Kärlek, livet och döden.

När jag fick beskedet att pappa inte skulle gå segrande ur kampen mot cancern trodde jag att det skulle vara ett helt vanligt läkarsamtal och en uppdatering om hur det gick med behandlingen.

Jag hade precis kommit fram till sjukhuset med min bror när pappas fru ringde. 

"Åh vad bra! Äntligen får jag träffa en läkare" tänkte jag och funderade ut vad jag skulle ställa för frågor. Jag tänkte fråga hur många behandlingar det var kvar och om dom trodde att förlamningen i vänster arm och ben skulle försvinna med tiden. Om han skulle kunna gå snart igen.

Men så kom läkaren. Det tog ett tag innan jag uppfattade orden, tonen och till sist - kampen är förlorad.

Det går många tankar igenom ens huvud när man är med om något sådant. Förutom den outhärdliga smärtan så början man genast tänka på allt man nu måste säga.

Jag skulle säga hur mycket jag älskade honom och vilken fantastisk pappa han är, hur glad jag är för livet vi fått tillsammans.

Men när dagen väl kom, den där morgonen när sjukhuset ringde och sa att nu var det snart dags insåg jag att allt det hade jag redan sagt.

Jag hade redan sagt, tusentals gånger hur mycket jag älskade honom.

Jag hade redan sagt, fler gånger än jag kan räkna att jag tyckte han var världens bästa pappa

Och framförallt så hade jag visat detta i handling. Jag hade funnits vid hans sida hela livet, och även nu under denna svåra tid hade jag besökt honom så ofta jag kunnat. Jag åkte skytteltrafik till sjukhuset, jag satt där i timtals och bara pratade, bläddrade i tidningen, höll hans hand, lutade mitt huvud mot hans axel och höll om honom.

Så är det mina vänner, om ni någon gång är med om detta vilket jag hoppas av hela mitt hjärta att ni slipper - det är inte alltid som i en Hollywood-film att man sitter vid sängen och håller ett timlångt tal om hur mycket man älskar personen.

Det är den kärlek vi visar varandra som är det där talet. Det är när ni säger det till varandra i vardagen, när ni finns där för varandra när nöden kräver eller bara för att dela glädje med varandra. 

Så när man blir uppringd av sjukhuset och meddelad att det snart är dags, kanske personen inte är mottaglig för en serenad av vackra ord, men det gör inget, för alla dom orden har redan sagts. 

Då räcker det med att bara hålla personens hand, viska "jag älskar dig", för då har vi redan visat både i handling och ord hur mycket vi älskar personen. Tusen gånger om.