Work in progress.

Med "progress" syftar jag givetvis på träningen, inte på att jag ska bli smalare.

Ibland kan jag fundera över om det är klokt att lägga ut kroppsförändringsbilder, inte för att jag har jättemånga läsare men jag vill egentligen inte bidra ytterligare till vikthetsen som redan är (paradoxal jag är, eller hur?)

Och jag vill heller inte att folk runtomkring mig ska får dåligt samvete eller ångest för att de inte tränar. Ibland kan jag få kommentarer som "värst vad du var nyttig då", eller "men herregud är det där verkligen friskt?"

Det är egentligen så simpelt att jag i min vardagskost, d.v.s den jag äter hemma med min sambo undviker socker och framförallt snabba kolhydrater, dåliga fetter etc. Men jag äter mig alltid mätt (mer än mätt) och maten jag äter är väldigt god.

På helgerna eller vid special occasions gottar jag till det, detta sker liksom på ren automatik, jag räknar inte kalorier, jag har inte ångest över mitt matintag och jag går inte ständigt runt och tänker på maten och framförallt inte på vikten.

Jag ligger på en, enligt mig bra vikt där jag tänker stanna och varken gå upp eller ner, inget som kräver att jag förvägrar mig av livets goda.

Jag kunde själv bli rentav provocerad om någon avstod sötsaker eller åt nötter på bion istället för popcorn, "vilka jävla pretton" tänkte jag och kände mig nästan hotad och dålig när någon inte åt "med mig".

Idag kan jag ibland uppleva att folk runtomkring tror att jag har åsikter om andras kost eller levnadssätt och jag kan säga att jag bryr mig inte ett enda dyft. Jag tycker inte jag är bättre än någon som inte äter eller tränar som jag. 

Det må låta ostigt, men det allra viktigaste för mig är att folk runtomkring mig är lyckliga, sedan om de äter chips eller sallad ger jag blanka fan i.

Att bli intresserad av träning innebär inte per automatik att man får en pinne i arslet och ett urge att sprida sin visdom till andra (om de inte själva frågar).

Jag kände mig aldrig fet innan jag började träna, jag började inte av det skälet utan för att min kropp inte mådde bra av att vara omusklad, speciellt med tanke på min skolios.

Jag anser att man måste arbeta med sin psykiska hälsa parallellt med den fysiska, och man måste även begrunda synen på sig själv och skälen till en eventuell viktnedgång eller träningsstart så att man inte drivs av ångest eller självhat, det blir destruktivt och träning ska vara något härligt för oss som utför den.

För folk som inte känner sig frälsta av det levernet så är det absolut viktigaste att man trivs med sig själv och sitt liv. Resten spelar mindre roll.