna igen honom omgående om jag någon gång skulle se honom igen eftersom hade ett väldigt speciellt utseende.

Ganska stora läppar, ljusblont hår, isblå ögon, extremt markerade käklinjer och väldigt kort. Glasögon hade han också. 

Det vidriga med dessa människor var att de verkligen utnyttjade de svagaste grupperna med de fulaste metoderna. Dels använde man sig av välgörenhet för att lura av folk pengar, sedan lurade man ambitiösa ungdomar och lärde dem att arbetsmarknaden är en skum plats där man ska passa sig noga för att inte bli lurad.
Hur kan man göra så mot ambitiösa, fina ungdomar som inget hellre vill än att visa framfötterna och bara ge järnet? Snacka om att fullkomligt döda den glöden.

Vi lärde oss hur som helst att bli mer kritiska, att man inte kan lita på allt och alla och vi blev allihop små stapplande säljare, något många av oss hade användning för senare i arbetslivet, även om det här jobbet inte riktigt var något man kunde skriva ner i CV:t.

Inte minst lärde det mig, att det är lätt att stå och gnälla på alla påstådda lata ungdomar som inte "gör något", men vi måste faktiskt också se dom som jobbar under oschyssta villkor utan att kanske ens veta om det eller som blir lurade på olika sätt.

Ungdomarna är viktiga, deras upplevelse av arbetsmarknaden är allra högsta grad viktig och kommer att ge konsekvenser för oss alla längre fram.
Visst får man slita  extra mycket på, framförallt sina första jobb där man saknar erfarenhet och rutin och visst får man anstränga sig för att visa sina framfötter och för att få fina meriter - men det ändå ske på schyssta villkor.

Vi vill inte att ungdomars ambitioner skall svärtas ned av överdriven misstänksamhet och misstro till sin omgivning, det gynnar ingen. 
Framför allt vill vi att tonåringar som sliter för sin lön ska premieras på bästa möjliga sätt.

Inte lämnas utanför ett övergett kontor på Södermalm, svikna och utan ett enda öre för alla de timmar som lagts ner.

Folk som beter sig som nötter.

Idag var inte den bästa dag jag genomlevt, i alla fall inte början på den. PMS och kundservice är en otroligt dålig kombo, även om man lyckas maskera den hormonella cirkusen inombords för kunden så mår man inget bra inombords, to say the least.

Så när jag hela dagen hade ägnat all min energi på att inte få gråtattacker eller allehanda raseriutbrott och dessutom tagit mig hem utan några längre köer kom det som fick bägaren att till slut rinna över.

Mitt emot vårt hus ligger en skola. Den skolan har ingen parkering, de har två små rutor utanför där alla typ 120 föräldrar ska slåss om att få parkera bilen och hämta ungarna. Ogenomtänkt och ofantligt korkat enligt min mening, dock inte mitt problem - vilket det ändå blir.

Eftersom våra parkeringsplatser lägligt nog ligger typ 4 meter ifrån skolans huvudentré låtsas dessa föräldrar att "inte se" skylten om förhyrda parkeringar och tänker att de nog snabbt hinner in, hämta ungen och ut igen utan att någon märker något. Så gör i princip alla.

Det är oerhört jävla frustrerande när man kommer hem från jobbet, bara vill kasta sig ur bilen och komma upp till lägenheten när man istället, varenda förbannade jävla gång får försöka leta upp bilen som har snott ens plats-ägare via fordonsregistret, eniro och ratsit. Där får man stå och vänta på att få reclaima en plats som man betalar 500 spänn i månaden för. Måttligt kul.

Denna gången kom en medelålders man ut.
"Du vet hur det är med platserna", frankly, jag vet och jag fullständigt skiter i det, för den platsen betalat jag för och inte fan har jag lust att stå och vackert vänta på att han ska hämta sin ungfan innan jag får ställa mig på min parkeringsplats. 

Efter att jag skällt klart på honom flyttar han på sig och precis när jag ska backa in - tror ni inte nästa föräldrarhelvete kommer och bara kör in och ställer sig på min plats?
Och så samma apatiska och glåmiga uttryck när man frågar om de inte kan läsa skyltar. 
"Det här är en förhyrd plats"
"Aaahhaa..."

Dom ska i alla fall vara glada att det var min plats de snodde inte en utan två gånger eftersom min sambo har ett eldigare temperament än vad jag har och därmed blir också utskällningarna lite värre.

Jag har gjort många korkade parkeringar i mina dagar, men handen på hjärtat så kan jag svära på att jag faktiskt aldrig ställt mig på någons förhyrda plats, det tycker jag är bland det fräckaste man kan göra. Någon betalar dyra pengar för den platsen, någon som kanske kommer hem och har jättebråttom upp, eller personen behöver inte ens ha bråttom, det är hans eller hennes förbannade platshelvete och då ställer man sig inte där.

Det värsta med allt detta är att det är medelålders småbarnsföräldrar som ideligen gör så här. Efter sjuttiofjärde "oj förlåt"-et börjar man bli otroligt less eftersom alla fattar ju att de har sett skylten, de har skitit i den och "ska bara". 

Kräv att skolan skaffar p-platser, gör någonting, men sno för helvete inte min plats. Och gör det verkligen inte när jag har PMS.

Cravings.

Alltså fy. Sedan jag var 12 år gammal är det samma visa varje månad. Jag blir sugen på precis A-L-L-T!

Jag lever mat, andas mat, det enda jag tänker på är mat. Jag längtar till nästa gång jag får äta, jag är sugen på precis allt. Mackor med ost, bullar, makaroner, korv med bröd, glass, godis, lakrits och så vidare.

Det jag lärt mig efter nästan 12 år med det här tillståndet är att det är så starkt att det är knappast lönlöst att på något sätt försöka "kontrollera det" eller "hålla igen". Det man kan göra, om man inte har en gotte-dag då man kan muncha hejvilt (vilket oftast inte hjälper i alla fall eftersom det pågår konstant i typ tre dagar) är att försöka ersätta muncha hyfsat nyttiga saker, två burkar kvarg med valfritt nam nam i efter middagen, eller en extra skål flingor till frukost kanske inte är optimalt för kcal-balansen, men kroppen behöver mer energi än brukligt innan, eftersom det kräver ganska mycket av kapaciteten och för min del är det åtminstone bättre än att äta 8 marabou-chokladkakor. För mig finns det inget stopp.

Däremot kan jag gott tycka att man kan ge sig själv och sin, inifrån, misshandlade kropp lite extra treatment under den här tiden. Jag förespråkar inga anorexi-fasoner, men för egen del äter jag såpass mycket mer än normalt att det skulle bli galet om jag släppte lös mitt PMS-monster helt.

Här följer några tips på lösningar till akut-cravings:

Choklad: Chokladshake med mjölk, ägg, 1 banan, chokladproteinpulver = krämig, chokladig, glassaktig shake, nam nam!
Lakrits: Läkerol Yup eller annan läkerol alternativt lakritstuggummin.
Godis: Tuggummi, exempelvis Extra Bubbelgum eller något annat gött.
Kanelbullar: Äppelkake-rippoff
 

söndag 30 mars 2014

SPA-dag.

Dagen började med veckans kortaste träningspass d.v.s axelpasset. Efter det köpte jag och kärleken mat på Svenska sushiköket och därefter vidare till Sparadiset.

Kaffe från Statoil, måste skaffa mig en bra bryggare/maskin asap!


Vi hade beställt en duo-massage, där vi blev masserade bredvid varandra i 50 minuter (som kändes som 10). Min stackars sambo stönade i plågor när han blev knådad. "Det är som att massera en vägg" sa hans massör. Han har väldigt mycket muskler, desto fler sådana man har, desto fler ställen har man att ha ont på.

"Då behöver inte jag träna idag" sa hon när massagen slutligen var över.

Jag bad först om en avslappningsmassage, men ångrade mig efter att min massör hade upptäckt mina extremt spända skuldror som jag ju ofta har problem med, jag tänkte att det var bättre att hon fick jobba igenom dom, även om det innebar mer smärta än njutning.

Efteråt hade vi hyrt ett av bubbel-rummen där vi möttes av ett fruktfat och juice. Vi bubblade och jag passade på att packa in håret och tvätta det med deras lyxiga schampon de hade i duschen.





Efteråt kände jag mig som pånyttfödd och len som en liten bebis, sambon kände sig mest mörbultad. 
Därefter styrde jag direkt kosan till pappa där jag skulle hämta hem alla kläder som jag måste sälja av på tradera eftersom däck-shoppingen mer eller mindre ruinerat mig. Vi blev bjudna på middag och kaffe och jag fick även träffa mina bröder. Tre flugor i en smäll med andra ord.

Nu återstår det klassiska måndagsproblemet - att bli trött i rimlig tid för att orka upp imorgon, vilket aldrig brukar lyckas, så jag får väl bara vänta ut tröttheten och ta smällen imorgon, det brukar fungera.

Äppelkake-rippoff.

Sugen på äppelkaka/paj?
Lättkvarg, ös på med vaniljpulver, kanel, lite sötströ eller agavesirap.
Skiva upp några äpplen, peppra med kanel och sötströ och så skjuts in i ungen, kanske inte riktigt lika gott som äppelpaj men fungerar definitivt som ett substitut!



onsdag 26 mars 2014

Bankrutt av en bilmeck

Man har inte sitt brightaste moment klockan 07:15, stressad av att komma iväg till jobbet.

Mecken menade inte att allt skulle kosta under tusenlappen totalt, utan per däck, vilket jag borde ha förstått. Man får inte fyra nya michelindäck för 1000kr.

Hur som helst var chocken ändå svår när mitt däckbyte, tilltänkt summa 250, gick på 4000kr.
Vårklädesshoppingen blir väl aktuell någon gång i juni.

Äh, jag ska inte klaga, att ha bil är ett val jag har gjort men det är alltid lika tråkigt när stora utgifter kommer som en härlig käftsmäll en dag efter lön.

Jag hann i alla fall beställa lösögonfransar, så jag kommer vara fab i vilket fall.

Räddad av en bilmeck

Jag hade bokat in en tid för däckbyte klockan 07:00, eftersom jag inte skulle ha tid efter jobbet någon dag den här veckan fick det bli en vända innan jobbet helt enkelt på en bilverkstad som ligger hyfsat nära jobbet.

Klockan 7 är det oroväckande mörkt inne i verkstaden så jag ringer dit och får prata med en glad man med persisk dialekt (jag tycker persisk brytning är det sötaste som finns)
"Jag fastnade i trafiken! Jag är där om 5 minuter!", efter 5 minuter kom han, "detta går fort" tänker jag glatt tills jag hör honom ropa på mig från bilen.

"Nej nej nej nej" säger han, skakar på huvudet och pekar på mina däck "du får inte åka med dom här! Det är jättefarligt!"

Jag drar en liten suck inombords. Vilken skräll att en bilmeck försöker sälja på mig 4 sproilans sommardäck. Men så ber han mig komma närmare och visar dels att däckmönstret i princip är slätt. De är helt utnötta, tillverkade år 2005, d.v.s 9 år gamla och så visar han mig att gummit är alldeles torrt och fyllt av små sprickor.

"Det där hade kunnat explodera!"

Jag förstår då dels att han faktiskt har rätt, och dels att det inte finns en spottsyver att han kommer låta mig åka runt med dom däcken.
Efter en snabb kalkyl kommer han fram till att jag får 4 nya däck, balansering, montering för under tusenlappen vilket jag tycker inte är så pjåkigt ändå.

Jag lämnar bilen bakom mig, tröstar mig med en cappuccino på pressbyrån och tar tunnelbanan till jobbet. Säga vad man vill om bilmeckar, men den här kan faktiskt ha räddat mig, dels från att slira av vägen men också från en eventuell däck-explosion så jag är väldigt nöjd trots allt.

Abropå spendera pengar, jag har just upptäckt ebay, beställde hem 10 par lösögonfransar från USA, trots att dom skickas från andra sidan Atlanten så är det ändå typ 250 spänn billigare än om jag hade köpt dom i Sverige, är inte det lite galet?

Det är den låga dollarn mot vår krona, den enes ekonomiska kris, den andres bröd, jag är nöjd och det lär bli den enda shoppingen jag gör den här månaden!

tisdag 25 mars 2014

När mannen deffar...

Min sambo har en otrolig förmåga att äta mat som ren föda, det behöver inte vara jättegott utan han kan som han uttrycker det "trycka ner det", vilket jag är lite sämre på. Maten måste vara något så när god.

Idag åt jag kokt torsk med kokt broccoli till, jag har inget emot varken torsk eller broccoli men att äta det bara så där var ingen hit. Fy bubblan, i fortsättningen gör jag nog mina egna matlådor när detta står på menyn!

måndag 24 mars 2014

PT-pass.

Jag lever än.

Min frånvaro har helt enkelt berott på att mobilbloggandet inte har fungerat, har skrivit säkert 3 inlägg som har försvunnit ut i tomma intet och när jag till sist skrev ett inlägg via en dator vars webbläsare inte stödde bilduppladdningen blev jag smått bitter och bara sket i allt.

- Men nu är jag tillbaka igen!

Idag hade jag som jag tidigare skrev om, en genomgång med min PT. 
Vi gick igenom squatsen där det visade sig, inte helt oväntat, vara så att min svank tar det mesta av det lyftet.

Jag har nämligen överböjlig svank och svankar per automatik i många övningar. För att min ländrygg inte ska ta för mycket stryk är det därför otroligt viktigt att jag bygger upp magmusklerna, vilket inte alltid är så enkelt eftersom man tar i med nacken i många övningar när man har för svag mage.

Vi gick igenom lite andra benövningar, några rena rump-övningar och till sist två enkla magövningar där nacken inte kan ta över utan där magmusklerna får jobba "ostört".

Det slår mig alltid hur ofantligt mycket jag har kvar att lära varje gång jag går till en PT, tekniken i övningarna är det absolut svåraste och det tar lång tid att nöta in.

Vi undviker nästan instinktivt jobbiga saker och det är därför oerhört lätt att koppla in muskler som egentligen inte ska vara involverade när man gör en viss övning, därför att det helt enkelt blir för jobbigt för den eller dom musklerna som det är tänkt ska jobba.

Nu har jag i alla fall lite att jobba på. Härnäst tänkte jag skutta in i duschen och åka till pappa för att dricka lite kaffe och hämta mina sommardäck.

onsdag 19 mars 2014

Newsflash - det är socker i läsk!

Jag vill verkligen inte vara den som är den, men när man läser på bloggar och nyhetssidor att det "döljer sig" socker i läsk, saft och allehanda sötsaker känner jag för att ta mig för pannan lite.

Det är väl klart att det är socker i läsk, om det inte är light, det hoppas jag verkligen att alla redan visste.

Att det är socker i sötsaker och godis är väl ändå en självklarhet, något som däremot inte är lika bra är det socker som finns i helt vanliga livsmedel.
När jag skulle gå på deffen tänkte jag att det skulle bli en piece of cake att hålla sig borta från socker. Det var väl bara att inte äta godis, eller?

Det visade sig vara lite svårare än så. Det är enklare att peka ut vilka livsmedel som inte innehåller socker, det är försvinnande få. 
Socker finns i precis allt. Såser, bröd, flingor till och med i smaksatt tomatkross. Tydligen behövs socker för att smaksätta med basilika eller vitlök av någon outgrundlig anledning. 

Jag är absolut inte sockerfobisk, jag älskar sötsaker och det är min guldkant på vardagen att gotta till det ibland. Däremot tycker jag att det är jag själv som ska få bestämma när jag vill äta socker.

Köper jag hem en nybakt toscabulle eller en fet marabou-oreo är det jag själv som beslutat att jag ska festa till det lite.
Om jag köper helt vanliga ingredienser till matlagning, till exempel tomatkross då vill jag inte ha socker. Så himmelens svårt är det väl inte att tillsätta socker själv om man nu vill det?

Något som är positivt är dock att fler och fler sockerfria alternativ börjar poppa fram så som steviasötad ketchup och tacokrydda utan socker (varför måste det vara SOCKER i en kryddblandning?! hallååå)

Det enda som skulle kunna göra min lycka fulländad är om det kom ut en hamburgerdressing utan socker, hur förträffligt vore inte det?
Fast å andra sidan, om mosade tomater med tilltänkt basilikasmak innehåller socker bör man väl inte hoppas på för mycket.

Squats och brun utan sol-kunskaper.

Det blev inget morgonpass idag som tänkt eftersom jag i all hast fick min arbetstid utbytt, men det gör inget eftersom jag är ledig både imorgon och på fredag, så there's plenty of time!

På måndag har jag bokat in ett nytt pass med min PT som jag gick igenom squatsen och marklyften med. Jag behöver en genomgång av squatsen eftersom de är jäkligt svåra och jag har dålig balans, sedan bad jag även att få gå igenom magövningarna igen eftersom jag, på grund av mitt korta minne tyvärr lyckades glömma bort alla efter att vi gått igenom dom.

Sist men inte minst bad jag honom att visa mig några riktigt grymma röv-övningar. Visst kan man googla sig till det mesta men det är svårt att veta hur man utför övningen korrekt bara genom bild/video. Man måste nästan ha någon som står bredvid och vägleder en.

I går frågade en kollega om jag hade solat vilket är ett bra betyg på mina kleta-in-mig-i-brun-utan-sol-kunskaper, hon frågade inte om jag trillat i bajs eller varför ingen sagt att det finns levande morotshybrider. Jag kommer definitivt fortsätta kleta!

tisdag 18 mars 2014

Sätt fotboja på förövaren - inte offret.

En sak som engagerar mig mycket är kvinnomisshandel och hur vi kan göra för att stävja den.

Det är beyond words att kvinnor som blivit hotade, misshandlade och förföljda och som försökt skydda sig på olika sätt i vissa fall mördas, trots att man vetat om hotbilden länge.

Besöksförbud är i praktiken helt ineffektiva, för om mannen verkligen vill kommer han skita i ett papper där det står att han inte får röra sig inom ett visst område. Ett papper kan inte skydda en kvinna från en man som verkligen vill göra henne illa, det krävs mer än så.

Något som stör mig enormt mycket är att det hela tiden är kvinnan som ska gömmas undan och förvaras när det i själva verket borde vara förövaren som ska oskadliggöras eftersom han (i sällsynta fall hon) är en direkt fara för sin omgivning.

Jan Björklund står ju som många säkert vet inte högst upp på min favoritlista, men när han för ett tag sedan presenterade ett förslag där mannen, förövaren skall förses med fotboja satt jag i soffan och hurrade för mig själv.

Varför, i hela fridens namn har detta inte kommit på tapeten förut? Och varför är det bara Folkpartiet som tar upp det som förslag?

Självklart ska förövaren, vare sig det är en han eller hon, som gjort sig skyldig till misshandel av sin partner och som hotar och förföljer denna få en fotboja.

Han eller hon ska kunna röra sig inom ett visst område, jobbet, hemmet, affären, vårdcentralen och liknande. För resor ska han eller hon behöva rapportera till en kontaktperson som får godkänna eller neka detta (åtminstone om det är inom Sverige) och dessutom ska offret få information om detta så att han/hon kan hålla sig borta från platsen.

Man ska även kunna kontrollera att förövaren faktiskt åker dit han/hon ska genom elektronisk fotboja med GPS-tracker.
Om förövaren avviker från den tillåtna rutten ska ett larm gå ut, dels ska polisen givetvis leta reda på förövaren men även offret skall varnas och omedelbart få skydd i form av väktare/livvakt som rycker ut och håller vakt tills man har hittat var förövaren är.

Givetvis ska också förövaren straffas i form av fängelse, om han eller hon bryter mot reglerna och avviker från de tillåtna platserna.

På det här sättet skulle offret kunna röra sig helt fritt, förutsatt att inte förövaren har ett kontaktnät som kan utgöra ett potentiellt hot, då är förmodligen skyddad identitet/boende det enda alternativet, men är det bara en ensam man som utgör hotet så ska hans frihet berövas - inte hennes.

Tänk att få slippa läsa om kvinnor som i princip förutspår sin egen död, som tvingas leva gömda under hot eller som till sist blir mördade av sig nuvarande/före detta partner trots rop på hjälp, anmälningar och värdelösa kontaktförbud.

Det ska alltid vara förövarens frihet som berövas, det ska alltid vara förövarens liv som blir jobbigt. 
Som det är just nu kan man hota, misshandla och förfölja sin partner utan några större repressalier och det är helt oacceptabelt. Det borde vara helt självklart.

This is what's poppin'


Här sitter jag då alltså. Laxen är i ugnen och jag sitter och leker lite i GIMP och hoppas kunna peta ihop en lite finare header än den jag har. Oavsett hur liten än blogg är så tycker jag själv att det är trevligare att läsa om layouten är snygg.

Körde ett grymt ryggpass idag, dock hade jag så pass mycket träningsvärk i benen efter sista passet att jag fick hoppa marklyften, det gjorde helt enkelt för ont.

Idag jobbar jag till 12 på natten. Ingår egentligen inte i min ordinarie arbetstid men vad gör man inte för sina kära kollegor. Jag har aldrig jobbat så sent därför vet jag inte hur pass bra jag kommer klara det men förmodligen ska det väl gå helt okej.

Jag har kollegor som kan skaka liv i mig om det är så att jag däckar med pannan i tangentbordet.

Wish me luck!

måndag 17 mars 2014

Om ni inte redan visste.


Våren trollade oss igen. Som tur var smälter skiten bort snabbt och det är bara 2 veckor kvar till april! 

söndag 16 mars 2014

Och träningen går fint.

Det här med att skriva om träning, jag hade kunnat skriva mycket mer än vad jag gör om den men anledningen till att jag är väldigt sparsam med uppdateringar om hur det går och liknande är för att;

1) Jag kör samma träningsprogram vecka efter vecka. Inte för att min blogg i nuläget är så där hisnande spännande men skulle jag skriva hur jag tränade varje dag skulle mina tre läsare fly fältet (okej det är några fler men dom få som ändå har careface nog vill man ju ogärna skrämma bort.

2) Resultaten kommer otroligt långsamt när det gäller träning. Vi snackar år. 
Min sambo bad mig spänna benet idag i hissen och då kunde man faktiskt se att det börjar hända saker. För omvärlden och jämfört med riktiga fitness-tjejer är det såklart ingenting, men för mig är det faktiskt ett stort kliv framåt.

Jag har, abropå något helt annat upptäckt brun utan solets-förlovade land, min sambo säger att jag luktar bajs när jag smörjt in mig med det och ibland ser det även ut som man rullat sig i avföring när det blir ojämt på vissa ställen, men dra åt helvete vad mycket fräschare man ser ut!

Speciellt sprayen man använder i ansiktet, jag älskar't! 
Bor man i Sverige får man acceptera att man inte kan vara brun. Punkt. 

På sommaren har man 3 veckors semester och kan då bli brun om man har vädret med sig och ägnar hela sin semester åt att hets-sola varje dag.
Åker man utomlands får man en schysst bränna som flagnar bort efter 2 veckor. 

Bajslukten går alltid att maskera med lite bodysplash eller liknande. 

Nu tänkte jag filosofera över hur jag ska vända tillbaka helgs-dygnsrytmen och somna i hyfsad tid för att orka gå upp 5 imorgon, samt om jag verkligen ska lägga upp min nya header som jag har gjort. Jag vet inte än. Det återstår att se. 

På återseende.

Allt som cirkulerar på internet = sant.

Ibland storknar jag när jag ser hur många det är som fullständigt saknar källkritik.

Att människor ska vara källkritiska till källor som exempelvis Aftonbladet, som jag tycker att man borde, är väl för mycket begärt antar jag, men när folk börjar se saker som skrivs på diverse bloggar eller random hemsidor som sanningar börjar jag känna huvudvärken bulta lite lätt.

Det är stjärnor som mördas (läs tar överdos) bebisar som kidnappas av tiggare och drogas med heroin.
Och ingen ställer sig simpla frågor som - varför drogas bebisarna med heroin och inte något enklare och väldigt mycket billigare sömnmedel som är lättare att dosera?

Det är ingen som bemödar sig att googla ämnet och ser att det är sidor som "animlright.tk.wierdasshemsida" eller "bbcnnnewsrippoff.biz.net.zip" som är källorna till alla dessa omskakande nyheter som aldrig har rapporterats i mer seriösa medier (vilket vore helt sjukt om det nu stämde)

"Visste ni att Michael Jackson blev mördad?" säger någon som bara bemödat sig med att läsa rubriken på en skvallertidning.

Folk blir arga och skriver på petitions för saker de inte ens själva har kollat upp någon bakgrundsfakta om, och sedan frågar man sig stöddigt var det var för ena pantskallar som så blint kunde tro att Hitler var en trevlig farbror.

Okej, extrem liknelse, men ni förstår. Det handlar inte om att man måste vara högutbildad och veta allt om allting, det handlar om att vara kritisk och ifrågasätta saker man får serverat till sig.
Det är så man upptäcker felaktigheter som pågår och det inte bara upp till Janne Josefsson att hålla ögonen öppna.

Vi vanliga dödliga har också ett ansvar att tillämpa källkritik och granska den information vi får till oss. Hur ska vi annars kunna vara med och forma det samhälle vi vill ha?

En simpel start kan då som sagt vara att kanske inte svälja allt man läser på en gång utan göra en så enkel sak som att googla ämnet.
Har ingen seriös media rapporterat om det utan bara OMGNJEWS.jättekonstigahemsida.jättekonstigdomän kanske man bör höja på ögonbrynet en aning och fråga sig om det som skrivs verkligen är sant.

IBS-vänlig shake

Jag har ju IBS och beroende på stressnivå, hormoncykel etc är den i perioder bättre eller sämre.

Under mina sämre perioder har jag svårt för allt som kan vara minsta lilla jobbigt för magen. Proteinpulver och banan går då fetbort, vilket gör att möjligheterna till ett mellanmål blir ganska barskrapade.



Vad jag brukar göra då är att göra en shake som enkelt består av;
Mycket frysta hallon
Lättmjölk
1 ägg och eventuellt lite agavesirap för smakens skull.

Visst, det är inte den godaste shaken och inte heller den mest proteinrika, det är ju egentligen bara ägget som bidrar till proteinhalten, men det är ett smidigt mellanmål som går fort och håller magen glad.

Ett tips till alla andra ballongmagar därute, förutsatt att ens mage pallar mjöl såklart, annars är det ju bara att ta laktosfri mjölk.

fredag 14 mars 2014

Rapport från soffan

Det var en fruktansvärt jobbig ansträngning att gå och pinka.

Ungefär på den nivån är det. Jag har lagt ribban ganska lågt för idag och är grymt stolt att jag lyckats pina mig igenom större delen av den utan några bestående men. 

Jag fick i alla fall höra att jag såg fräsch ut, av min sambo till och med att jag såg bra ut utan smink idag. Mitt yttre matchar inte mitt inre (ja jag kommer fortsätta gnälla om hur synd det är om mig ända till imorgon).

Throw back friday.

Jag är så fruktansvärt sliten att det är svårt att beskriva.

Jag har en sömnskuld på säkert 2-3 timmar per natt, hela veckan, igår gick jag och la mig runt halv 1, klockan ringde vid 5 och jag kan ärligt erkänna att idag mår jag som en påse skit. 

Som alla andra gånger när jag är bakis handlar det enbart om att överleva dagen. Men det är ingen trevlig upplevelse kan jag intyga, däremot hade jag jättekul igårkväll, det är så otroligt sällan jag festar numer men jag hade en riktigt grym kväll och därför är det värt lidandet idag. 

Jag är på väldigt gott humör och mentalt vid god vigör, det är bara kroppen som inte riktigt vill hänga med.

Jag när jag var 15 år gammal

Denna veckan har varit sjukt inkonsekvent vad gäller träning, jag har bara hunnit med 2 av 5 pass hittills men det är inte varje dag ens syster fyller 30 år, det har blivit totalt 3 firanden. Jag har aldrig haft några problem med den fortsatta disciplinen när jag styr om eller måste skjuta upp träningspass så mig gör det inget. Jag bara hoppar på tåget där jag lämnade det.

Bilden som ni ser här ovan är för övrigt från en av alla de filmer som gjordes under tiden jag hängde med skejtare och freeriders. Eftersom jag alltid var med så kan man se mig i ett hörn på nästan alla filmer, jag trodde dessa helt hade tillintetgjorts på någon crashad hårddisk (klassikern) eller fanns på en dator som stod och dammade i någons källare.

Man ser verkligen hur osäkert jag uppför mig på videon, jag inte riktigt har hittat min plats på jorden och lägger allt fokus på hur jag ser ut, bakom varje rörelse jag gör fanns en tanke att jag skulle se bra ut. Lutar huvudet på ett speciellt vis så att inte mina öron ska synas, kryper ihop och täcker magen (som för övrigt är helt platt) med armarna och pratar på ett förställt och tvingat sätt som egentligen inte är jag.

Som min vän Anna sa "Fy fan vad glad jag är att jag inte är tonåring längre" och jag kan ju bara hålla med, det var förvisso en underbar tid men ingenting jag längtar tillbaka till. Osäkerheten som styrde hela ens liv innan man hade inte fattat att man dög och att folk som inte höll med om det kunde fara och flyga.



torsdag 13 mars 2014

Svunna tider.

För ett tag sedan pratade jag med en gammal vän till mig på Facebook om svunna tider.

När man var 17 år gammal och lyckades skapa fester ur ingenting. Allt som behövdes var ett samtal till några kompisar, en dunk äckligt vin och en plats att infinna sig på, sen löpte allt på av sig själv, man träffade på randoms som man sedan festade med och så vidare.

Jag frågade henne av ren nyfikenhet och det var samma sak att köra parkhäng och dricka nu som då. Hon svarade att det var det inte.

Det kan tyckas sorgligt att tänka att "det var så roligt då och så blir det aldrig mer", men det är ju en sanning med modifikation för man har ju fortfarande roligt, men det är vad som roar en som förändras över åren.
Att vara sketfull i en park när man är 24 år är dessutom inte lika socialt accepterat, skulle jag tro.

När jag var med i gamet

Själv har jag ett väldigt kluvet förhållande till alkohol och festande. Jag blir mer exalterad över att gå på brunchbuffé med en obegränsad mängd efterrätter än att gå ut på krogen. Då och då får jag infall och funderar över varför jag inte festar oftare, det som är så kul?

Sen när jag väl är där kommer jag på. Alkoholen får mig att må pyton, inte bara när jag är bakfull utan när jag kommer hem mår jag illa och undrar varför jag ska envisas med att utsätta mig själv för detta ännu en gång. Jag får inte samma kick, samma härliga rus av det längre. Det låter pundigt att säga så men det är sant.

Och man får alltid  det där pity-facet som att "stackars henne, hon har inget liv längre, äter bullar och kollar på "På Spåret" om helgerna".

Det är svårare än man tror att vara 23 år och inte tycka att det är så kul längre, för det är många sociala sammanhang som faller bort i och med det, även om man inte går ut på krogen så är det oftast något som innefattar alkohol och det är lätt att man blir den frikyrkliga muppen som tar 2 klunkar eller hellre tar en cola light.

Jag har själv varit där, jag kan inte förklara varför men på något underligt vis vill man att alla i sällskapet ska dricka. Man är nästan rädd att den som inte gör det ska bli uttråkad eller tycka att de berusade i sällskapet blir jobbiga.

Men så sitter man där själv och blir trugad eller stämplad som torrboll fastän man inte alls är varken uttråkad eller tråkig.

Jag har haft så otroligt kul när jag varit ute på krogen eller suttit på en filt i Rålis med en plastglas fyllt av billigt bag-in-box-vin. Jag har fortfarande otroligt kul, men det är inte längre festandet som fyller den rollen i lika hög grad.

Jag har inte gått på min sista fest, min sista krogrunda eller druckit mitt sista glas halväckligt vin. Men jag älskar att vakna på helgmorgnarna utan huvudvärk, att som en gammal kärring åka till Coop och köpa färska frallor och dricka gott kaffe. 
Jag spenderar mer än gärna min lördagkväll med att moffa i mig bakelser och kolla på en schysst rulle eller gå på bio.

Jag är varken bättre eller sämre än någon annan, men vad som är roligt i min värld är inte detsamma som det var för några år sedan, och det trivs jag med.
Jag läste på kommentarsfältet på Blondinbellas senaste inlägg och fick då se att jag uppenbarligen inte är ensam.

Ikväll ska jag i alla fall frångå mitt stillsamma liv för vi ska fira min syster som fyllt 30, det ska bli grymt kul!

Muggkaka recept

Har ni hört talas om muggkakor? Eller s.k mugcakes på engelska.

Det är helt fantastiskt, man blandar ihop en smet som man häller ner i en mugg, kör i micron i ca 1,5-2 minuter och sedan har man en kaka!
Jag tog receptet härifrån och det blev väldigt gott. Tips är att ha något creme-liknande till, själv hade jag kvarg med lite jordnötssmör men man kan nog variera med någon söt gegga, kanske proteinfluff eller liknande.



1,5 msk kokosmjöl1,5 msk lättkesella1 tsk bakpulver0,5 msk kakao1 msk mandelmjöl1 äggvita1 msk whey complete choklad (kan uteslutas)1 msk stevia strö2-3 msk vatten eller mjölk
1. Blanda ihop alla ingredienser med en stavmixer så det blir en tjock smet. Häll smeten i en smörjd mugg (jag använde kokosolja) och ställ in i micron på högsta effekt i ca 1,5 minut.
Stjälp upp kakan på ett fat och skär den på mitten. Lägg ett lager jordgubbar och lite kesella blandat med vaniljpulver och lite Stevia strö.

Näringsvärde för mugg-kakan (utan kesella och jordgubbar):167 kcal16 g protein6 g kolhydrater7 g fett

Receptet är lånat från Tasty Health som ska ha all credd!

Bloggdipp due to design

Ibland får jag bloggdippar och nästan alltid är det för att jag får en otroligt dum idé att jag själv ska försöka mig på att göra en avancerad design.

Jag har gjort det förr och jag tror alltid att jag ska lyckas så himla bra.
Well, det går inte så himla bra.

Jag har hittils lyckats få streck under kategoriraden - och det var inte ens tanken. 

Photoshop och CSS är inte mina starkaste sidor. Tur att jag är bra på annat.



måndag 10 mars 2014

Tvångsromantik

Jag till sambon (helt överexalterad): "Vill du gå på SPA med mig? Det är 50 minuters massage med bubbelbad efter och frukt och juice!"
Sambon: "Ok"

Han får poäng för medgörligheten, minus för engagemanget.  Skämt åsido, jag får faktiskt väldigt mycket kärlek och romantik tillbaka!
Jag själv är helt torsk på romantik. Jag störtlipar när jag får en blombukett av min kille och som älskar allt lull-lull som har med romantik att göra.

Min sambo tycker det är mysigt såklart, och jag tycker det är jättekul att arrangera sådana här saker, nu har jag i alla fall gjort slag i saken och bokat ett SPA-paket till oss två med varsin massage och bubbelbad efteråt på Sparadiset på Södermalm. Så här gött kommer vi ha det;



Bilder lånade från Sparadisets hemsida.

Bubbelrummet heter ironiskt nog "Moulin Rouge" som är en av mina favoritfilmer, åh vad jag ser fram emot detta! Tänkte först gå på brunch efteråt men alla bruncher stänger ju vid 15-16, så vi får se, men det ska nog gå att hitta något mysigt ställe att gå till efteråt.

onsdag 5 mars 2014

Pappa ringer...

"Vi såg på Facebook att du var vaken!", Facebook är ganska användbart på det sättet.

Idag såg jag ut såhär efter det sämsta passet i mannaminne:


Jag var jättetrött och omotiverad, körde mage men fick nästan ingen kontakt alls, det mesta tog i nacken där jag som sagt redan har ont.

Men men, man kan inte förvänta sig bara bra pass 365 dagar om året. Imorgon tar vi nya tag!

Idag var också jag och min älskade på möte angående en lägenhet, eftersom den inte är byggd än fanns det inte så mycket att se men vi kikade lite på prototyper eftersom vi är på jakt efter något större även om det kan dröja lite innan vi gör slag i saken, men inom en hyfsat snar framtid är tanken.

Nu har jag spelat lite på min veganska waldorffamilj på The Sims. Dom har just avlat sin andra unge. Om någon var intresserad alltså.

Egentligen vill jag inte...

Krångla mig in till stan imorgon efter jobbet, men jag känner att jag måste.
Jag har bokat en tid hos Naprapathögskolan för jag står inte ut med att ha ont längre.

Jag vet inte om jag gör något fel när jag tränar, men något är kardinalknas för jag har fått tillbaka mitt axel-ont med full styrka och som inte det vore nog har jag fått jätteont i mitt högra, baksida lår.

Jag vet aldrig vad jag ska göra när jag får så här, hur vet man om man ska undvika att träna den muskeln eller om det rentav kan bli bättre om man bara kör på?

Det tär verkligen att ha ont överallt, känner mig som en gammal kärring med artros och det borde jag verkligen inte göra med tanke på hur mycket jag tränar för att undvika just det här.
Dessutom är jag inte helt säker på om det är verkligen är just en naprapat man ska gå till.

Vilken doktor är avsedd för sådana här besvär?

tisdag 4 mars 2014

Killar i konflikter.

En sak som jag tyckte om med att jobba på en mansdominerad arbetsplats under tiden jag sommarjobbade var deras konflikthantering.

Uppstod en konflikt så löste man den där och då. Förvisso skedde det emellanåt mer eller mindre hårda ordväxlingar, men var man förbannad på någon sa man det sonika till personen ifråga, direkt. Ofta löste sig konflikterna omgående och man bad om ursäkt om konflikten blivit för hetsig, skitsnack förekom inte av den enkla anledningen.

Vi tjejer är generellt sett sämre på att lösa konflikter på ett direkt och ärligt sätt. Skitsnacks-kulturen börjar gro redan i mellanstadiet och fortsätter sedan långt in i vuxenlivet.

Samma sak ser jag när min pojkvän blir oense om något med sina vänner. Istället för att smyga runt personen man är sur på och sända ut subtila hintar så säger man direkt;

- Att man är sur.
- Varför man är sur på personen.

Ofta uppstår en diskussion som utmynnar i att konflikten faktiskt löser sig väldigt omgående, eftersom man utan inlindade förklaringar direkt talar om vad det är man är missnöjd med. 
Vi tjejer, å andra sidan, hanterar ofta dessa dispyter på ett helt annat sätt. 

Vi visar med subtila signaler att vi är arga på varandra, spär ut ilskan med någon som kanske inte alls har med saken att göra och tolkar även in subtila signaler från den andra parten. "Så där gjorde hon bara för att hon är sur på mig".

Problematiken kring den här hantering är den att föremålet för ilskan aldrig får någon chans att försvara sig, vilket han eller hon faktiskt får om den som är förbannad sonika går fram och vrålar "din jävla idiot" följt av varför personen ifråga är en jävla idiot.
Detta kan framstå som en omild behandling och det är långt ifrån alla män som kallar varandra för idioter eller ens förolämpar varandra, utan faktum är att de allra flesta i det avseendet behandlar varandra schysstare än vi tjejer gör.

Detta gör också att killars konflikter pågår under en mycket kortare tid än vad dom gör för oss tjejer, som gärna drar ut på konflikten och kanske aldrig ens löser den utan bara låter den ebba ut.

Får jag någon gång en dotter hoppas jag av hela mitt hjärta att hon ärver sin tilltänkta fars lynne i den frågan. Själv är jag förlängningen av en typisk kvinna vad gäller konflikthantering då jag inte bara är färgad av sociala normer utan också lider av en fruktansvärd konflikt-och konfrontationsrädsla vilket gör att dispyter för mig inte bara är obehagliga eller svåra att ta itu med utan rentav ingjuter ren och skär skräck i mig, något som gör att jag på gott och ont försöker undvika dessa i största möjliga mån.

Om min dotter trots allt inte ärver sin fars lynne utan mitt lite mer fromma sinnelag så kommer jag göra allt som står i min makt för att hon inte ska fall i det typiska kvinnliga mönstret vad gäller just konflikthantering. Jag kommer, trots mina egna tillkortakommanden försöka lära henne att det är så mycket bättre att vara uppriktig och arg, än att snirkla in allting i en utdragen, mental kamp som gör bråket näst intill omöjligt att lösa.

Könstypiska egenskaper är inte bara av ondo, däremot skulle man behöva ta den direkta och uppriktiga konflikthanteringen som killar använder sig utan och förflytta den även till tjejerna. Tänk vad mycket krångel vi kunde slippa då.