Idag har jag varit ledig mitt i veckan, eftersom jag jobbar söndag och därmed haft mer tid än vanligt att reflektera över livet.
Lediga vardagar innebär för mig en enorm stress. Hela dagar innan blir jag alldeles svettig när jag börjar tänka på allt som jag, enligt egen utsago måste hinna med och inte sällan delar jag med mig av min oro till min sambo som alltid tittar lite förvånat och säger "men hallå, det är klart du kommer hinna, ta det lugnt" eller "måste du göra allt det då?" och jag inser oftast att nej, det måste jag ju inte.
Men jag märker att när man har varit stressad och pressad under en längre period blir hjärnan ungefär som en skenande häst som bara far iväg och som inte lyssnar varken tygeltag eller förmaningar att stanna. Det är som att den flyr, i ren panik.
Det tog ett par månader innan jag upptäckte detta själv. Att jag blev stressad även när jag absolut inte behövde det och att det var bortom min kontroll.
En ledig lördag utan några planer kunde jag ändå fara omkring med pulsen på 180 och stampa i golvet. "HERREGUD jag måste hinna till gymmet, sen köpa glass och tacos och sedan duscha och det tar ju 45 minuter att torka håret och hur ska detta gå?!".
Jag kunde sitta och spänna benen i timmar tills jag nästan fick kramp innan jag ens reagerade på att min kropp var spänd som en båge eller att jag struttade omkring som jag hade wasabi i arslet tills någon frågade "eh... har du någon tid att passa?" när de såg mina vilt uppspärrade ögon.
I mitt sinne var jag redan tre dagar framåt och oroade mig över om jag skulle få någon tvättid och hur jag skulle hinna med att tvätta alla kläder, eller skulle jag köra två omgångar kanske? Handdukarna var ju hyfsat re... Eh, sa du något?
Jag har, med tvång och stark vilja förmått mig själva att inte stressa om jag inte behöver det. Jag måste hela tiden upprepa mantrat "Du har inte bråttom, du kan gå i lugn takt, det gör absolut ingenting om du inte hinner med allt idag, ingen kommer att dö, sååååja, lugn och fin".
Senast igår utbrast jag med lätt panik för sambon min förfäran över huruvida jag skulle hinna med morgondagens alla bestyr. Vi hade bokat ett inredningsmöte för att bestämma alla detaljer för nya lägenheten, sedan skulle vi luncha och därefter hade jag en tvåsidig to-do-list. Han svarade lugnt "fokusera på inredningsmötet och lunchen, det är det viktigaste". Dom orden var som valium för mig, jag sjönk ihop, tänkte att han har precis rätt, men jag måste ändå hela tiden påminna mig själv om att jag faktiskt inte har bråttom.
Hela dagen idag var jag tvungen att upprepa mitt mantra, att med flit gå lite långsammare. Och jag lyckades. Jag svängde förbi min bror på hans jobb där vi stod och bubblade i över 20 minuter, när jag kom sa han "fan vad skönt att du kom förbi, jag var så jävla stressad, behövde varva ner" och jag tänkte bara "herregud, exakt så är det för mig med".
Min poäng med detta långdragna inlägget om min ofrivilligt skenande hjärna är att långvarig stress är ingenting man bara blir botad ifrån så fort livet blir lite lugnare. Det är som vilken sjukdom som helst, den behöver läka, bara för att själva stressmomenten har minskat betyder inte det att stressen inombords är som bortblåst eller inte kan triggas igång av minsta lilla.
I synnerlighet inte om man varit utsatt för stressen under en lång, lång period.
Det är precis som att försöka få stopp på en i panik flyende häst. Du kan dra bäst du vill i tyglarna, de är avstängda, reptilhjärnan har tagit över och det är överlevnad som är högsta prioritet.
"Ja men nu är det väl inte så stressigt längre eller?" bara för att själva stressmomenten har minskat eller kanske helt försvunnit betyder det inte att stressen är det.
Den fortsätter mana på flykt tills den inser att faran är över, och det mina vänner, kan ta en liten stund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar