söndag 30 augusti 2015

lördag 8 augusti 2015

Kärlek, livet och döden.

När jag fick beskedet att pappa inte skulle gå segrande ur kampen mot cancern trodde jag att det skulle vara ett helt vanligt läkarsamtal och en uppdatering om hur det gick med behandlingen.

Jag hade precis kommit fram till sjukhuset med min bror när pappas fru ringde. 
"Åh vad bra! Äntligen får jag träffa en läkare" tänkte jag och funderade ut vad jag skulle ställa för frågor. Jag tänkte fråga hur många behandlingar det var kvar och om dom trodde att förlamningen i vänster arm och ben skulle försvinna med tiden. Om han skulle kunna gå snart igen.

Men så kom läkaren. Det tog ett tag innan jag uppfattade orden, tonen och till sist - kampen är förlorad.

Det går många tankar igenom ens huvud när man är med om något sådant. Förutom den outhärdliga smärtan så början man genast tänka på allt man nu måste säga.
Jag skulle säga hur mycket jag älskade honom och vilken fantastisk pappa han är, hur glad jag är för livet vi fått tillsammans.

Men när dagen väl kom, den där morgonen när sjukhuset ringde och sa att nu var det snart dags insåg jag att allt det hade jag redan sagt.

Jag hade redan sagt, tusentals gånger hur mycket jag älskade honom.
Jag hade redan sagt, fler gånger än jag kan räkna att jag tyckte han var världens bästa pappa

Och framförallt så hade jag visat detta i handling. Jag hade funnits vid hans sida hela livet, och även nu under denna svåra tid hade jag besökt honom så ofta jag kunnat. Jag åkte skytteltrafik till sjukhuset, jag satt där i timtals och bara pratade, bläddrade i tidningen, höll hans hand, lutade mitt huvud mot hans axel och höll om honom.

Så är det mina vänner, om ni någon gång är med om detta vilket jag hoppas av hela mitt hjärta att ni slipper - det är inte alltid som i en Hollywood-film att man sitter vid sängen och håller ett timlångt tal om hur mycket man älskar personen.

Det är den kärlek vi visar varandra som är det där talet. Det är när ni säger det till varandra i vardagen, när ni finns där för varandra när nöden kräver eller bara för att dela glädje med varandra. 

Så när man blir uppringd av sjukhuset och meddelad att det snart är dags, kanske personen inte är mottaglig för en serenad av vackra ord, men det gör inget, för alla dom orden har redan sagts. 

Då räcker det med att bara hålla personens hand, viska "jag älskar dig", för då har vi redan visat både i handling och ord hur mycket vi älskar personen. Tusen gånger om.

torsdag 6 augusti 2015

Och nu då?

Så kom så till slut begravningen. En oerhört fin men samtidigt tung ceremoni som alla verkade nöjda med.
Därefter kom min första födelsedag utan pappa.

För nästan exakt ett år sedan gick vi på Ica Kvantum i Farsta och handlade tårtor och tillbehör. Bara han och jag. Vi hade deep talk om allt möjligt, en mysig liten utflykt innan mitt 24-års kalas började.

I present av honom fick jag en sluta röka bok. Jag har inte rökt sedan i januari, är inte ens sugen faktiskt.
Och så har jag fattat ett viktigt beslut om min framtid (kommer skriva mer om det när det är klart).

Nu börjar den verkliga kampen - att sakta börja vänja sig vid ett liv utan pappa. I alla fall fysiskt. För han kommer alltid finnas i mitt hjärta, i mina tankar, jag pratar ofta med honom i tankarna, ber om hjälp nästan som man ber till gud. Jag tror han hör mig.

Det är tufft, för min pappa var inte bara en pappa, han var min bäste vän. Vi kunde prata om allt han och jag, det finns andra jag kan prata med men såklart inte om exakt samma saker som jag och pappa kunde. Det ekar tomt efter honom.

Hans Classe-keps hängde kvar i hallen på landet. Hans gummistövlar, fortfarande med grässtrån på. Och jag älskar honom så mycket. Den kärleken försvinner inte för att han inte finns på jorden längre. Allt är så overkligt.

Det jag insett, klyschigt nog, är hur rädd jag måste vara om dom som finns kvar. Mina älskade, underbara syskon, vad vore jag utan dom? Mina vänner, min fina sambo och hans familj som även jag fått bli en del av.
Min släkt. Nu när pappa inte längre är här på jorden och finns där och kommer ihåg alla födelsedagar och frågar om man ska följa med att fira, då måste jag göra det.
Jag måste självmant se till att hålla fast vid dem.

Det finns så många i mitt liv som är fantastiska, som jag älskar och som faktiskt finns här hos mig. 

För är det något min pappa har lärt mig så är det just det - att man ska visa omtanke och kärlek mot de som finns omkring en. Han gjorde det enda fram till sitt sista andetag, det tänker jag också göra. 

onsdag 15 juli 2015

Till dig.




Älskade pappa, tack för livet jag fick
Tack för allt du gav mig innan du gick
För alla skratten tillsammans vi delat
För alla sorger jag haft som du helat
I hjärtat mitt är du alltid säker
Där finns du kvar oavsett en kropp som inte läker
I dess kammare jag håller dig kvar
Kärleken du gav mig så underbar
Din hand jag höll tills du lämnade oss
Men den kan ej döden ta loss
För pappa, min älskade, finaste vän
- Känner du det? Jag håller den än.

lördag 11 juli 2015

Overkligt.

Precis i det ögonblicket när jag insåg att pappa hade lämnat jordelivet greps jag som jag tidigare skrev om en sådan våldsam panik att jag inte ens äger orden att beskriva den.
Om jag ska försöka så är det närmaste jag kommer en förlamande känsla, en fysisk smärta i varenda del av kroppen, desorientering, förvirring, okontrollerbar panik och en ångest och smärta som jag aldrig någonsin tidigare upplevt.

Jag gick planlöst fram och tillbaka på sjukhuset och skrek.

Därefter följde dagar av aldrig sinande tårar, men nu är det som att min hjärna på något sätt har kommit fram till att jag inte kan hantera den här insikten och därmed, för min fortsatta levnads skull bara har stängt av.

Det känns totalt overkligt att han är borta. Det känns faktiskt som han just nu är hemma i Gubbängen. Nu sover han. Han och Cicki har förmodligen sett en film på TV, Cicki har i vanlig ordning somnat mitt i, nu har de gått och lagt sig.

När jag var hemma i Gubbängen gick jag runt i lägenheten, öppnade garderoben, tittade på kläderna som låg däri. Gick in i badrummet, luktade på hans Roma parfym som är hans signum. Jag grät inte, varför då?

Jo, därför att det kändes precis som att han var och meckade hos Silvio. Kanske hemma hos Larry. Kanske beskar någons träd (fast det gör man egentligen bara på våren).

Precis så känns det. Som att han fortfarande lever. Jag är inkapslad i något slags hölje av förnekelse. Min hjärna vägrar ta till sig informationen, den hävdar å det bestämdaste att han fortfarande är vid liv, som om den vet att jag inte klarar av något annat just nu.

Det enda jag är rädd för är att när den insikten väl landar hos mig att jag då kommer att gå sönder precis så som jag gjorde på sjukhuset, men att denna skadan kommer bli permanent.
Hur ska jag kunna läka? Hur ska jag orka?

fredag 3 juli 2015

Han var inte ensam.

Att dö ensam.
Det var hans största skräck som han aldrig behövde uppleva.

Jag vaknade på morgonen den 2/7 av att telefonen ringde. Läkarna hade ringt till min syster och sagt att läget försämrats akut under morgonen och nu behövde vi åka in på en gång.

En timme, lite drygt, fick vi när han fortfarande var talbar. Jag hann säga att jag älskade honom, han svarade att han älskar mig med. Mamma hann tacka honom för alla år och de fina barn de lyckats skapa. Han höll med.

Därefter tvättade de honom och när vi kom tillbaka in i rummet hade han fallit ur medvetande och kom aldrig tillbaka. Men hörde och kände oss gjorde han.
Han gäspade ofta. Ingen är så söt när han gäspar som min pappa, ett vidöppet gap och efteråt ett förnöjsamt leende och så knakade det lite i tänderna.

Först var hela familjen där, några släktingar också. Jag och Rebecka kom ganska fort överens om att vi inte ville eller skulle vara kapabla att lämna hans sida, vi bestämde oss för att övernatta medan övriga familjen utmattade åkte hem för att sova.

Vi pysslade om honom, vi pratade med honom, vi kramade honom när han blev orolig, såg till att han låg bra, baddade pannan, pussade honom på kinden, övervakade så att han inte hade ont och ringde på klockan vid minsta lilla tecken på oro eller smärta.
Vid ett tillfälle låg jag lutad och höll om honom medan Rebecka kramade honom från sin sida, vi pussade på hans kind och då svarade han med att göra en min som han alltid gör när han är nöjd. Vi visste att han kände att vi var hos honom.

Efter 15-16 timmar på sjukhuset med undantag av en kortare matpaus började vi göra oss redo för natten. Vi fick madrasser att ligga på från sjukhuset och Rebeckas make hade kommit förbi med täcken, kuddar, godis, tandborste och andra förnödenheter som vi kunde behöva under natten.

Rebecka lade sig att sova på madrassen bredvid pappas säng, jag knölade ihop mig på en fåtölj bredvid sängen, så att jag skulle kunna hålla hans hand under hela natten - och det gjorde jag också.

Då och då vaknade jag, sa att jag fanns här hos honom och han inte behövde vara orolig. Vid ett tillfälle började han grymta lite oroligt. Jag ringde på klockan och in kom vår sjukskötare för natten - Stefan, en lång, lugn norrlänning med mycket skägg. Han hade innan förklarat lite hur "förloppet" när en människa lämnar jordelivet oftast går till.

Han gav slemlösande och morfin. Efter 30 minuter kom han in med ännu en spruta. "Vi snålar inte på smärtstillande i sådana här lägen".

Så efter den sprutan så sov pappa så gott. Vi alla tre låg därinne i rummet och sov. Pappas tunga med rofyllda andetag, Rebeckas lättare små snusande andetag.

Till slut somnade jag, fortfarande hade jag hans hand i min.
Jag vaknade av att det klämde om handen. Jag tittar upp och ser hur pappa får någon slags kramp, jag håller hans hand i min. Käkarna biter ihop och blicken ser borta ut innan kroppen plötsligt börjar slappna av. Jag förstod inte, jag trodde att det var en tillfällig andnöd så jag trycker på larmet.

Stefan, den rofyllda norrlänningen kommer in, känner på bröstet, jag tror han hade ett stetoskop också. Han tittade på mig, jag förstod fortfarande inte.
Sedan förstod jag.

Min pappa hade lämnat jordelivet.

Och han gjorde det precis så som han ville - omgiven och ompysslad av sina nära och kära. Hans ångest blev aldrig besannad.

Efter det la jag mig ned på marken i ett långt, utdraget, ångestfyllt skri. Jag har aldrig upplevt en sådan smärta någonsin i hela mitt liv. Det gjorde fysiskt ont i varenda cell och det kändes som hela jag bokstavligen talat gick sönder.

Jag rusade planlöst omkring i sjukhuskorridorerna i ren och skär panik. Till slut sjönk jag återigen ihop. Stefan kom fram och satte sig på huk "Lilla älskade vän". Han klappade mig på huvudet. Undersköterskan kom också fram, jag lugnade mig.
"Jag älskar honom så mycket".

Min älskade, fina, underbara, fenomenala pappa. Jag kommer inte ägna det här inlägget åt att försöka förklara hur mycket han betyder för mig, hur mycket jag älskar honom eller hur bottenlös sorgen är efter honom.

Nej, det kommer sedan. Men jag vill bara att alla ska veta - pappa var inte ensam när han tog klivet över till andra sidan. Han var väl påpassad av sin familj, och han hade en hand att hålla i - hela vägen fram.

onsdag 1 juli 2015

Vill inte

Hela min kropp och hela min själ skriker i protest. JAG VILL INTE DETTA och jag kan inte göra ett enda jävla dugg för att förhindra det.
VARFÖR får jag inte ha dig kvar?! JAG VILL INTE ATT DU SKA LÄMNA MIG! Hjälp, jag kommer fanimig bli galen.

Idag

I förrgår grät jag.
Igår grät jag.

Idag har jag inte gråtit alls. Känner mig helt bedövad och likgiltig. Kan inte skratta. Det är nog så här det känns att vara deprimerad.

tisdag 30 juni 2015

Inga ord.

Hur skriver man ett sådant här inlägg?
Enkelt - det gör man inte.

För orden för smärtan och känslorna som far omkring är inte uppfunna. De existerar inte i något vokabulär.
Det finns ord som snuddar vid det, men inga som någonsin fullt ut kan beskriva känslan.

Jag älskar dig, mer än jag någonsin kommer att kunna uttrycka. Det värker i bröstet. Allt du har gjort för mig, ovärderligt, du har inte bara gett mig livet, du har gett mig det allra bästa ett barn kan få.

Du har alltid varit närvarande, alltid ställt upp, alltid lyssnat, det känns meningslöst att ens försöka sammanfatta all den ovillkorliga, massiva, osvikliga kärlek som jag har fått. 

Jag vet inte hur jag ska orka, ibland känns det som att hela jag ska gå sönder. Att jag kommer krackelera och vittra sönder, bokstavligen.
Det känns som jag ska dö och som att jag inte kommer orka ta ett enda steg till utan bli liggandes på marken i tid och evighet.

Men jag gör inte det. Jag fortsätter ta mig framåt på darriga ben. Jag tänker göra allt för dig nu. Jag har din hand i min, du är inte ensam, denna resan gör vi tillsammans allihopa. Du behöver inte vara rädd, inte känna dig ensam för jag är här, precis som alla gånger du varit hos mig när jag var rädd.

En gång, när jag var 11 år gammal fick jag tvångstankar efter att ha sett en läskig film. Jag trodde att jag skulle vakna och vara levande begravd. Så en dag på landet berättade jag för dig och du svarade:
"Du behöver inte vara rädd - jag är ju här". Den natten upphörde alla tvångstankar.

Precis så är det nu också. Jag är här. Vi är här.
Jag älskar dig bortom all vett och sans, jag älskar dig mer än vad jag någonsin kommer kunna förklara i ord men jag känner det varje gång jag håller din hand, varje gång jag lägger armen om dig och lutar mitt huvud mot ditt, ihopkrupen tätt intill precis som när jag var liten och som jag aldrig har slutat med ens när jag blev vuxen.

Jag orkar inte skriva om hur orättvist allt är - jag går sönder, jag faller i bitar. Jag orkar heller inte skriva om mina grusade framtidsplaner eller denna fruktansvärda, outhärdliga skräck jag känner inför tanken att du ska lämna denna plats för jag vet inte hur jag ska klara mig utan dig.

Nej, jag tänker skriva om nuet. Om att du finns här hos mig. Att du inte är ensam, utan att vi håller om dig hela vägen fram till vad det nu är som komma skall. Du är så fantastisk och så älskad.

Och framförallt, älskade du, så är du inte ensam.

onsdag 10 juni 2015

Varför?!

På väg hem en junikväll, det är så vackert att det gör ont. Ljust fastän klockan är över 10 och jag kan ändå inte hjälpa att känna mig så jävla arg och bitter.

Vi skulle ju grilla, vi skulle spela kubb, åka till landet och fiska. Nu blir det inte så. Slag på slag, oron, rädslan och så den där förbannade jävla hjälplösheten. Jag kan bara sitta och se på när du lider av dina krämpor och jag vill så gärna ta fram mitt trollspö och bara fixa allt, men jag kan inte.

Hur fan blev det så här? Jävla fan skit piss, jag orkar inte ens skriva fint. 
Jag älskar dig så att det gör ont, jag vill bara att du ska resa dig upp, så vi kan göra allt det där vi pratat om, jag vill inte att du ska ha ont och jag skulle kunna göra vad som helst för att göra allt bra igen.

Trycker ner allt till en kompakt massa för börjar det sippra blir det ett vattenfall bortom min kontroll.

Och helt ärligt, det vet jag inte om jag orkar.

torsdag 16 april 2015

Tankar

Jag tror jag vet exakt hur en riktig snedtripp på valfri hallucinogen känns.

Som att sväva i fritt i ett vakuum. Skräcken är som inget annat jag tidigare upplevt, någon hade kunnat hänga mig uppochner utanför ett fönster högst upp i en skyskrapa, det hade inte varit någonting jämfört med de känslor som okontrollerat for genom kroppen.

Man känner sig hjälplös, urholkad och helt förvirrad. Vad ska jag göra? Var ska jag ta vägen? Man vill bara vråla efter hjälp, vem kan hjälpa mig?

Det gör fysiskt ont i varenda cell i kroppen, man vill kräla ur den och försvinna bort en stund. Det är ungefär som att försöka bland skyhöga vågor. En liten stund får man hämta andan, nästa sekund slår vågen emot en, man tumlar omkring okontrollerat i vattnet och vet varken vad som är upp eller ner. Man får en kort stund på sig att orientera sig till ytan och kippa efter andan, sedan kommer det igen och det finns inget sätt att stoppa det. Det är naturens krafter.

Tankarna och känslorna som virvlar omkring är som ett mentalt maratonlopp, allt smälter ihop till en röra omöjligt att värja sig ifrån.
Vad betyder egentligen något i det här livet?
Vad har man egentligen tagit för givet?
Vad har man skjutit på för att helt oviktiga saker kommit emellan?
Vad kommer man ångra senare om man inte gör nu?

Samtidigt är det inte jag som är det centrala i allt. Jag ska finnas där genom allt. Jag vill det. All villkorslös kärlek som jag fått, all omtanke, all omvårdnad. Jag tänker ta lite av den tunga bördan så att din blir lite lättare. Jag gör det med glädje.

Det är som att livet självt bara gett en en käftsmäll, man har inte en chans att ducka, den prickar rakt på näsan, faller till backen och förstår inte ens vad som hände. Men livet ska ha klart för sig att detta inte är någon lägg-match, jag tänker resa mig och jag tänker slå tillbaka, jag ger mig aldrig.

Man känner sig schizofren. Ena stunden spritter man av hopp och glädje, andra gråter man hysteriskt i bilen för att man inte hittade sin deodorant. 
Jag har bestämt mig för att bara tillåta positiva målbilder i mitt huvud. Jag har bestämt hur allt ska bli, så fort en dålig tanke dyker upp snärtar jag till den så den far iväg igen. Jag kan inte tänka något annat än positiv. Jag måste känna hopp och glädje, för det är den drivkraften jag i sin tur vill smitta av mig med. 

Jag är din hejaklack, jag är din fanclub, jag håller dig när inte orkar själv, jag peppar dig, jag ska ge dig trygghet när du är orolig.
Jag älskar dig, det är inte ens någon idé att jag försöker beskriva hur mycket, det finns inga ord ännu uppfunna för det i Svenska akademiens ordlista.

En urtvättad klyscha, att man kommer ur något sådant här med andra perspektiv. De har redan börjat ta andra former. 
Kärleken är allt för mig nu. Jag må låta som en hippie på E, men det är vad som håller mig vid ytan. Kärleken till min familj, till min sambo, till alla vänner.

"Det är okej att inte orka också" sa en klok människa som gått igenom något liknande. Ibland orkar man inte för att samla kraft för att sedan klara lite till.

Jag spänner ögonen i den positiva målbilden, jag ser allt framför mig och det är mot den jag riktar min blick. Jag tänker inte släppa den ur sikte, det är mot den jag styr stegen och ingenting ska få mig ur kurs.

Vi ska fanimig klara detta, eländet ska vi vinna över och vi ska avsluta med en knockout. Det har jag bestämt.

söndag 12 april 2015

"Ursäkter" inom träningsvärlden.

Det var fredag innan påsk. Jag hade precis fått ett, som skulle visa sig vara det första i ledet av chockerande besked rörande en anhörig.

Jag var urholkad, tom och förvirrad. Vi skulle till min sambos bror, äta god mat, efterrätt och kolla på film, en utmärkt kväll för någon i mitt tillstånd. Grabbarna skulle gymma och jag sa att jag sätter mig och väntar i lobbyn, jag hade verkligen noll lust att träna den dagen, av förklarliga skäl. 

Jag köper en pepsi max, drar fram ett SATS-nummer och sitter djupt försjunken i läsningen när jag hör en röst fråga:
"Hehe, jaså, ingen träning idag?" Nej, tänker jag. Nej, låt mig vara. Idag av alla dagar. Det var receptionisten.
Jag tittar upp och forcerar fram ett grin.
"Hmm... Nej, inte idag."
"Vadådå?" Envisas personen som tydligen tillfälligt har tagit på sig rollen som min PT.
"Nej det har bara varit en väldigt jobbig dag, så jag tar en vilodag idag", säger jag och spänner ögonen i tidningen igen, jag läser inte vad som står, jag försöker mest fly från konversationen.

"Jaha.. Ja, såna dagar få man ju ha" (Får man det? Men gud så snällt, tack.) "själv tycker jag vilodagar är överskattade. Jag brukar i alla fall köra lite cardio".

Jag fick sådan oerhörd lust att gå fram till honom med en 2 kilos guldmedalj och hänga runt halsen.
"Well good for you! Fucking grattis, vilken hjälte och inspiration du är, vill du ha en applåd också?" Jag svarade bara med ett mutter. Jag pallade inte.

Förutom det faktum att han själv direkt inte kunde påvisa något resultat/föredöme för den träning han själv utövade samt att det här med att vilodagar är överskattade är ett rent felaktigt påstående, vilket någon som jobbar med träning borde veta så förstår jag inte hur fan man har mage att kommentera någon annans träning eller icke träning.

Det jag avskyr mest i träningsvärlden är ordet "ursäkt". Det uttrycket är det fulaste som finns, förutom att ritualmörda barn så är detta det absolut värsta man kan göra. Att ursäkta sig. Och motsatsen, om du vill vara den absolut renaste träningsmänniskan, fitness motsvarighet till Jesus är inga ursäkter. No excuses.

För det första ifrågasätter jag uttrycket som helhet, för vad är egentligen en ursäkt? Det är något man ber om när man gjort något dumt som orsakat en annan person skada.
Att hoppa över ett träningspass, vem ber man om ursäkt till? Världen? Gud? Sig själv?

För det första - träning är en alltigenom frivillig aktivitet. Vill man träna gör man det. Vill man det inte gör man det inte, och det finns absolut ingen man behöver be om ursäkt till - inte ens sig själv. 

Men i fitnessvärlden är detta som sagt en synd utan motstycke. 
Fick precis ett dödsbesked? No excuses! Träning hjälper mot all typ av sorg!
Mensvärken from hell? Det är VERKLIGEN ingen ursäkt, skitsamma om du blöder som en slaktad gris och gråter av smärta, träning hjälper mot mensvärk.
Migränanfall? Endast lyckats sova tre timmar inatt? There are NO excuses.

Nej, det gör inte det. För det finns inga, för du behöver inte be om ursäkt, din kropp, ditt liv, ditt val.

"Ursäkter bygger inga muskler" är ett populärt och enligt min mening oerhört värdelöst uttryck. Det är väl ingen människa i världen som tror att man kommer i form om man inte tränar, men så här är det - träning skall inte vara ångestladdad tvång, om man ens försöker hitta ursäkter är det något som är fundamentalt fel som man måste undersöka. Man kanske kör helt fel träningsform eller sover för lite så att man inte orkar?

Och alltid kommer någon som känner en mamma med 35 barn, jobbar heltid och pluggar till jurist - hon orkar minsann fastän hon bara har ett halvt ben och kroniskt blödande magsår! 
Förutom att det är helt irrelevant så kan aldrig med säkerhet veta vilka förutsättningar en annan människa har. Nära/långt till jobbet? Flextid? Konstiga arbetstider? Ensamstående? Migrän? IBS? Pågående separation? Mormor ligger inför döden?

Det är helheten som spelar roll, om man nu vill bli vältränad. Jag och min sambo har haft dagar när vi, av ingen särskild orsak har bestämt oss för att vi skiter i träningen den dagen. Och vet ni vad som händer då?

Inte ett piss. För det finns 7 dagar på en vecka, det går att stuva om i träningsprogrammet, ta en extra vilodag den veckan om så krävs, eller bara lägga om vilodagen och förflytta den till en annan dag än vad som var tänkt.

Det finns absolut inget dåligt i att ta en vilodag när man behöver det, musklerna förtvinar inte över en dag och man är absolut inte en sämre träningsmänniska om man gör det.

Träning är en livsstil och vi vet alla hur livet är - oförutsägbart, därför innefattas träningen naturligtvis av saker som händer och sker i livet. Och även om den är en stor källa till glädje och hjälper mot mycket, så finns det vissa dagar när man behöver ta en paus.

Det enda som det inte finns en ursäkt för är att lägga sig i någon annans val.

lördag 28 mars 2015

Vispa kokosgrädde och nyttiga våfflor

Eftersom jag själv googlade runt en hel del om hur man gör när man vispar kokosgrädde kan jag själv bidra med min erfarenhet nu när jag testat.

Jag köpte 2 olika förpackningar med kokosmjölk, båda från Santa Maria, den ena extra creamy i tetrapak och den andra, helt vanliga kokosmjölken på konservburk, det var den senare jag vispade.

När jag googlade så läste jag att man var tvungen att lägga bunken i kylen flera timmar innan, men jag gjorde bara så här:
Gröpte ur det fasta, vita massan med en sked. När jag hade kommit en bit in i burken var jag lite försiktig och gröpte ut mindre i taget eftersom man inte ska få med den rinniga saften. När jag väl hade kommit ner till saften lät jag den sista massan som då föll ner i vätskan vara och hade inte med den.

Sen tog jag en visp, började vispa massan et voila! Det blev till grädde väldigt fort! Jag behövde inte kyla varken visp eller bunke, det var väldigt enkelt och gick snabbt.
Jag har dock inte testat den som var extra creamy.



Sist jag och sambon vispade kokosgrädde (fast då hade vi en speciell vispbar kokosgrädde som var köpt på Martin Olsson), så hade han i vaniljproteinpulver, så gjorde jag även denna gång, jag öste ner lite vaniljcasein. Det förändrar inte konsistensen eller så, däremot blir grädden mer proteinrik och får en ljuvlig smak av vanilj.

Jag var självklart tvungen att testa mitt nyinköpta våffeljärn också, jag använde ett recept från baka sockerfritt, ett väldigt enkelt sådant. Första våfflan såg ut som en hög med skit, dom andra två blev bra men inte frasiga, å andra sidan får man nog acceptera det om man inte gör "riktiga" våfflor.





Här är i alla fall recept, all cred till baka sockerfritt!

2 ägg
1dl mjölk
2 tsk kokosmjöl
2 tsk fiberhusk
2 tsk sötströ
1 tsk bakpulver.

Blanda, låt stå i 10 minuter, grädda!

Oh, by the way, jag ska anlita en coach för kost- och träningsprogram start inom en vecka för att komma vidare i träningen lite, ska bli hur kul som helst, och hon som coachar mig har haft många klienter tidigare som har fått väldigt fina resultat.

torsdag 12 mars 2015

När hjärnan inte vill sluta stressa

Jag läste precis en artikel om hur stress påverkar oss rent fysiskt, ingen rolig läsning vill jag lova, men ack så nyttig.

Idag har jag varit ledig mitt i veckan, eftersom jag jobbar söndag och därmed haft mer tid än vanligt att reflektera över livet.
Lediga vardagar innebär för mig en enorm stress. Hela dagar innan blir jag alldeles svettig när jag börjar tänka på allt som jag, enligt egen utsago måste hinna med och inte sällan delar jag med mig av min oro till min sambo som alltid tittar lite förvånat och säger "men hallå, det är klart du kommer hinna, ta det lugnt" eller "måste du göra allt det då?" och jag inser oftast att nej, det måste jag ju inte.

Men jag märker att när man har varit stressad och pressad under en längre period blir hjärnan ungefär som en skenande häst som bara far iväg och som inte lyssnar varken tygeltag eller förmaningar att stanna. Det är som att den flyr, i ren panik.

Det tog ett par månader innan jag upptäckte detta själv. Att jag blev stressad även när jag absolut inte behövde det och att det var bortom min kontroll. 
En ledig lördag utan några planer kunde jag ändå fara omkring med pulsen på 180 och stampa i golvet. "HERREGUD jag måste hinna till gymmet, sen köpa glass och tacos och sedan duscha och det tar ju 45 minuter att torka håret och hur ska detta gå?!".

Jag kunde sitta och spänna benen i timmar tills jag nästan fick kramp innan jag ens reagerade på att min kropp var spänd som en båge eller att jag struttade omkring som jag hade wasabi i arslet tills någon frågade "eh... har du någon tid att passa?" när de såg mina vilt uppspärrade ögon.

I mitt sinne var jag redan tre dagar framåt och oroade mig över om jag skulle få någon tvättid och hur jag skulle hinna med att tvätta alla kläder, eller skulle jag köra två omgångar kanske? Handdukarna var ju hyfsat re... Eh, sa du något?

Jag har, med tvång och stark vilja förmått mig själva att inte stressa om jag inte behöver det. Jag måste hela tiden upprepa mantrat "Du har inte bråttom, du kan gå i lugn takt, det gör absolut ingenting om du inte hinner med allt idag, ingen kommer att dö, sååååja, lugn och fin".

Senast igår utbrast jag med lätt panik för sambon min förfäran över huruvida jag skulle hinna med morgondagens alla bestyr. Vi hade bokat ett inredningsmöte för att bestämma alla detaljer för nya lägenheten, sedan skulle vi luncha och därefter hade jag en tvåsidig to-do-list. Han svarade lugnt "fokusera på inredningsmötet och lunchen, det är det viktigaste". Dom orden var som valium för mig, jag sjönk ihop, tänkte att han har precis rätt, men jag måste ändå hela tiden påminna mig själv om att jag faktiskt inte har bråttom.

Hela dagen idag var jag tvungen att upprepa mitt mantra, att med flit gå lite långsammare. Och jag lyckades. Jag svängde förbi min bror på hans jobb där vi stod och bubblade i över 20 minuter, när jag kom sa han "fan vad skönt att du kom förbi, jag var så jävla stressad, behövde varva ner" och jag tänkte bara "herregud, exakt så är det för mig med".

Min poäng med detta långdragna inlägget om min ofrivilligt skenande hjärna är att långvarig stress är ingenting man bara blir botad ifrån så fort livet blir lite lugnare. Det är som vilken sjukdom som helst, den behöver läka, bara för att själva stressmomenten har minskat betyder inte det att stressen inombords är som bortblåst eller inte kan triggas igång av minsta lilla.
I synnerlighet inte om man varit utsatt för stressen under en lång, lång period.

Det är precis som att försöka få stopp på en i panik flyende häst. Du kan dra bäst du vill i tyglarna, de är avstängda, reptilhjärnan har tagit över och det är överlevnad som är högsta prioritet.
"Ja men nu är det väl inte så stressigt längre eller?" bara för att själva stressmomenten har minskat eller kanske helt försvunnit betyder det inte att stressen är det. 
Den fortsätter mana på flykt tills den inser att faran är över, och det mina vänner, kan ta en liten stund.

fredag 27 februari 2015

Lindring - det ultimata receptet mot över användandet av antibiotika

Jag var ganska gammal första gången jag fick höra att halsfluss inte måste behandlas med antibiotika. Jag skummade igenom en läkartidning på vårdcentralen och fastnade på en av många artiklar om det farliga överanvändandet av antibiotika. Jag minns att jag blev förvånad, jag trodde nämligen att halsfluss inte kunde gå över av sig självt (eller rent logiskt, så här i efterhand förstår jag ju att det måste vara så), men ni förstår, i alla fall att det tog väldigt lång tid.

Nu när jag själv är ynklig och sjuk började jag fundera över just detta. Jag läste en artikel där en läkare skrev om problematiken, om folk som inte hade tid att vara sjuka och försökte få ut antibiotika för banala förkylningar för att de helt enkelt inte hade tid att vara sjuka. 

Ska jag vara helt ärlig så tror jag inte att den gruppen är överrepresenterad, utan jag tror snarare att de som är mest påstridiga är de desperata - de som lider.

Problemet när man är sjuk och har åkt på en vidrig åkomma som till exempel halsfluss är att det sällan finns några mellanting. Antingen får man penicillin, eller så får man höra att "det går över". Alla som har haft halsfluss vet också hur det känns när man nästan gråter av smärta varje gång man ska svälja sitt eget saliv och att det är plågsamt att bara existera.

Det är då svårt att acceptera ett besked som säger att det går över, att man ska gå runt med denna konstanta, oerhörda smärta i dagar, kanske veckor innan det ger med sig, än mer för de föräldrar som ser sina små telningar gråta av smärta nätter igenom.

Jag, som varit ett lunginflammations-barn (och haft min beskärda del halsfluss) förstår precis, dock är just lunginflammation som sådan, en av få saker som måste botas med penicillin, däremot finns det infektioner med liknande symptom som orsakas av virus och då hjälper inte penicillin det minsta.

Jag med hjälp av flera års erfarenhet kommit fram till vad som hjälper mig. Oftast när jag är sjuk får jag slemhosta i början, om jag då precis i uppstarten av detta börjar med slemlösande läkemedel så förflyter sjukdomsförloppet relativt problemfritt - gör jag inte det blir slemhostan värre, jag ska för er skull inte gå in på detaljer men jag kan säga att det är vidrigt och inte sällan leder den i sin tur till en lunginflammation.

Det är just det här som behövs - det behövs lindring! 
Kan man inte bara skriva ut, om det nu finns, annars får man väl ta fram ett sådant läkemedel - ett mungurgel som bedövar hela käften och svalget? Inte halvmesyrer som "ta en alvedon" eller "dom där bafucin brukar vara ganska bra" nej nej, in med det tunga artilleriet och bedöva, ta bort det som gör ont så behövs inget penicillin! 
Bedöva och lindra - ordentligt!

En annan aspekt ur det hela som jag har stött på, och som jag till viss del faktiskt förstår är när man söker hjälp. 
Låt mig säga så här, de slemlösande och ofta lindrande preparaten som säljs receptfritt är ett skämt. Har du väl blivit rejält sjuk är de medicinerna så far beyond vad du behöver och speciellt med tanke på de stränga regler som Sverige har, vilket säkert är bra, det säger jag ingenting om, men dosen av det verksamma lindrande ämnet är ofta så litet att man knappt märker något.

Detta gör att man, vare sig vill det eller inte tvingas belasta vården med sina till synes banala problem.

Min vårdcentral har lärt sig mig nu, jag bokar en tid, går in och samtalar i 5 minuter och får det jag behöver, för jag vet själv vilka preparat som hjälper. 
Men innan dess så blir man självklart ifrågasatt som halvfrisk patient som behöver komma in och få medicin, men kommer man med en bra motivation till varför så är det generellt sett inga problem, att förebygga sjukdomar i deras tidiga förlopp och informera om hur man kan göra det är ett sätt att slippa att en ännu sjukare patient gör ett återbesök.

Jag tror att det verkligen lösningen på att minska antibiotika-användandet är att ge ett alternativ till "det går över" och istället erbjuda verkligt lindrande preparat som gör att patienten ifråga står ut. 
För jag tror faktiskt inte att de flesta som propsar på att få det utskrivet egentligen nödvändigtvis är intresserade av att förkorta sin sjukdom, jag tror att det handlar om en desperat önskan att lidandet omedelbart ska upphöra och det borde vi, med tanke på hur långt vi har kommit i läkedmedelsutveckling kunna bistå med, utan att det måste vara fråga om penicillin.

söndag 22 februari 2015

Världens gnälligaste folk?

För oss svenskar har vintern varit lång. 
De som aldrig kom iväg på en vinterresa och vandrat omkring i en pissgrå dimma i 6 månader och glömt bort hur solsken och grönska ser ut.

Kanske är det därför som det gnälls så förbannat överallt, det bästa sättet att kanalisera sin bottenlösa bitterhet - på internet. Eller låt mig specificera - på Facebook.

Under gymgrossistens reklaminlägg för rabatt på celsiusflak hopar sig kommentarerna. Det är farligt, det innehåller kemikalier och så vidare. Det är ingen som med våld tvingar dem att köpa eller inta drickan, ändå är de rasande.
"Den bästa energidrickan är vatten". Herregud, tänker jag, har du någonsin efter en natts usel sömn kunnat ta dig igenom dagen med hjälp av vatten? Sidestory, men jag tycker det var så urbota korkat att jag var tvungen.

När Lindahls lanserade sin sockerfria kvarg var vi många träningsmuppar som hoppade jämfota av glädje. För förutom den naturella kvargen så finns bara smaksatta kvarger, oavsett märken där socker i princip är den andra ingrediensen och det kan inga proteinhalter i världen väga upp för.

Äntligen en kvarg som man kunde äta direkt ur burken, utan att behöva klabba med mikrade hallon eller fun light när man hade bråttom eller bara inte pallade.
Men när dessa lanserades var det den arga massan som hördes mest. Folk var galna, det var cancerframkallande sötningsmedel i kvargen och de deklarerade att de minsann aldrig skulle köpa den - synd för de hade annars velat ha en sockerfri kvarg.

Någon föreslog stevia, men att nästan all stevia måste blandas ut men annat sötningsmedel för att inte få en funky eftersmak eller att kanske ingen ens haft råd att köpa kvargen om den innehållit det var det ingen som tänkte på.

Vidare förfasade sig någon över att det inte var äkta vanilj i vaniljkvargen och sa att hon hade hellre betalat "några kronor extra" för äkta vanilj men nu fick det vara.
Jag är ingen livsmedelsexpert men min gissning är att i dessa stora volymer skulle äkta vanilj få priset att sticka iväg såpass att det skulle bli en lyxvara. Och då skulle kommentarsfältet vara fullt av folk som gnällde för att det var för dyrt.

En annan räd som har varit mot företaget Carbzone där LCHFare är förargade över att lågkolhyratstortillasen innehåller vetemjöl, det är ju inte LCHF, men ingenstans har företaget sagt sig sälja varor lämpade för LCHF, de enda de har sagt är att deras varor är lämpade för någon som vill äta mat med lite kolhydrater, sen som det är LCHF eller inte förtäljer inte historien, över huvud taget.

Även där förvånas jag över vilken otrolig ilska folk uppvisar mot produkter de aldrig kommer köpa. Hur orkar man ens bemöda sig sitta och skriva långa utlägg om hur dåliga produkterna är och hur illa man tycker om dem, jag förstår faktiskt inte problemet, det är så enkelt - köp inte om du tycker att det suger. Var det så svårt?

Jag skulle aldrig gå in och skriva till Garant hur puckat jag tycker att det är att de häller socker i deras krossade tomater som är smaksatt med basilika, utan jag gör så här - jag köper den inte.

Jag köper krossade, naturella tomater utan socker och har i egen basilika. Voila!

Min poäng är att smaken är som baken, man köper det man tycker om och låter bli resten, men folk vill så gärna höras och synas att de bara måste lägga en liten kommentar om sig själva på varenda status som står att finnas. Om någon gör reklam för semlor så tro fan att Lotta, 44 år kommenterar att hon inte kan äta semlor för att hon blir fisig i magen.

Okej Lotta, tack för info, skulle jag skriva allt som min IBS-mage inte klarar av skulle jag behöva spamma varenda matsida som finns, men den tiden eller orken har jag inte. Så jag låter bli.

Vi vill gärna att allt ska vara top notch. Allt ska vara ekologiskt, naturligt, nyttigt men också billigt. Den ekvationen går inte ihop.

Vi snyftar åt de stackars kinesiska fabrikssömmerskorna som arbetar 12 timmar om dagen för att sy våra HM-kläder och måste ha med sig ungarna till den smutsiga fabriken, vi gormar gärna åt HM och deras elaka ledning men det har vi fort glömt bort när vi går förbi skyltfönstret och ser en söt topp för 49,90:-

Jag tycker det är bra att folk blir mer medvetna, men någonstans får man kanske reflektera över vad det är man kräver och vilken makt man själv har över situationen. 
Man kan äta naturell kvarg med naturlig vanilj och stevia i om man vill, jag har testat och jag tyckte det smakade skit.

Man kan baka sina egna tortillabröd eller varför inte skapa ett eget märke med ekologiskt, raw-food, inga kemikalier eller tillsatser-what-so-ever till ett pris som gemene man har råd med om man tror att man klarar det.

Däremot ser jag faktiskt vad man får ut av att sitta och gapa på Facebook och poängtera allt man inte gillar, det är nästan så att folk lägger ner mer själ i det, än att hylla saker de faktiskt tycker om.

Ibland känns det som att folk blir mer giriga ju mer de får. Ju snabbare saker gå desto snabbare kräver vi att de ska gå. Ju bättre service vi får desto mer kräver vi utan att någonsin fundera på att vara trevliga tillbaka och faktiskt förtjäna den servicen.

Folk himlar med ögonen och suckar när de får vänta i 4 minuter på en McDonalds hamburgare. Fyra minuter, man hinner knappt fjöla innan den är klar.

Samma sak är det på mitt stammishak, Svenska Sushiköket. Där har de satt upp en stor skylt där det står att all sushi görs på beställning och att de därför kan ta lite extra tid. Ändå är det så ofta som människor går fram till kassan och demonstrativt suckar högt och oförskämt gastar:
"40 minuter?! Tar det 40 minuter?!" Då tänker jag alltid "Men åk till McDonalds då, det ligger 3 minuter bort och där får du burgaren i handen".

Jag menar inte att man inte kan kräva god service eller kvalitet, men ibland får man faktiskt reflektera över hur befogad ens irritation och ilska är samt inse att man faktiskt har ett val. Ingen tvingar en att köpa drickor med kemikalier i, ingen tvingar i en sötningsmedel om man inte vill och ingen, verkligen ingen tvingar en att vänta i 40 minuter på färsk sushi. 

Framförallt så det ingen som tvingar en att författa långa inlägg på Facebook där man deklarerar allt man inte tycker om. Den tiden hade man kunnat ägna åt något mer produktivt. 
Som att baka egna bröd, blanda ihop en helt naturlig kvarg eller varför inte dricka ett glas uppiggande vatten.

Think about that.

söndag 8 februari 2015

Nyttig grädde? Jajemen

Jag är överförtjust i vispgrädde.
 Fluffig, nyvispad grädde, så gudomligt gott. Därför har jag länge varit på jakt efter ett substitut, finns det något att ersätta grädden men om man vill äta en god fruktsallad på fredagskvällen utan att cheata "ordentligt"?

Många använder ju kvarg men det blir ju aldrig samma sak, jag tror mig dock ha hittat svaret på mina böner - mandelgrädde!
Fine, den kanske aldrig blir helt clean, men kolla skillnadena i näringsvärden och kcal mellan den och vispgrädde per 100g:

Vispgrädde
Kcal: 370
Fett: 40g
Kolhydrat: 3,0
Protein: 2,1

Mandelgrädde
Kcal: 81
Fett: 8g
Kolhydrat: 1,7
Protein: 0,6

Lite skillnad huh? Ska bli spännande att prova, det får bli mitt nästa fusk!

Proteinmuffins x 2

Eftersom jag just gått på deffen tänkte jag vänta lite med "riktigt" fusk d.v.s sådant som innehåller socker några veckor, mest för att komma in i det och så.

Därför testade jag två olika recept från Tasty Health, kan verkligen rekommendera hennes recept! Många som gör "deff"-recept av olika slag ser jättefint ut på bilderna och så, men i verkligheten blir konsistensen konstig, de är svåra att få bra och det smakar inte bra.

Men Tasty Health's recept blir bra om man följer receptet, inga konstiga konsistenser utan gott och mer eller mindre precis likadant som vanliga recept.

Jag testade två olika sorters muffins. Båda blev goda, båda blev exakt som riktiga muffins men jag måste säga att citronmuffinsen i mitt tycke vann smakmässigt, dock har chokladmuffinsen något bättre näringsvärden.

Choklad och jordnötssmörsmuffin
2,5 dl havregryn
1 skopa chokladprotein whey
4 msk kakao
1 tsk bakpulver
3,5 msk steviaströ
2 msk jordnödssmör
2 äggvitor
0,5dl mosad banan
1,5 dl mjölk (jag tog minimjölk)

Stavmixa ihop, ner i formar och in i ugnen på 175 grader i 15 minuter.


Citronmuffins (originalreceptet är med vallmofrön, men jag är inte så förtjust i det så jag tog utan)
2,5 dl havregryn
1 skopa vaniljprotein whey
1 dl mandelmjöl
1 tsk bakpulver
2 msk steviaströ
1 ägg
0,5dl äggvita
2 msk osötat äppelmos
0,5 dl mjölk

Stavmixa ihop, ner i formar och in i ugnen på 175 grader i 15 minuter.

Dessa blev helt gudomliga enligt mig!


söndag 1 februari 2015

Recept - american proteinpancakes

Idag firar jag och min älskade hela 2 år! Tiden flyger fram.
Vi har ju bott på 5-stjärnigt hotell och gått på restaurang varje dag i en vecka, så det är vi ganska less på just nu, därför blir det lite mysigt hemmafirande.

Min lilla gåva blev en härlig frukost-brunch, eftersom han (och jag) börjat deffa lite smått efter att ha levt loppan ganska länge så fick det bli en dietvänlig men alldeles underbar brunch.

Bland annat så serverade jag american proteinpancakes.

Jag tänkte dela receptet som jag har fått härifrån och modifierat lite, jag gjorde dubbel sats och hade i vaniljprotein istället för au naturelle som i receptet på hemsidan. De blev fluffiga som american pancakes, något torra med fantastiskt goda och väldigt bra näringsvärden.



Till detta hade vi på en helt kalorifri sirap från Green Valley Ranch, att dom ens kan göra sådant är helt otroligt, och den smakar som vanlig maple syrup!

2 rågade dl havregryn
2 skopor vanilj whey-proteinpulver
4 tsk bakpulver
4 msk mandelmjöl
2 dl flytande äggvita

Mixa först ihop dom torra ingredienserna, havregrynet ska bli som pulver, sen i med äggvitan och stek på låg värme. Jag stekte på 6 av 9 och det blev bra.

Klutta dock inte på för mycket i en och samma för då kan dom bli väldigt tjocka.
Återigen, tack till Robin Andersson för detta fantastiska recept, all cred till honom!

lördag 3 januari 2015

Mordet på min morbror.

(For an english version to the links below, please visit this webpage instead)
Mammas blogg om mordet, fler länkar följer nedan.

Jag var 9 år när det hände.



Jag har ingen sammanhängande bild av hela perioden utan bara små, urklipp och fragment.
Jag var i den åldern där man som barn börjar förstå större sammanhang. Sakta men säkert närmar man sig vuxenlivet, man kan ta till sig vuxna begrepp och känslor på ett sätt som inte är möjligt när man är mindre.

Som barn går man mycket på känsla. Man kan känna på en mils avstånd vad en människa utstrålar. En som utstrålar obehag som fick en att gömma sig bakom mammas ben. En glad som fick en att strutta av glädje. En trygg som man tydde sig till.

Min morbror, han var en som utstrålade ren och skär snällhet. Det är det enda jag minns. Att jag tyckte han var så enormt vänlig. Man ser det också på bilderna som finns. Ögonen.
Vi var och hälsade på hos min gammelmormor, jag och hela min familj. Jag minns att jag hittade en rostig gammal ställning som jag gärna ville svinga mig i, liten som jag var nådde jag inte upp.
"Mamma kan du lyfta mig? Mamma mamma mamma".
Mamma satt och drack kaffe med min mormor och gammelmormor och hade förmodligen slagit dövörat till. Något som var mer eller mindre livsviktigt för att inte bli galen när man hade fyra barn som väldigt ofta ropade på en.

Den enda som hörde mitt oavbrutna malande var min morbror.
"Jag kan lyfta dig!" och så kastade han upp mig så jag fick svinga omkring i den rostiga gamla ställningen. Han var den enda som hade noterat att jag ropade.

Vi barn var mäkta imponerad av honom. Han var lite som en superhjälte. Han var stark och hade till och med ett eget hemmagym som mina bröder med stort intresse klättrade omkring i och undersökte noga när vi var på besök.

Mamma och Jörgen satt på hans balkong. Jag har för mig att min mamma lite lojt sa någonting om att dom inte skulle pilla på grejerna eller klättra omkring men att hon sedan efter sparsamt gehör gett morbror en menande blick och låtit dom kuta omkring och peta på hans saker. Jag minns i alla fall att han inte brydde sig.

Jag kunde inte riktigt kunde koppla samman var det var som pågick till en början. "Jörgen är skjuten" var det enda jag fick till mig. Jag kunde inte få grepp om vad det innebar, som barn kan man förvisso uppfatta känslor och stämningar omkring sig, i många fall bättre än vuxna men att någon "blivit skjuten" var fortfarande så abstrakt att jag inte förstod vad det innebar mer exakt.

Så jag betedde mig som vanligt, "mamma vad blir det för mat? mamma när är det mat? mamma" och så vidare tills en dag då min mamma vände sig mot mig med en tårfylld, förtvivlad blick och med sprucken röst utbrast:
"Emma snälla, min bror ligger på sjukhuset och håller på att dö, jag ORKAR inte mer nu!". Hon lät inte ens arg.
Hon lät bara fruktansvärt och bottenlöst ledsen och nästan bedjande. Snälla älskade unge, inte nu för i helvete.

Det kan låta hårt men jag tror att det var just det jag behövde höra för att förstå att jag inte kunde uppföra mig precis som vanligt, att nu var det min mamma som faktiskt behövde vårt stöd och att det var dags att backa några steg. Vad vi fick till middag skulle från och med nu vara totalt irrelevant, även om frågan fortsatte att ställas senare, när allt lugnat ner sig.

Därefter, återigen korta sekvenser. Jag minns att mamma satt mycket i telefon. Vår vita telefon i köket med en lång, krullig sladd som man alltid pillade med under långa samtalen. De fyrkantiga, vita knapparna som gav ifrån sig ett knarrande ljud när man tryckte ned dem. Jag älskade det ljudet.

Eller så var hon i Jönköping med mormor. Jag tror vi hade en Toyota minibuss vid tillfället. Jag har också vaga minnen av att hon åkte tåg ner och att pappa skjutsade henne. Till tåget eller ända ner till Jönköping vet jag inte.

Jag minns en tidningsartikel som kom på posten. Ett mittuppslag på en man med valross-skägg. Han som hade gjort. Han som sköt min morbror. Han stod iklädd skogsgrön väktarmundering och armarna i kors. Han såg jävligt stöddig ut. Jag minns att blev arg när jag såg bilden och fick lust att sätta min lilla barnnäve i hans nylle som smilade så självgott på tidningssidan.
Hur kunde han? Vad hade Jörgen gjort honom som gjorde att han gjort honom så illa?

Min morbror avled till slut på sjukhuset. Mamma och mormor åkte skyttetrafik till Jönköping där rättegången hölls.
Jag fantiserade om att mördaren blev inlåst bakom lås och bom och att jag fick slå honom med min rosa plastmattpiska.
Det lidande han orsakat. Idiotjävel.

Begravningen skedde i en fullsatt kyrka. Jag minns att "Blott en dag" spelades, den psalmen hade jag tidigare hört på ett utav mina kasettband, jag älskade den sången. Jag minns min mormor som kastade sig över kistan då den var på väg ner i jorden, att hon skrek efter "sin lilla pojke". Det var bland det värsta jag sett i hela mitt liv.
Katolikerna som gjorde korstecken men händerna. Sorgen, den bottenlösa.

Att ta livet av någon är inte något som bara drabbar den som mördas. Det drabbar hela familjer, det blir som ringar på vatten, att tvingas se den man älskar mest lida så fruktansvärt är ingen jag önskar någon annan. 
Ilskan över att veta att han, han som kallblodigt avrättade min morbror förmodligen satt hemma i sitt hus denna julafton. Han åt julmat, öppnade klappar med sina barn.

Min morbrors dotter berövades den möjligheten för all framtid. Dom är så lika. Gesterna, utseendet, hon är som en kvinnlig klon av min morbror.
Min mamma berövades sin enda bror, min mormor sin son. Det är oåterkalleligt och tanken på att den där jäveln slapp undan rättvisan är en tanke som man knappt vågar närma sig utan att ilskan spritter i kroppen. Då kan man nog inte ens ana hur det känns för min mamma och mormor. Jag kommer nog aldrig någonsin att förstå det.

Gärningsmannen dömdes först för 10 års fängelse för mord, men friades i hovrätten och gick därifrån som en fri, ostraffad man.
Jag vill att alla ska läsa bloggen som min mamma skrivit, varenda en som förmår sig att klicka på knappen därför att här har ni ett exempel på hur det kan gå till när vårt svenska rättssystem över huvud taget inte fungerar.

Min morbrors mördare gick fri av många olika skäl. Nämndemän som sov sig igenom rättegångarna och poliser som gick fatala misstag. Ett misstag som inte får begås under en mordrättegång.

Här kan ni läsa om allt detta, från början till slut. Om mordet, om gärningsmännen, min morbror och det misstag som begicks.

Jag kommer även att länka viktiga utvalda kapitel nedan:

Döden - när min morbror avled.
Om Jörgen
Gärningsmannen och motivet till mordet
Gärningsmannen intervjuas i tidningen
Händelseförloppet vid mordet
Gärningsmannen och kioskinbrottet
Skälet till att gärningsmannen aldrig blev fälld