Jag fick frågan i kommentarsfältet förut om just hur man börjar träna.
Det ska sägas direkt att jag inte anser mig vara någon självutnämnd expert. Jag har tränat regelbundet i snart 2 år men jag gör fortfarande många fel rent tekniskt och jag anser mig fortfarande vara en nybörjare - men - är det något jag har färskt i minnet så är det just det - att vara ny och framförallt hur man sätter igång.
Här nedan kommer jag presentera mina, helt subjektiva råd, som säkert inte fungerar för alla men som fungerade för mig.
De element som jag anser viktigast när man börjar med träning är de som följer;
1. Veta vad man gör
2. Ta det i etapper
Veta vad man gör
När man är alldeles grön och i princip aldrig har rört sig i ett gym måste man ha någon slags aning om vad man ska göra därinne för att över huvud taget fortsätta.
Det som får en att hoppa över pass och sluta gå är när man känner sig helt lost och inte riktigt vet vad man håller på med. Man bara går in och gör lite, det blir inte bra och man tröttnar.
Mitt råd är att ta hjälp av en bra PT till att börja med, alternativt någon som sysslar med styrketräning på avancerad nivå. Jag skulle till exempel inte kunna lägga upp ett träningsprogram för någon. Då ska det vara en person som faktiskt har synliga muskler (resultat) och som har tränat i några år minst.
Dels är det svåraste med styrketräning teknik och att få kontakt. Tekniken skulle jag vilja påstå - är förbannat svårt. Vrider du lillfingret lite ditåt så tar det på fel muskel, står du för svankigt i en viss övning kan du skada ryggen osv i all oändlighet.
Att veta hur man ska sitta i och använda maskiner korrekt är också ett gissel, därför behöver man hjälp med hur allt fungerar samt ett enklare program att följa. För i början så är man så pass ovan att man faktiskt behöver något att följa slaviskt, en ledstång att hålla sig emot.
När man går in till gymmet och vet vad ens mission är så är chansen betydligt större att man faktiskt går dit och gör det än om man förvirrat kryssar mellan maskinerna och "bara gör lite".
2. Ta det i etapper
Det är vedertaget, alla vet det men ändå är det den här punkten som så många faller på.
Ta. Det. I. Etapper. Verkligen.
När jag började tränade jag 3 gånger i veckan och kanske 20 minuter per gång. Det tyckte jag var oändligt mycket, nästan för mycket och för mig var det världens grej.
Jag ställde inga krav på mig själv, jag gjorde min grej och gick ut därifrån. Långt senare, när man märkte små skillnader och när jag började få kläm på vissa moment, först då tyckte jag att det började bli riktigt kul och ville utöka passen.
Om man läser diverse hurtiga motivations-quotes på instagam kan man lätt luras att tro att styrketräning alltid är kul. Att man njuter av att ta i så man nästan skiter på sig och svettet dryper och jag skulle vilja vara lite okonventionell och säga att - nej, det är inte så jäkla kul alla gånger. Speciellt i början, fy fan vad jobbigt det är.
Man har ingen kondis, inga muskler, flåsar som en jävla flodhäst och man vill bara börja grina när PTn säger åt en att göra en till vända benböj när det känns som benen ska gå av på mitten.
Det händer än idag att jag ibland inte alls känner för att gå till gymmet, men när jag är där så ångrar jag inte en sekund att jag gick dit.
Det finns vissa muskelgrupper som jag avskyr att träna, som är så tråkiga, och andra som är mina favoriter.
Självklart ska man gå in i det med en positiv attityd, men om man tror att man kommer älska träningsvärken och de jobbiga övningarna från första stund så blir man nog besviken, det är en glädje som växer fram allt efter man lär sig.
Styrketräning är tålamodsprövande på det sättet att dina fem dagar i veckan som du spenderar på gymmet inte kommer att ge någon utdelning förrän år framåt. Visserligen kan du känna skillnad tidigare än så, men tydliga muskler är inget som går snabbt att få fram.
Med det sagt så tycker jag att styrketräning är fantastiskt!
Man blir starkare, friskare (på riktigt) och piggare.
Det är också otroligt kul att lära sig mer och mer om själva tekniken, hur man på bästa sätt får kontakt och så vidare och när man kan börja skymta formen av en liten biceps eller helt plötsligt ser att man faktiskt har lite muskler på framsida lår så lovar jag att man får en motivations-skjuts som inga fina quotes i världen kan ge en.
Ju mer man lär sig desto mer kan man också frigöra sig lite från sina rutiner och sitt inrutade program och det krävs inte en förkylning för att man ska sluta utan man tar sig tillbaka av egen, glädjefylld maskin.
En annan positiv sak är att träningsvärlden, enligt vad jag upplevt åtminstone, är väldigt trevlig. Tjejer är, till skillnad från i många andra sammanhang (tyvärr) snabba med att ge varandra komplimanger, inte bara för utseendet utan för den effort man har gjort. Man är inte missunnsam utan blir snarare inspirerad och inte minst - imponerad.
Även om det finns undantag och i vissa fall lite hysteri på sina håll så är det inte ätstörningsfrämjande utan snarare tvärtom - du är inte ens fysiskt kapabel att träna utan att äta ordentligt, muskler kräver energi.
Jag själv upplever att jag har fått en sundare syn på mat och kosthållning, sedan är det bara en bonus att jag vet att min kropp kräver mer energi ju mer muskler jag har.
Träning är kul men som andra aktiviteter inte något i allas smak, testa dig fram, känn efter, men framförallt - pressa dig inte så hårt att träningen bara känns kravfylld och jobbig, då kommer du garanterat tappa lusten. Låt det istället utveckla stegvis och gör det bara i den omfattningen du själv upplever är kul och klarar av.
