Förut var jag en frisk och stark gren med spirande blad och en ljusgrön mitt. Jag kunde böjas fram och tillbaka men alltid återfå min ursprungliga form. En riktigt seg en som bara böjde sig som gummi hur hårt man än drog.
Nu känns det ungefär som löven har torkat och fallit till marken och den där grenen som är jag är en torr kvist som utan minsta ansträngning går av. Ett lätt tag, knak säger det och så står jag där och försöker plocka ihop mig själv, igen.
Jag som var så stark och obrydd. Jag har ju flera års vana, inte var detta första gången, det ingår i paketet och har alltid gjort, men när motgångarna blir för många och för intensiva hinner man aldrig resa sig, så fort man är nära att resa sig dras mattan undan, igen och igen och igen.
Jag hinner aldrig med att borsta av mina axlar, resa mig och än mindre räta på ryggen. Min skyddande mur får jag aldrig någon chans att återuppbygga. Mitt filter är söndertrasat och allt som forsar in träffar mig rakt i ansiktet.
Det gör ont.
Det är utmattande.
Och jag börjar ifrågasätta mig själv. Är det kanske jag som är en mes? Är jag det något fel på mig för att jag inte längre klarar av att inte ta åt mig? Det finns dom som har det värre.
Är det hos mig problemet ligger?
Jag vet inte.
Jag vet bara att jag ibland inte känner igen mig själv. Att mitt humör stundtals når sina respektive ytterligheter, att jag känner mig som en repig grammofonskiva som ger ifrån sig ett plågat ljud.
Jag är lite som min far, en arbetare, en ardennerhäst som fortsätter pulsa på åkern och som med en åsnas envishet aldrig ger upp.
Huvudvärken bultar fortfarande i pannan efter tårarna som bara rann. Det var precis som om jag kunde höra knaket just i det ögonblicket jag gick sönder idag.
Allt som inte går att laga med silvertejp är trasigt, sägs det. Så jag lindar in mig själv ännu en gång och hoppas att jag någon gång skall sitta ihop - på riktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar