söndag 30 augusti 2015

lördag 8 augusti 2015

Kärlek, livet och döden.

När jag fick beskedet att pappa inte skulle gå segrande ur kampen mot cancern trodde jag att det skulle vara ett helt vanligt läkarsamtal och en uppdatering om hur det gick med behandlingen.

Jag hade precis kommit fram till sjukhuset med min bror när pappas fru ringde. 
"Åh vad bra! Äntligen får jag träffa en läkare" tänkte jag och funderade ut vad jag skulle ställa för frågor. Jag tänkte fråga hur många behandlingar det var kvar och om dom trodde att förlamningen i vänster arm och ben skulle försvinna med tiden. Om han skulle kunna gå snart igen.

Men så kom läkaren. Det tog ett tag innan jag uppfattade orden, tonen och till sist - kampen är förlorad.

Det går många tankar igenom ens huvud när man är med om något sådant. Förutom den outhärdliga smärtan så början man genast tänka på allt man nu måste säga.
Jag skulle säga hur mycket jag älskade honom och vilken fantastisk pappa han är, hur glad jag är för livet vi fått tillsammans.

Men när dagen väl kom, den där morgonen när sjukhuset ringde och sa att nu var det snart dags insåg jag att allt det hade jag redan sagt.

Jag hade redan sagt, tusentals gånger hur mycket jag älskade honom.
Jag hade redan sagt, fler gånger än jag kan räkna att jag tyckte han var världens bästa pappa

Och framförallt så hade jag visat detta i handling. Jag hade funnits vid hans sida hela livet, och även nu under denna svåra tid hade jag besökt honom så ofta jag kunnat. Jag åkte skytteltrafik till sjukhuset, jag satt där i timtals och bara pratade, bläddrade i tidningen, höll hans hand, lutade mitt huvud mot hans axel och höll om honom.

Så är det mina vänner, om ni någon gång är med om detta vilket jag hoppas av hela mitt hjärta att ni slipper - det är inte alltid som i en Hollywood-film att man sitter vid sängen och håller ett timlångt tal om hur mycket man älskar personen.

Det är den kärlek vi visar varandra som är det där talet. Det är när ni säger det till varandra i vardagen, när ni finns där för varandra när nöden kräver eller bara för att dela glädje med varandra. 

Så när man blir uppringd av sjukhuset och meddelad att det snart är dags, kanske personen inte är mottaglig för en serenad av vackra ord, men det gör inget, för alla dom orden har redan sagts. 

Då räcker det med att bara hålla personens hand, viska "jag älskar dig", för då har vi redan visat både i handling och ord hur mycket vi älskar personen. Tusen gånger om.

torsdag 6 augusti 2015

Och nu då?

Så kom så till slut begravningen. En oerhört fin men samtidigt tung ceremoni som alla verkade nöjda med.
Därefter kom min första födelsedag utan pappa.

För nästan exakt ett år sedan gick vi på Ica Kvantum i Farsta och handlade tårtor och tillbehör. Bara han och jag. Vi hade deep talk om allt möjligt, en mysig liten utflykt innan mitt 24-års kalas började.

I present av honom fick jag en sluta röka bok. Jag har inte rökt sedan i januari, är inte ens sugen faktiskt.
Och så har jag fattat ett viktigt beslut om min framtid (kommer skriva mer om det när det är klart).

Nu börjar den verkliga kampen - att sakta börja vänja sig vid ett liv utan pappa. I alla fall fysiskt. För han kommer alltid finnas i mitt hjärta, i mina tankar, jag pratar ofta med honom i tankarna, ber om hjälp nästan som man ber till gud. Jag tror han hör mig.

Det är tufft, för min pappa var inte bara en pappa, han var min bäste vän. Vi kunde prata om allt han och jag, det finns andra jag kan prata med men såklart inte om exakt samma saker som jag och pappa kunde. Det ekar tomt efter honom.

Hans Classe-keps hängde kvar i hallen på landet. Hans gummistövlar, fortfarande med grässtrån på. Och jag älskar honom så mycket. Den kärleken försvinner inte för att han inte finns på jorden längre. Allt är så overkligt.

Det jag insett, klyschigt nog, är hur rädd jag måste vara om dom som finns kvar. Mina älskade, underbara syskon, vad vore jag utan dom? Mina vänner, min fina sambo och hans familj som även jag fått bli en del av.
Min släkt. Nu när pappa inte längre är här på jorden och finns där och kommer ihåg alla födelsedagar och frågar om man ska följa med att fira, då måste jag göra det.
Jag måste självmant se till att hålla fast vid dem.

Det finns så många i mitt liv som är fantastiska, som jag älskar och som faktiskt finns här hos mig. 

För är det något min pappa har lärt mig så är det just det - att man ska visa omtanke och kärlek mot de som finns omkring en. Han gjorde det enda fram till sitt sista andetag, det tänker jag också göra.