lördag 28 december 2013

Nyårslista

1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?Spelade golf!

2. Höll du några av dina nyårslöften?Att jag skulle få färre P-boter? Ja, det höll jag!

3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?Jajemen

4. Dog någon som stod dig nära?
Nej, tack gode gud.

5. Vilka länder besökte du?Inte ett enda, men i januari blir det Florida!

6. Är det något du saknar år 2013 som du vill ha år 2014?Oj... Lite fler resor!

7. Vilket datum från år 2013 kommer du alltid att minnas?1 februari, no doubt.

8. Vad var din största framgång 2013?Jag hittade kärleken, började träna seriöst, fick bättre hälsa och gick ner 7 pannor!

9. Största misstaget?Kanske ägnade mina vänner lite lite attention

10. Har du varit sjuk eller skadat dig?Inte mer än de sedvanliga förkylningarna

11. Bästa köpet?Biljetten till Florida

12. Vad spenderade du mest pengar på?
Mat, tror jag.

13. Gjorde någonting dig riktigt glad?
Att hitta kärleken, nå nya framsteg i träningen

14. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2013?"Dead man Walking" (bäbäfågel) "Summertime Sadness" "Iselilja"

15. Är du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?Gladare!

16. Vad önskar du att du gjort mer?Badat, varit utomhus mer

17. Vad önskar du att du gjort mindre?Blivit arg kanske

18. Hur tillbringar du nyår?Med sambo och vänner

  19. Blev du kär i år?
JA! Head over heals

20. Favoritprogram på TV?BREAKING BAD!

21. Bästa boken du läste?
Konsten att vara kvinna

22. Största musikaliska upptäckten?Psytrance kan ju faktiskt vara rätt trevlig!

23. Något du önskade dig och fick?
O ja

24. Något du önskade dig men inte fick?Större tuttar (dom krympte tyvärr)

25. Vad gjorde du på din födelsedag 2013?Åt sinnessjuka mängder tårta och bullar, gick på restaurang med min älskade

26. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?det finns massor

27. Hur skulle du beskriva din stil år 2013?
Icke-existerande, men hey, jag ska snart till USA och uppdatera hela garderoben!

28. Vad fick dig att må bra?Vänner, familj, kärleken och träningen

29. Vem saknade du?Anna som ditchade mig och stack till Cypern, Elin som bor i Lund och Carro!

Grävt i arkivet - fyllebilder


 
Fräsch_brewd_90
Detta är dock preskiberat och kan inte hållas emot mig längre. 6 år sedan.

måndag 23 december 2013

Gårdens bakning

Saffransbullarna blev gudomliga, jag gjorde två stycken, men med mandelmassasmet i och en med kanel och socker som vanliga bullar till dom som inte gillar/tål mandelmassa, dom blev dock ganska brända.

Det grämer mig att jag inte hinner baka fler för jag hade gärna velat ha med mig både till jobbet och sen på kvällen till familjen.


Marsinpangubbarna då? Jag ska alltid ta i så jag skiter ner mig och gick in med inställningen att jag skulle göra värsta konsverken.

Jag orkade göra EN jätteful marsinpangris och en snorre i marsipan, sen gjorde jag bara kluttar som jag doppade i smält choklad och det blev riktigt goda måste jag säga, sambon tyckte det såg ut som bajskorvar och jag kan faktiskt hålla med.


Ikväll blir det uppesittarkväll, det lilla jag hinner, jag jobbar ju till 19 både idag och imorgon, ska också hinna hämta ut ett paket från posten. Det är mycket nu, men känns ändå fint.

Mindre än 2 veckor kvar till Florida!

söndag 22 december 2013

Det här med organdonation...

Jag vet att det är en märklig sak att skriva om, en söndag morgon, dan före dan före dopparedan, men så har jag ju aldrig varit riktigt normal heller.
Anyways, jag har inget emot organdonation, jag har själv inte tagit ställning, faktiskt, det finns skäl till det, men i alla fall.

Jag kan nästan tycka det är lite morbidt när man talar om organdonation. I förrgår kollade jag och sambon (okej han spelade halva tiden) på Svenska Hjältar Galan där en av vinnarna var en tjej som varit mottagare av 5 olika organ som hon hade dött utan.

Hon stod i en klass med barn och sa typ "Vem skulle kunna tänka sig att donera lungor?" pekade på ungen som räckte upp handen och sa:
"Det är ett liv!" och jag tänkte, "ja, det är ett liv, förutsatt att HON dör!"

När man pratar om organdonationer kan jag nästan tycka att man glömmer bort donatorerna i det hela, allt är bara glädje, tjo och tjim. Visst är det väl fantastiskt att en som ändå inte går att rädda kan göra så att en annan människa kan leva vidare - men - faktum kvarstår att det är en person som har dött.

Det är en person vars familj sitter otröstliga i väntrummet, vars liv aldrig kommer att bli desamma. Personligen anser jag att donationer delvis är sorgliga, hur man än vänder och vrider på det hela. Om jag mist en nära anhörig har jag svårt att se hur jag skulle kunna känna en glädje över att någon annan får leva och min anhörig är borta.

Man kommer alltid vara självisk i det avseendet, däremot inte sagt att jag hade tyckt det var dåligt att den andra kunde leva vidare med min anhörigas organ, det är inte alls det jag menar.

Vad jag menar är, och det verkar jag vara ganska ensam om att tycka (det måste man ju vara ibland) är att det ibland kan förefalla ganska respektlöst när man talar om organdonation. Det talas enbart om glädje och den som fick leva, men någon måste ju ha avlidit för att det ska kunna ske, vilket är en tragedi hur man en gör.

Den enes död, den andres bröd, är det ju verkligen. Min åsikt är inte att organdonation är av ondo, men ibland kan jag tycka att man bör skänka en extra tanke till den vars liv försvann för att ett annat ska kunna fortsätta.

lördag 21 december 2013

Lyckorus

Åh, jag hade den perfekta lördagen idag.

Först åkte jag, mina bröder (den ena något bakis) och min pappa till farmor och farfar. Egentligen skulle vi hjälpa till att klä granen men min kusin hade redan gjort det så fint, så vi pimplade kaffe och lyssnade på en massa historier.



Det blev som vanligt många skratt och vi satt en lång stund och kollade igenom gamla julkort som farmor hade sparat. Vi hittade ett par stycken som var från 1976, kan ni tänka er? Man kunde knappt se vad folk hade skrivit på kortet eftersom skrivstilen var så gammaldags. Det är lite historiens vingslag att läsa julkort från folk som inte längre vandrar på jorden.

De absolut roligaste skrev min farbror, som lämnade oss 2003, han var en riktigt härlig prick och hade sån där gammal söderslang som man inte hör längre. Han använde ord som "röding" (500-lapp, eftersom de är röda) balja lut (dricka kaffe) och basta, fast då syftade han inte på att sitta i bastu utan att fylla år.
40 bast = 40 år. 

Sedan åkte vi över till pappa, där jag hämtade min lilla minigran som han fixat åt mig, den satte jag i min svagdrickekagge och prydde med julgranskulor. Min sambo tycker den ser lite sorglig ut men det tycker baske mig inte jag!



Därefter hade vi vänner över på middag, en jättegod gryta som min sambo lagat och sedan moffade vi bullar och choklad till efterrätt samt kollade på en otroligt konstig film som handlade om någon snubbe som var beroende av porr.

Nu sitter sambon och spelar och jag halv-tittar på TV.

Imorgon blir det en riktig pysseldag, vi ska slå in julklappar och baka. På måndag blir det uppesittarkväll hos mamma och sedan är det dags för julafton. Det känns helt okej trots att jag jobbar hela julen, det känns inte lika jobbigt när det är mindre än 2 veckor kvar till vi drar till Florida.

Matupplägg kring juletid.

Så här i juletider hakar jag inte upp mig allt för mycket på att det blir lite fusk här och där, det skulle ta mer energi att gå och hetsa upp sig över det än att bara njuta av allt mys.

Jag lägger upp det som så att när det inte är något speciellt, så som att man är bjuden på julmiddagar, fika hos släktingar etc etc så äter jag "clean" precis som jag brukar, d.v.s sockerfritt, kolhydrater bara på morgnarna och bra fetter. 

Det känns väldigt fint, jag tränar ju på som vanligt, med undantag för nästa vecka eftersom jag jobbar konstiga tider och allting är stängt, så det kommer bara bli 2 träningstillfällen och så får det vara. 

fredag 20 december 2013

Nu till något roligt

Åh hörrni, alla julklappar är inhandlade och jag är helt exalterad.

Imorgon får jag börja slå in alla klappar, då ska jag, pappa och bror till farmor och farfar för att klä deras fina gran, på kvällen ska jag och karln bjuda över vänner och middag.

På söndag ska jag och karln ha bakdag, vi ska göra lussebullar och marsipanfigurer.
På måndag ska vi ha uppesittarkväll hos mamma, då ska vi julrimma, äta skinkmacka och dricka glögg.
På tisdag är det julafton, då får jag äntligen dela ut mina julklappar och min underbara familj ska lägga julfirandet lite senare än vanligt så att jag ska kunna vara med.

Åååh jag är så lycklig och jag har så mycket att se fram emot!
Det enda i mitt liv som jag är lite missnöjd med just nu är att jag inte hittat någon nyårsklänning ännu.
Hjälp?! Vad göra?

Förstå, jag är så här glad och lycklig trots att jag jobbar hela julen. Det känns så otroligt fint, yaaay!

Barn och skilsmässa

Ibland tycker jag det tas väldigt lättvindigt på skilsmässor. Då menar jag inte att par ska stanna med varandra trots att de är olyckliga, eller tugga på när det inte fungerar längre, utan nu tänker jag mest på barnen.

Jag var 15 år när mina föräldrar skilde sig. Jag var högst medveten om allt som hände och minns det väldigt väl. 
Jag hade alltid varit väldigt stolt över att just mina föräldrar var gifta, då när skilsmässor blev allt vanligare och fler och fler klasskompisar blev varannan-vecka ungar. Jag minns hur glad man blev varje gång de pussades, så när separationen var ett faktum, mitt i virrvarret att bli tonåring blev det naturligtvis en sorg.

Det ska dock sägas, att mina föräldrar inte lättvindigt gav upp, tvärtom kämpade de och var lyckliga i många år innan det kom till ända. Idag firar vi alla högtider som en enda familj och min mamma och pappa är väldigt goda vänner, vilket känns otroligt skönt.

Hur "bra" än en skilsmässa än blir och hur gammal barnet är så är det fortfarande en sorg för barnet. Det faktum att familjen splittras är något som tar tid att vänja sig vid, något många vuxna inte verkar ta någon som helst hänsyn till.

Snabbt går man vidare med sitt liv, träffar kanske en ny partner och till och med ett till barn. Bara att börja bo på två olika ställen är kämpigt och det var det jag ogillade allra mest med att vara skilsmässobarn. Varannan vecka fick man trycka ner alla kläder och tillhörigheter för att flytta mellan hemmen. Många bussresor gick att åka och hämta saker man hade glömt, båda hemmen kändes plötsligt främmande.

Det nya hemmet där man aldrig bott och ens föräldrarhem som inte var sig likt nu när en familjemedlem inte längre fanns där, dubbelsängen i mammas och pappas sovrum blev till en enkelsäng.

Många vuxna verkar inte kunna förstå och ta till sig barnets perspektiv av händelseförloppet, de verkar allt för upptagna med att sätta igång med sina nya liv, liv som ibland tyvärr exkluderar barnen med den före detta partnern.

Trådar på familjeforum svämmar över med kvinnor som är missnöjda med mannens barn som är från det tidiga förhållandet. Det är jobbiga bonusbarn som ska exkluderas från semesterresor, familjefoton och som mest är i vägen nu när de är i färd med att starta en ny, egen familj.

Det sjuka i detta är att många vuxna går med på att låta en ny partner, eller kanske till och med själva tillåter att deras egna barn exkluderas.

Jag vet skilsmässobarn som inte blivit omtyckta av den ena förälderns nya partner (det är nästan alltid pappans nya tjej) och därför sakta men säkert blir mer eller mindre utstötta från det som skulle vara deras familj.

Jag vet barn, som har fått sova på gästsängar hemma hos deras fäder och komma och "hälsa på" i vad som borde vara deras eget hem.

Och varenda förbannad gång är det barnets fel. Barnet är spydigt mot den nya partner, barnet vill inte sammarbeta, barnet jävlas bara och så vidare i all oändlighet.

För barnen är det så, att en för dem vilt främmande människa klampar in i deras hem och börjar sätta regler. Man har de fakto två föräldrar, vilket räcker gott och väl. Visst ska man respektera varandra som människor, det är en sak, men att kräva att ett barn helt plötsligt ska låta sig uppfostras av en främling är enligt mig helt befängt.

För min del var det oerhört svårt när mina föräldrar slutligen började träffa andra. Jag hade bara sett pappa pussa mamma under hela min uppväxt och helt plötsligt befann sig en för mig främmande kvinna i mitt hem som jag inte kände och som dessutom umgicks med min pappa så som jag ju egentligen ville att bara mamma skulle göra.

Visst vänjer man sig, jag säger inte att man ska kräva av föräldrarna att de ska leva i celibat resten av sina liv för barnens skull, men man kan åtminstone visa någon slags förståelse inför den förvirring och förändring som skilsmässobarn möter och de orimliga krav som vuxna sätter på dem.

Barnen förväntas hantera detta med bravur, något som vi vuxna aldrig någonsin varken hade accepterat eller klarat av att anpassa oss till, och om de gud förbjude protesterar förpassas de till gästsängen, eller ännu värre - ut ur huset.

Jag är otroligt glad att mina föräldrar alltid satte mig i första rummet och alltid såg till att jag visste om det.
"Vad som än händer så kommer du först". Med den vetskapen kunde jag vara trygg, trots att världen som jag kände den vändes upp och ner. Jag kunde lita på att mina föräldrar aldrig skulle prioritera en eventuell ny partner före mig.

Hur vissa föräldrar kan välja en ny partner före sitt eget barn övergår mitt förstånd. Jag kan inte förstå hur man kan överge sina egna ungar eller kräva att de omedelbart ska anpassa sig till den nya familjesituationen som råder och acceptera att bli uppfostrade av någon de knappt känner.

Det hjälper inte att man varit på Heron City några gånger tillsammans, eller att pappa flyttar ihop med någon ny donna, det tar tid att lära känna en nya människa och i synnerlighet för ett skilsmässobarn.

Om det nu är så förbannat jävla jobbigt att ens pojkvän/flickvän redan har ungar så rekommenderar jag starkt att man bara dejtar folk som inte redan har barn. Jag förstår inte hur man kan sova gott om kvällarna om man har bidragit till att ett barn glider ifrån sin ena förälder - den viktigaste personen i barnets liv.

En skilsmässa är ett trauma som bara barnen som varit med om det kan förstå. Det är inte meningen att föräldrar som skiljer sig ska ha ågren över detta, det går att mildra och det går att få ett fungerade familjeliv även efter skilsmässan.

Men då kräver det att föräldrarna som skiljer sig fokuserar på de som drabbas allra mest av skilsmässan istället för att köra över dem med sina självförverkligande och nya liv, utan istället låter dem vara en del av det och hjälper dem att läka de sår som har uppstått efter separationen.

torsdag 19 december 2013

#Förtidigt




Skulle skriva något viktigt men plikten kallar. Eller nej, faktiskt skulle jag berätta en liten anekdot om min första dejt som inträffade när jag var 12-13 år gammal och som utmynnade i ett redigt fail, jag började tänka på det härom dagen och började asgarva. I'll be back som Arnold säger.

tisdag 17 december 2013

Mitt mästerverk!


Jag är faktiskt grymt stolt över denna som blev till efter mycket pillande. Fick hjälp med ihoplimmandet av min fina kollega som jag bakade hos. Jag klagade över att jag inte hade julbakat på år och dagar, då tog hon tag i det hela och bjöd in mig på en bakkväll.

Det tackar jag för! På måndag ska jag baka med sambon, marsipangubbar och lussebullar står på schemat, pepparkakor också, men där är jag nog mest intresserad av degen om jag ska vara ärlig.

Nästan alla julklappar är inhandlade, jag gör det via internet för att bespara mig en hjärtinfarkt. Några saker måste ändå inhandlas på plats, men jag vet ungefär vad jag ska köpa så det kommer förhoppningsvis gå snabbt och smärtfritt.

Puss och kram och så vidare.

måndag 16 december 2013

Lite tråkigt...

Jag och min sambo råkade slumra till lite idag vid 18-tiden, den perfekta tiden för ett nap. Naaat!

Men åh, det är ju så mysigt så här i vintermörkret, när man är grymt trött efter jobbet att bara lägga sig på sängen och gosa lite, man måste vara stålmannen för att inte somna.

Vid 8 vaknade vi i alla fall, vi var på gymmet 20:30 och åt middag vid typ 22:30 och jag ska upp 5 imorgon, detta känns verkligen kalasbra.

Jag körde bröst/triceps idag vilket ligger lägst rankad på min pass-lista, både jag och sambon var rätt sega, passet blev ganska halvdant men helt klart bättre än inget. Knöliga arbetstider och begränsade arbetstider gör att man får träna när man har chansen, nästa vecka kanske jag inte kommer kunna träna mer än 2 dagar p.g.a detta och det känns så jäkla viktigt när kosten inte kommer vara helt 100, då kan man använda sockret till lite muskelbyggning. Huehue.

Tur att det är Bad Santa på TV och att jag och en kompis ska julbaka imorgon, jag är så lycklig! Jag har inte mycket jul-feeling än men det kanske kickar igång det lite. Sedan ska jag också baka i helgen, blir en jävla massa bakande men jag tycker det är så mysigt och rogivande.

Apropå ingenting - har man bara adventsljusen tända på advent eller kan man ha dom "påtända" hela tiden? Då brinner dom väl ut långt innan jul?
Det är baske mig inte lätt att bli vuxen, är det meningen att man ska hålla koll på sådant här?

Lille Ville

Det är helt sjukt, minst en gång i veckan sedan min kanin dog för över 2 år sedan drömmer jag om honom.

Jag hade honom, som ni säkert vet, mellan jag var 11 och 21 år gammal, 10 år blev han och är det mest speciella husdjur jag har haft.

Drömmarna handlar nästan alltid om samma sak, antingen att jag måste rädda honom från något, vatten, brinnande hus etc, och det är alltid det första jag tänker på "Jag måste in och rädda Ville!" eller också så har han försummats på något sätt, inte fått tillräckligt med mat eller omsorg och att jag räddar honom från det.

Herregud, hur kan man sakna en liten kanin så mycket att man drömmer om den så ofta? Ibland när jag drömt om honom kan jag till och med bli lite deppig.
"Fan, han kommer verkligen aldrig mer tillbaka och jag kommer nog aldrig hitta en husdjur som honom".

Jag saknar att ha husdjur i största allmänhet, men det får bli när man flyttar till något lämpligare boende, hus eller så. 




söndag 15 december 2013

Bildbomb, julbord och uppdatering

Hej, ja jag lever.

Jag har bara tappat lite inspiration på sistone, vet inte varför. 

Julstöket känns ganska långt borta just nu, även om jag försöker klämma in det så gott det går. I lördags var jag på ett alldeles underbart julbord på Långbro Värdshus med min pojkväns jobb. Maten var fantastisk, för att inte tala om dessertbordet där jag gick nuts (de hade bland annat minichokladbollar som var helt fantastiska).

Jag gillade även jobbet de lagt ner på dekorationerna, väl genomtänkt och det kändes som man var i en liten, mysig gillestuga ungefär.







I och med att jag jobbar över hela julen, jag jobbar till 7 på kvällen både 23:e, 24:e och 25:e så har jag lagt julklappshandlandet och så lite på hyllan, jag orkar liksom inte och det finns ingen tid till att fixa allt, dessutom åker jag till Florida den 5:e januari så jag måste spara och lägga ner krut på det också, det viktigaste är dock att jag får vara med nära och kära, resten spelar - klyschigt nog - ingen roll alls.

Vad gäller träningen blir ju träningsveckorna kring jul/nyår lite småmärkliga, inte på grund av mig dock, utan för att gymmen har kortare öppettider, stängt vissa dagar och så jobbar jag ju mellan 10 och 19 nästan alla dagar kring jul.

De flesta SATS-center öppnar runt 10 och stänger 18, men man får köra på så gott det går, motivationen är det ju inget fel på alls, speciellt inte med tanke på alla energikickar man får i detta julmumsandet.

Jag kommer att köra en så "clean", som mannen säger kosthållning som går - det vill säga ren mat så som kyckling, grönsaker etc, det blir ändå så mycket dålig mat i juletider så det är ganska skönt att väga upp med detta.


Mannen ville inte vara med på några bilder
Mössa och halsduk jag beställde i tron om att det skulle behövas, inte trodde jag att det skulle bli barmark och 8 plusgrader.


onsdag 11 december 2013

Min sambo = ninja

Idag var andra morgonen i rad som min sambo nästan skrämde mig till tårar.

Killen är 187 cm lång, väger över 90kg muskler men smyger ut ur sovrummet som en ninja, man hör inte ens att han öppnar sovrumsdörren.

Idag stod jag inne i förrådsrummet och letade kläder och samma scenario utspelar sig som igår, jag hör något svagt tasslande, som att någon är flera meter bort och sekunden senare sticker det fram ett rufsigt huvud med ögon som kisar på mig.

Jag kastade mig bakåt med ett litet skri och börjar nästan grina av rädsla, jag blir så otroligt lättskrämd tidigt på morgnarna eftersom jag är så ofantligt trött och min reaktionsförmåga ligger 30 sekunder efter hela tiden.

Förklara för mig hur en man av den sizen kan smyga på det där sättet? Det är fanimig helt sjukt, tänk sen när vi är gamla, han kommer ge mig en hjärtinfarkt till slut.

Kränkande att bli kränkt åt andra.

Jag vill egentligen inte delge världen ännu ett hej-jag-är-totalt-fördomslös-och-politiskt-korrekt-inlägg men jag bara måste inflika en sak i den här debatten.

Vi i rakt nedstigande led, blonda Calles Kaviar-svennar har en obotlig vana att bli kränka å andras vägnar hela tiden. Trots att det "vi" tänker är målet för kränkningen inte ens själva reagerar så är vi där och bli upprörda.
"Pepparkakor är kränkande" säger likbleka Anna-Carin Svensson vars arsle får solen att blekna, medan den som var tänkt att bli kränkt själv aldrig jämfört sig med en kakjävel.

Samma sak är det med våra svenska traditioner. Jag har ändå levt i 23 år och inte en enda gång har jag hört någon med utländsk bakgrund som säger sig vilja ha bort våra svenska traditioner. Dom enda som petar i psalmer, skolavslutningar i kyrkan, pepparkakor i luciatågen är inte de som logiskt sett borde ha intresse av att ändra det (varför skulle de? Men ja ni förstår) utan det är återigen paranoida Calles Kaviar som tror att precis allting är kränkande.

Låt mig förklara varför jag inte tror att någon med utländsk bakgrund ligger bakom dessa saker.

1. Återigen, aldrig i hela mitt liv träffat någon med utländskt ursprung/bakgrund som överhuvudtaget bryr sig om huruvida vi dansar kring en blomsterklädd balle eller firar jul. De fattar själva att vi ha traditioner långt tillbaka precis som i alla andra länder, dessutom kan alla behålla sina traditioner här i fina Sverige. Man firar vad man vill och vill man inte fira något så skiter man i det.

Jag gick förut i en klass med ganska många muslimer och nästan varenda en firade även jul, Jesus är trots allt en profet inom islam också så det är inte fy skam antar jag (dock vågar jag inte svara på om man "får" det eller inte av den anledningen, bara en gissning)

2. De som inte firar jul är inte bara muslimer. Muslimer blir ju alltid the target för att vara folk som "inte deltar i svenska traditioner", let me inform you om Jehovas vittnen (eller Jehåvas som alla säger) de firar ingenting.
De firar inte nyår, inte jul, inte midsommar och inte födelsedagar.

När Calles Kaviar har tagit bort julfester och liknande så är det inte bara muslimer de har i åtanke, det finns även andra grupper som inte firar jul, så som JV. 

Jag har själv en närstående som var JV så jag kände en del med den religionen och jag kan säga att de blev anfallna varenda jäkla jul med varför de inte skulle fira jul och hur synd det var om deras ungar, men de brydde sig inte nämnvärt om jul-grejerna i skolan, barnen deltog bara inte i julpyssel etc. Lätt som en plätt.

Jag tycker att istället för att Kalles ska ta bort traditioner - lägg till istället! Firanden av alla dess slag är ju underbara, istället för att subtrahera jul och pepparkakor, addera t.e.x Eid (avslutandet av fastan), judarnas Chanukka (tror jag det heter) eller åtminstone förklara för de andra ungarna varför vissa firar det och så vidare.

Julen, om man ska dra den som ett exempel, är en tradition som förmodligen varit vital för att vi nordbor ska stå ut i detta mörker. Julstjärnor, juleljus, mat och godsaker, tror ni det är en slump att julafton infaller 3 dagar efter det vänder och vi går mot ljusare tider?

Vi bara lät jesu födelse bli en anledning att fortsätta fira något som vi förmodligen firat sedan länge tillbaka för att palla med vintern.

För de med utländsk bakgrund som inte firar exempelvis jul eller midsommar blir det bara en ledig dag, eller varför inte en arbetsdag med väldigt fin OB. Jag kan säga att vi med jobb där man måste arbeta högtider hade ju älskat lite icke-firande-personer hos oss eftersom det är de som tar julaftons-passen så att vi som firar har en möjlighet att göra det - samtidigt som vi gärna tar deras pass under en högtid som inte vi firar.

Win win för alla. Min poäng är dock med detta inlägg - sluta sitt och anta att det är "Invandrarna" eller svenskar med utländsk bakgrund som vill skrota våra svenska traditioner, varför i hela friden skulle de överhuvudtaget vara intresserade av det?

De som inte firar skiter väl blanka fan i om andra gör det, dessutom måste vi blonda, blåögda Kalles-Kaviar sluta att hela tiden blir kränkta åt andra. Låt folk bli kränkta om dom är det, men det är inte min uppgift att lägga orden i munnen på någon annan, det är mer kränkande att hela tiden anta att någon blir kränkt.

Tänk om du skulle framstå som en neurotisk, skitnödig person som blir upprörd över precis allt och identifierar dig själv med en torr gammal kaka, det om något skulle vara kränkande - inte en unge utklädd till pepparkaka, exempelvis.

tisdag 10 december 2013

Bra/anus-lista

Bra

Carbzone - allvarligt talat, jag är helt frälst! De började med low-carbbröd men har avancerat till allt från tacobröd till glass (okej, gottis så som godis och glass blir inte bra bara för det är low-carb, men det blir bättre) och bäst av allt, dom ratar sockret och kör med sötningsmedel istället!

Tacobrödet är min absoluta favorit och det gör att man kan äta tacos bra mycket oftare än annars.

Stundande julbord - jag har kollat på menyn tre gånger, det ser inte så illa ut. På lördag ska jag med sambon och hans jobb det ska bli riktigt mysigt.

Det är redan onsdag imorgon - helgen är nära!

Imorgon ska vi se premiären av Hobbit - jag gillade faktiskt den första filmen och garvade rätt friskt åt den där halvpundiga trollkarlen, nu kommer fortsättningen, känns helt rätt med en sån film så här i decembermörkret.

Chaité - jag pimplar det vareviga kväll, det är ju så fruktansvärt gott och vintermysigt med helt rätt smaker så som kanel och annat. Perfekt att sörpla på framför tv:n när man vill koppla av efter jobbet (och mycket bättre än till exempel konjak eller t-röd för den delen).

Min sambo när han sover - det är en show man inte vill missa, vad som helst kan hända.

Att min familj inte är så lättkränkta - vi är lite familjen-kaos och ingen blir sur om den andra inte svarar på en vecka eller är svår att på tag på. "Nu jävlar svarar du" säger man ungefär och så var det inget mer med det. Jag måste våldgästa dom snart för övrigt, vilket leder mig till anus-listan.

Anus

Jag har fortfarande inte bjudit in en enda familjemedlem hem hit - den enda som besökt oss var min storebror som själv tog initiativet att komma hit, och det är just det som är grejen, vi har absolut inget emot besök, tvärtom, men vi är så usla på att få arslet ur vagnen och faktiskt bjuda in folk. Det är lite fruktansvärt, jag vet.

Det blir ingen vit jul - (nej jag är inte rasist, hö hö) nej men allvarligt, jag gillade faktiskt när det var -2 och lite snö på marken. I helgen ska det bli 7 plusgrader. Snön gör något magiskt, vinterlandskap är så vackra att man vill böla lite trots allt det ställer till med, men det här? Grått och piss.

Mitt humör när mitt blodsocker är lågt.

Tid - hallå, jag vill julbaka, gå på julmarknad och träffa typ alla familjemedlemmar och jag har två helger kvar innan julafton, hur fasen ska jag få tid med allt?

måndag 9 december 2013

Att klaga på företag på facebook

Jag tycker verkligen att Facebook har gett konsumenterna en maktposition de bara kunde glömma om innan det existerade.

Klagade man på något kunde företaget sonika välja att skita i klagomålet (och allmänna reklamationsnämnden, vilket skämt, de kan bara utdela rekommendationer som de värsta företagen ändå skiter i)

Med sociala medier med i spelet är detta längre inte möjliga. Gretas upplevelse om bemötandet på Coop går inte obemärkt förbi utan delas av tusen, åter tusen människor och helt plötsligt blir det folkstorm mot företaget som måste skicka en värdecheck på 1000 spänn och be så mycket om ursäkt.

Bra!

Problemet med sociala medier, å andra sidan, är att det ger spelutrymme för vilka galningar som helst, dessutom är det bara den enskilda personens version som kommer fram i ljuset.
"Fast du kastade ju en burk med ravioli i huvudet på kassören Greta, därför blev denne lätt irriterad".

Det kan till och med vara så att Greta vält hela hyllan med ravioli, kallat kassören för bögjävel och misshandlat denne med sitt prickiga paraply, den delen av historian kommer aldrig fram. Företagen är inte dummare än att de förstår att de inte har en chans att tjafsa emot pöbeln som får raseriutbrott bland deras "Veckans erbjudande"-inlägg på Facebook och anser det därför enklast att bara kapitulera.

Eller Liselott som gick fram till ett telefonsäljar-stånd i centrumet, köpte en ny iphone och på riktigt trodde att hon bara behövde betala 49kr/månaden för kalaset och nu vill ha ett gratis mobilabonnemang för att hon har blivit lurad (a.k.a inte ens läst vad hon skrivit under eller ställt följdfrågor)

Det jag vill få fram med det här inlägget är att det alltid finns två sidor av myntet, det märker man väldigt snart om man jobbar inom kundservice. Man kan till och med live uppleva en person som beter sig som en vettvilling men som sedan hävdar att denne agerat lugnt och sakligt samt diktar upp en historia som inte ens har några likheter med vad som hände i verkligheten.

Nej, sociala medier är fantastiska och ibland beter sig företag som jävla rötägg och det ska dom baskemig få höra - men, var lite kritiska när ni läser klagomål på Facebook, det är inte riktigt alla som faktiskt överensstämmer med verkligheten.


söndag 8 december 2013

Lugnet börjar infinna sig.



Chaité, proteinmorotskaka och Sex and the city-filmen (som jag endast kan se för att sambon är distraherad med spel)

Ååhh, nu känner jag mig lugn och go igen.

Jag hade tänkt skriva ett inlägg om idioter som klagar på företag på Facebook istället för att gå till företaget först men inte ens det orkar jag.

Nu ska jag bara njuta.
Puss och kram.

Stress-spiral

Jag har hamnat i någon jobbig jävla stress-spiral där jag går och stressar upp för allt hela tiden.

Det mal oavbrutet i huvudet, allt jag borde göra, allt jag måste hinna med när jag är ledig, allt jag måste hinna fixa, allt jag måste hinna göra.

Jag vet inte vad jag ska göra ärligt talat, det tär på mig.

lördag 7 december 2013

Medan jag varit borta

Har följande hänt:

- Min bils batteri ville inte fungera, vi åkte och fixade men på vägen därifrån fick vi punka (jag och pappa) och vi fick åka på fälgen till närmaste mack, vilket var långt. Hjulet höll på att lossna men det gick bra.

- Jag har installerat vårt första julpynt. Sambon tyckte att det räckte med några julservetter och en lampa, men det tyckte inte jag så;



- Jag åkte och turbohandlade julpynt på lunchen idag. Sick sackade mellan alla bölande ungar och hittade riktigt fina saker.

- Jag tror jag kommer få köpa trisslotter till samtliga familjemedlemmar, vet ej när jag ska ha tid att handla julklappar, dessutom kommer jag bara kunna delta en liten stund i julfirandet eftersom jag slutar klockan 19:00 på julafton.

- Min kontorsstol gör att jag har jävligt ont i röven just nu

- Jag hittar ingen nyårsklänning och jag börjar känna paniken flåsa i nacken. Jag har plöjt igenom varenda jävla sida som säljer klänningar, båda utländska och svenska, jag hittar inte en enda som jag gillar och jag ska fan vara stunning på självaste nyårsafton. Vad gör man?

I övrigt är jag väldigt tillfreds med livet måste jag säga.

Sambons kisse.

Go frukost
 
En gammal enarmad bandit jag hittade i min pappas kompis garage, asball.
 



fredag 6 december 2013

Ingen kommer tacka dig.

Jag kan berätta en liten anekdot om en person som står mig väldigt nära, vars namn, kön eller ålder jag inte kommer att nämna i blogginlägget av hänsyn till denne.

Den här personen jobbade 26 år på ett företag innan den till slut fick sparken på helt sjuka grunder. Det avskedet var baserat på förtal och en person som bröt mot sin tystnadsplikt.
Denna person hade gett allt åt företaget, gjort allt som någon bett denne om, slitit ut sin kropp å det grövsta och ådragit sig permanenta skador som aldrig går tillbaka.

Den här personen hade efter 26 år så mycket kunskap om sitt företag att cheferna ständigt ringde och konsulterade om allt och inget. Den här personen fick lära upp alla andra och var den som funnits längst där och hade kunskaper som ingen annan på företaget kunde.

Men så hände något, någon hade en personlig åsikt om denne och plötsligt var personen borta. Facket, som denne varit med i under alla dessa 26 år, kunde visserligen göra lite åt saken, men inte allt.

Idag är det få personer som vet vem denne veteran är. Chefer har bytts ut, organisationen genomgått förändringar.

Vad vill jag ha sagt med den här lilla historian?
Jo, jag tycker att man skall sköta sitt jobb. Man ska göra sitt jobb så bra man någonsin kan, man ska ställa upp när man kan, man ska stötta sina kollegor, man ska vara hövlig mot sina överordnade och man ska vara tacksam för att man har ett jobb - men.

Man ska inte ta vad som helst. Den bistra sanningen är att ingen kommer tacka dig.
Ingen kommer tacka dig för att du slet ut dig. Ingen, kommer tyvärr någonsin tacka dig för att du valde jobbet före din psykiska hälsa.

Man ska inte göra sådant som får det att kännas obehagligt i magtrakten eller ta vad som helst, man får säga ifrån när någon klivit över en gräns, man får ifrågasätta och vara lite jobbig så länge det inte bara är för sakens skull utan faktiskt fyller ett syfte.

För hur empatiska chefer än må vara så har dom ett företag att sköta. Ett företag som ska gå runt och som ska tjäna pengar så att du kan fortsätta jobba där. Det innebär att även om deras "mänskliga" sida tycker synd om dig när du blivit utbränd och måste sjukskrivas så dras det ändå en suck över att du går hemma och kostar pengar, samtidigt som man måste hitta en ersättare.

Jag har under mina relativt få år i arbetslivet aldrig fått ett tack för att jag kommer in och jobbar trots att jag inte mår bra exempelvis, det är ingen som kommer med någon medalj och säger "tack för att du gjorde detta". 
Jag vet att man kan få diplom för årets bästa medarbetare, men det får man inte per automatik om man sliter sig sönder och samman eller negligerar alla ens egna behov för att sätta jobbet främst.

Jag har känt folk som inte vågar säga minsta lilla pip till cheferna, de vågar inte säga att de är missnöjda med något, de vågar inte ens prata med facket därför att de vet så väl att det kan skada deras position på företaget eller meriter inför nästa jobb.

Vissa tror att man kan få sparken för att ens uttala ett missnöje, och riktigt så enkelt är det inte.

Jag anser att om man har kritik ska den helst vara konstruktiv. Om man nu skall klaga inför överordnade bör man ha en alternativ plan.
"Jag tycker inte att det här fungerar så bra men vi skulle kunna göra så här istället". Ingen kommer mörda dig för det, jag lovar.

Jag förstår att det krävs slit för att klättra på stegen, men däremot så tycker jag inte man ska sluta lyssna på sig själv. Våga säga stopp om det går över styr och du mår dåligt. Våga säga nej om du verkligen tycker det. Våga ifrågasätta om något känns fel. Våga backa upp dina kollegor om så behövs.

Jag ser många likheter idag med när jag gick i skolan. I korridoren pågick det hetsiga diskussioner om att någon av lärarna gjorde fel och när en modig stackare räckte upp handen och påtalade detta fick denne ta emot lärarens vrede och dumförklaringar. Alla som hållit med för några minuter sedan satt nu tysta och tittade skamset ner i bänken.

De var inte dummare än att de förstod att den där läraren kunde vara avgörande för om de kom in på den linjen de så gärna ville och höll därför truten.

Det förstår man ju, samma sak är det i arbetslivet, ingen vill väl ha dåliga meriter?
Men förhoppningsvis finns det många personer som jobbade på det stället och man kanske inte måste välja den som gillade en minst att recensera ens insatser?

Man får faktiskt säga ifrån om någonting inte känns bra och det värsta som kan hända är att någon säger emot dig. Om du alltid förhåller dig sakligt och hövligt finns det inget att vara rädd för.

Sanningen är den, att ingen kommer tacka dig den dagen du får blödande magsår eller att din kropp gett vika för att du alltid ville ställa upp och vara så duktig. VD:n du ville imponera på och visa framfötterna inför kanske inte ens jobbar kvar den dagen, utan det har kommit en ny chef som inte har en aning om vem du är och som bara ser en som jobbar långsamt och är sjukskriven ofta.

Jag anser att man faktiskt kan vara en duktig, skötsam medarbetare som jobbar på som fan utan att man själv dukar under, det behöver inte vara det ena eller det andra.
Antingen är man den duktiga som offrar allt eller också så är man en slö gnällspik som får foten.

Man kan vara tacksam för det arbete man har men också ha synpunkter på saker som kan bli bättre, precis så som din chef har saker han/hon tycker att du är grym på men vissa delar som kan förbättras.

Man kan vara en arbetsmyra som kämpar för att klättra utan att man pressar sig själv för hårt och dukar under.

Om du värnar om dig själv och vågar stå på dig finns det en person som kommer hysa en stor tacksamhet gentemot dig - och det är ditt framtida jag. Välbehållen, med en bra magkänsla och en fin karriär.

måndag 2 december 2013

Konkurrensen är svår.


Min sambo har hittat en ny och hon heter ps4. Jävligt svår att övermanna.

söndag 1 december 2013

Helgens äventyr.

Okej, så jag hade en jättetrevlig helg och jag drack för en gångs skull. Något min kropp inte verkade vara helt okej med.

Jag var på julbord i lördags, innan det möttes vi hos en kollega för lite vindrickande och babbel.
När jag kom hem från allting började jag må fruktansvärt illa, låg och skakade i frossa samtidigt som min sambo sa att jag var het som en tekanna (och inte het på det bra sättet utan att jag var varm).

Så där låg jag och ulkade och frös arslet av mig hela natten tills jag måste ha slocknat av ren utmattning vid 4-tiden.
Vad kan jag ha druckit?
4 glas vin kanske, drack mitt sista runt 23-tiden.

Baksmällan då? Som vanligt var den fy fan i helvete urk på burk. Jag mådde illa som ett as hela dagen och kände för att abdikera från min kropp.

Det var så värt det, för jag hade jättetrevligt och det var jättemysigt att bli salongsberusad - men - seriöst, det är något i alkoholen som jag helt enkelt inte tål. 

Nej, jag får börja knarka istället, det är det enda sättet. Som sagt, jag hade en underbar kväll och mitt dåliga mående var värt det, men det finns en anledning till att jag dricker så sällan som jag gör och det är inte för att jag är frikyrklig.

Varsågod, två blariga bilder på mig.






tisdag 26 november 2013

Idag ryker håret

Eller ska jag säga härvan av trassel-kockor som sitter här och var i min hårbotten?
Jag är ärligt talat livrädd att frisören ska säga att jag behöver raka av håret, jag vill inte göra en Britney.

Egentligen vill jag inte skiljas från mitt långa hår, men det skulle ju ha fyllts på och fixats till, minst varannan månad, jag satte i mina extensions i augusti och har inte gjort något med det sedan dess - jag har inte kunnat.

Så just nu är det helt trassligt och ohanterbart, jag måste ha det antingen i fläta eller en bulle på huvudet. Jag kommer definitivt göra om det i framtiden men då ska jag se till att kunna sköta det.
Anyways, jag kommer förmodligen känna mig väldigt naken efteråt.

Stackars mig.

måndag 25 november 2013

Ny kaka!

Så jag gjorde en hybrid av Emmys morotskaka och den här rödbetskakan med saffransglasyr.
Jag tycker kakan blev jättegod!

Bilderna är kvar hemma men här kommer receptet i alla fall:

Kakan
Blanda ihop lite mindre än 1dl vaniljkasein, 2 tsk bakpulver samt 1 dl pofiber. Ös på med kardemumma och kanel (jag hade säkert i 1,5-2 tsk).
Vispa i en annan bunke 3 ägg pösigt tillsammans med 1 dl Stevia strö. Tillsätt 100 g kvarg, ca 1dl finrivna rödbetor, 0,5 dl vatten, några krossade valnötter samt det torra och vänd ihop till en jämn smet. Häll smeten i en springform och grädda på 175 grader i 25 minuter. Tag ut kakan ur ugnen och låt svalna helt under en bakduk.

Glasyren
Vispa 100 g Philadelphiaost (jag tog 3%-ig) fluffigt med 1 dl sukrin melis eller sötströ, och 0,5g saffran. Smeta på kakan et voila!

Motivationen är det inget fel på.

Igår hade jag världens bästa ben-pass. Squatsen gick hur bra som helst nu när jag har fått en noggrann genomgång i tekniken med PT:n och jag lyckades pusha mig själv att ta i ordentligt.

Så här i novembermörkret är det inte fel på träningsmotivationen, inte alls. Vad jag däremot har problem med är motivationen att ta mig till gymmet. 

När man har kommit hem från jobbet och in i värmen känns det måttligt lockande att gå ut i kylan igen, men det känns alltid lika bra när man väl är på gymmet, sedan har jag ju en sambo som lite extra draghjälp med.

Det börjar ta sig i lägenheten med, vi har fått arslet ur vagnen och både satt ihop tv-möbeln och fått upp speglar och tavlor på väggarna. 
Nu är det bara lite fint pynt som fattas så är det riktigt mysigt i vårt lilla crib.

Idag ska jag testa att baka en saffranskaka som är deffmodifierad, jag tror den kommer bli riktigt god. Jag frågade min receptguru om råd och hon trodde också det kunde fungera med dom ändringar jag tänkte göra. Det återstår att se, jag återkommer med rapport.

#Detgårbranu


Bör jag bli orolig för min vän?

lördag 23 november 2013

#yolo


Känns inte som att man ens behöver kommentera detta närmare. 

Jag är i alla fall glad en kultur där man knappt vill köra om man ätit en punchpralin, nu berodde detta inte på en generell alkoholkultur utan på en efterbliven människa som måste leva med detta resten av sitt liv.

Så jävla onödigt bara, de där två kvinnorna hade verkligen inte behövt dö.

Min fredag

Har innehållit följande:
- Ett fruktansvärt smärtsamt läkarbesök
- En kebabrulle
- Bullar, snickersglass och bakelser

Nu sitter jag och fnissar åt två herrar (min sambo och hans bror) som spelar Playstation och dampar ur totalt.


Vad mer kan man begära av en fredag? (Okej undantag för läkarbesöket men det är glömt nu!)

fredag 22 november 2013

Nejmenvadfa-an.

Sverigedemokraterna satsar på oss kvinnor, yay!

Jag som alltid ha velat ha frikyrkliga abortlagar som tvingar oss kvinnor att behålla barn vi inte vill! Vad omtänksamt!

Eller så gör vi så här: emot abort? Gör ingen abort då. 
En princip som också går att applicera på abortmotståndet.




Herregud.

torsdag 21 november 2013

Work in progress.


Med "progress" syftar jag givetvis på träningen, inte på att jag ska bli smalare.

Ibland kan jag fundera över om det är klokt att lägga ut kroppsförändringsbilder, inte för att jag har jättemånga läsare men jag vill egentligen inte bidra ytterligare till vikthetsen som redan är (paradoxal jag är, eller hur?)

Och jag vill heller inte att folk runtomkring mig ska får dåligt samvete eller ångest för att de inte tränar. Ibland kan jag få kommentarer som "värst vad du var nyttig då", eller "men herregud är det där verkligen friskt?"

Det är egentligen så simpelt att jag i min vardagskost, d.v.s den jag äter hemma med min sambo undviker socker och framförallt snabba kolhydrater, dåliga fetter etc. Men jag äter mig alltid mätt (mer än mätt) och maten jag äter är väldigt god.

På helgerna eller vid special occasions gottar jag till det, detta sker liksom på ren automatik, jag räknar inte kalorier, jag har inte ångest över mitt matintag och jag går inte ständigt runt och tänker på maten och framförallt inte på vikten.

Jag ligger på en, enligt mig bra vikt där jag tänker stanna och varken gå upp eller ner, inget som kräver att jag förvägrar mig av livets goda.

Jag kunde själv bli rentav provocerad om någon avstod sötsaker eller åt nötter på bion istället för popcorn, "vilka jävla pretton" tänkte jag och kände mig nästan hotad och dålig när någon inte åt "med mig".

Idag kan jag ibland uppleva att folk runtomkring tror att jag har åsikter om andras kost eller levnadssätt och jag kan säga att jag bryr mig inte ett enda dyft. Jag tycker inte jag är bättre än någon som inte äter eller tränar som jag. 

Det må låta ostigt, men det allra viktigaste för mig är att folk runtomkring mig är lyckliga, sedan om de äter chips eller sallad ger jag blanka fan i.
Att bli intresserad av träning innebär inte per automatik att man får en pinne i arslet och ett urge att sprida sin visdom till andra (om de inte själva frågar).

Jag kände mig aldrig fet innan jag började träna, jag började inte av det skälet utan för att min kropp inte mådde bra av att vara omusklad, speciellt med tanke på min skolios.

Jag anser att man måste arbeta med sin psykiska hälsa parallellt med den fysiska, och man måste även begrunda synen på sig själv och skälen till en eventuell viktnedgång eller träningsstart så att man inte drivs av ångest eller självhat, det blir destruktivt och träning ska vara något härligt för oss som utför den.

För folk som inte känner sig frälsta av det levernet så är det absolut viktigaste att man trivs med sig själv och sitt liv. Resten spelar mindre roll.




Bra träningsvecka

Idag körde jag rygg/biceps som har blivit ett av mina favoritpass.

Hela den här veckan har varit grym rent träningsmässigt, alla övningar har varit kontrollerade och tekniskt bra. 
Jag gjorde även marklyft på egen hand för första gången idag, med en lätt vikt för att jag skulle nöta in tekniken främst, jag tycker fortfarande det är mycket att tänka på men det är grym övning på alla sätt.

Så här i höstmörkret är det inget alls fel på träningsmotivationen, däremot på motivationen att ta sig till gymmet. Helst vill man inte sticka ut tån genom dörren mer än nödvändigt.

Imorgon börjar jag 06:30, jobbar bara halvdag eftersom jag ska till läkaren, så klockan kommer ringa typ 04:30 imorgon, tjoflöjt.

Åh, i helgen ska jag baskemig baka om det finns tid, min inre mystant vill ut känner jag.
Kan öppet erkänna att jag sitter och kollar på vilket julpynt jag ska köpa på Rusta och Åhléns hemsidor.

Satt och kollade på gamla webcam-bilder. Den första bilden är från ett år sedan. Den andra tagen nyligen, skillnad much?




onsdag 20 november 2013

Deffmåltid, recept

Detta är en absoluta favorit-"deff"-rätter (jag deffar inte längre utan ligger på balans) är denna, så enkel, så god.

Man penslar en kycklingfilé med sockerfri sötsursås (finns på dom flesta stora mataffärerna, Coop Forum bland annat), till har man råris, grönsaker och blandar kvarg tillsammans med den sötsura såsen vilket blir en jättegod sås till.


Nu orkade jag inte koka råris i 40 minuter så det bidde bara grönsaker till.

I helgen tänkte jag testa att baka proteinsockerkaka och mjuk proteinpepparkaka, jag har just kommit på hur roligt och mysigt det är med bakning. Jag var typ 12 sist jag bakade relativt ofta.

Telefonterror

Alltså nu är det typ fjärde gången det är ett säljarnummer som ringer angående min adressändring, jag var smart och googlade telefonnumret (jag blir alltid misstänksam mot 020-nummer) och hittade på en annan blogg att det går till något säljar-företag som försöker pracka på en eftersändning och shit.

Dom har ringt varje dag den här veckan, nu börjar det bli lite flåsigt måste jag erkänna. 
Det torde väl vara en hint att jag inte svarat någon av de fyra gånger de har ringt?

Leave Britney alone!

Det här med tomtar

Jag har fått dille på julpynt av någon anledning. När jag bodde hemma var jag inte alls intresserad av julpynt men nu när jag flyttat hemifrån och dessutom har en sambo som inte bryr sig nämnvärt om dekorationen har det väckt en enorm lust att pynta.

Jag tänkte pynta stilrent men ändå mysigt, och jag har alltid sagt "inga tomtar", men någon liten tomte kanske får vara med.

Apropå detta, det är stor skillnad mellan tomte och tomte.
Dessa små söta kan man ju lätt ha hemma:




Men skulle du vilja ha någon av dessa som juldekoration hemma?

Finns på Jotex, om någon är sugen på en nerknarkad tomte.

Master-pose-tomte i porslin

Alltså, jag vet verkligen inte.





Onsdagsgarvet



måndag 18 november 2013

Bra PT-pass!

Igår var på en PT-lektion hos en SATS-PT som faktiskt var riktigt grym, jag vet vem det är sen innan och han är dessutom själv väldigt tränad så man kan ju känna sig trygg med att hans egna metoder faktiskt fungerar.

Vi tränade marklyft, squats och core-övningar.
Jag är väldigt vinglig när jag kör squats eftersom jag har dålig balans och svag bålmuskulatur, men det gick riktigt fint när vi körde och jag gillade att han precis som jag var mer fokuserad på teknik än tyngden (vissa PT:s har en tendens att vara enormt prestigekåta och vill att deras klient ska tävla i tyngdlyftning efter andra lektionen, men icke han)

Vi hann också köra igenom core-övningar som jag måste börja med att köra två gånger i veckan så som jag kör med ben.

Sedan frågade han var jag brukar ha ont, jag sa att jag brukar ha problem med smärtor kring nacken och axlarna, varpå han precis som min kille också påpekat, sa att jag måste köra mer baksida axlar än jag gör idag, så det ska också läggas in mer i mitt schema.

Jag var jätteglad när jag gick därifrån för jag har fått ny träningsmotivation, dels är det alltid kul att lära sig tekniker ordentligt (det är det som är svårt vad gäller styrketräning), sen är det alltid roligt att lära sig nya övningar som tar en framåt i träningen, mitt fokus ligger på att bygga synliga muskler, få bättre hållning och gärna bli av med ryggvärken, det känns som ett bra mål att sträva mot.

Min pojkvän är jätteduktig och det är ju han som har lagt upp hela mitt träningsschema, men när vi är och tränar vill ju han ha tid för sin egen träning så det kändes skönt att ha en timme med någon som var där för att fokusera bara på mig.

Proteinmockaruta

Igår var jag ledig så förutom att lära mig marklyft och ordentliga squats hos en PT eller få vansinnesutbrott på vår byrå så bakade jag också, även denna gång norpade jag ett recept från duktiga Emmy.

Detta blev inte alls lika bra som proteinmorotskakan, det kan ha berott på att jag bakade med vassleproteinpulver och inte kasein som man egentligen skulle haft. Den blev dock inte äcklig, ska sägas, jag tror nog att om jag får testa en gång till blir den bättre.



Vispa 3 ägg pösigt tillsammans med ½ dl Stevia strö. 
Rör i en separat bunke ihop 40 g chokladkasein, 1 dutt kakao, 10 g Pofiber och 2 tsk bakpulver. Tillsätt 100 g kvarg, 100 g finriven rödbeta, ½ dl kallt kaffe samt det torra till de uppvispade äggen och blanda till en jämn smet. Häll smeten i en springform och grädda på 175 grader i 25 minuter. Ta ut kakan och låt svalna under bakduk i några timmar. Vispa sedan ihop 100 g Philadelphiaost, 1 dl Sukrin melis och 1 dutt kakao till en frostning som du brer över kakan. Avsluta med att sprinkla över 10 g kokosflingor.

lördag 16 november 2013

Abort är alltid rätt.

När jag var på Stockholms stadsmuseum för något år sedan var där en utställning om bland annat barnhem och föräldrarlösa barn.
På den tiden var det så att en ogift kvinna som blev gravid blev utfryst ur samhället och sedd på som en hora.
Det lades aldrig någon skuld på mannen som gjort henne gravid och då faderskapstest inte existerade var det lätt för mannen att helt enkelt säga att kvinnan ljög.

Jag tycker i ärlighetens namn inte att vi har kommit så mycket längre idag.
Denna eviga diskussion om när abort är berättigat och inte riktas bara mot kvinnan "hon har gjort 5 aborter, vet hon inte vad en kondom är, man ska inte använda abort som ett preventivmedel" - men HALLÅ?! 

Har jag missat någon evolutionär förändring för sist jag kollade krävs det två aktiva parter för att en graviditet ska bli till om det inte sker genom en våldtäkt?

Jag har hört många killar lite skämtsamt säga hur många ungar de skulle ha haft om inte abort fanns och nu snackar vi inte två utan uppemot 7 stycken. Men visst, det är kvinnor som ensamma bör ansvaret för denna enligt några bestialiska handling.

Det är väl för fan bådas "fel" om vi nu ska använda oss av de termerna? 

Jag är för abort och jag skiter i hur många folk för eller hur mycket av mina skattepengar som går åt fria, säkra aborter. 

Jag skiter till och med i om det finns folk som använder det som preventivmetod vilket jag tror är en uppdiktad myt, för det finns nog inte en jävel som tycker att aborter är roliga.

Jag tycker att Sverige är föredömligt i det avseendet och det är nog många självmord som har avstyrts genom aborter och genom att minderåriga inte behöver föräldrarnas medgivande eller ens informera dem om ingreppet.

Det handlar om frihet och rätten till sin egen kropp. Hur man än vänder och vrider på det blir det en börda som kvinnan ensam får bära. Kanske har hon tur med en stöttande partner vid sin sida. Har hon otur skiter han i vilket och hon får ta hela smällen ensam trots att det faktiskt även är en man som har varit delaktig i det som ledde fram till den oönskade graviditeten.

"Men kan man inte adoptera bort barnet då?" Säger vissa som verkar tro att det är ungefär detsamma som att sälja sin hamster på blocket.

Jag kan bara tala för mig själv men jag skulle aldrig någonsin klara av att släppa ifrån mig det barn som jag burit på i 9 månader oavsett vilket situation jag befann mig i.

Tycker man abort är fel - ja men då har man valet att inte göra det, men hur andra väljer att göra tycker jag inte man har något med att göra.

Folk blir hysteriska över att antalet aborter ökar. Jag tänker mest "vad jobbigt för den som måste genomgå den där skiten".
Hur hade det sett ut om alla dessa hade behållt sina barn istället?

Och återigen - var kommer männen in i fråga om abort? Jag tycker att vi kan sluta prata om tjejer som gör abort, det är män och kvinnor som gör aborter, för så länge inte en kvinna blir gravid med nästa Jesus-barn så är det två parter som orsakar en graviditet och därmed två personer som gör en abort.