söndag 13 juli 2014

Svårt att förstå.

Den 30 juni 2014 pratade jag med min morfar för allra sista gången.

Det ligger kvar på min samtalslista, jag behöver inte ens bläddra långt ner. Första samtalet missade jag, jag hann inte svara, så jag ringde upp kort därpå.

Vi pratade om hur han mådde, han frågade om måtten på mina däck, att han hade ett par nästan nya som stod och skräpade i garaget som jag kunde få, och att jag och min sambo eventuellt skulle komma förbi lite senare i sommar om vi skulle neråt landet och snurra.

Sedan gick allt fort. Dygnet efter jag hade fått reda på att det stod klart att han hade allt från några veckor till några månader kvar i livet hade han redan klivit på tåget och gett sig iväg.

Döden är så abstrakt. Min hjärna har inte tagit in att han är borta. Det är som att informationen är för komplicerad att processa. Hur skall man förstå att en person inte finns i jordelivet längre?

I mitt huvud finns han fortfarande. För mitt inre ser jag honom sitta på verandan i huset. Jag tror fortfarande att hans telefonnummer kommer blinka på mobildisplayen vilken dag som helst, jag kommer att svara och höra honom säga "Hej det är morfar!".

Jag tror, på fullaste allvar, att jag någon mer gång kommer att svänga in på infarten till huset, se honom sitta på verandan med en tidning i handen och hans robotgräsklippare Robert som brummar fram på gräsmattan. Den som han alltid skämtade om att den var ledig på söndagar får då skulle han gå i kyrkan.

Han skulle ju få träffa min sambo, i framtiden sina barnbarns barn? 

När jag hör orgelmusiken spela, först då tror jag att det kommer gå upp för mig. Tills dess kommer jag fortfarande vänta på hans samtal, tills dess sitter han fortfarande vid trappen på det egenbyggda huset och grillar. Jag bävar för dagen jag greppar att det faktiskt inte är så.

Men oavsett vad finns du alltid i mitt hjärtat morfar lilla. Därifrån kan ingen någonsin ta dig. Inte ens döden.

torsdag 10 juli 2014

Tåget som aldrig kommer tillbaka.


Det är lite som när någon ska åka hem när man har haft riktigt kul tillsammans en längre tid.


Som att man med vemod åker till tågstationen för att ta farväl och det roliga börjar lida mot sitt slut. Väntan, på tåget som snart ska rulla in på stationen. Man lyssnar efter det avlägsna mullret när tåget närmar sig. Till slut kommer det, man tar farväl, står kvar på stationen och vinkar medan tåget rullar i väg.

Skillnaden är att det här tåget inte kommer tillbaka. Det tar dig långt bort, var vet ingen, bara att det går bort från detta jordelivet.

Så nu står vi på stationen, än är det tyst, men tids nog kommer rälsen att börja vibrera. Tids nog kommer tåget rulla in på stationen och då är du borta.

Jag har förmodligen fått det sista röstmeddelandet på telefonen när du ringt och jag inte har kunnat svara. För nu orkar du inte prata i telefonen mer.
Jag har hälsat på dig för sista gången, för sista gången suttit bredvid grillen där du står i ditt grillförkläde och gör det du gör bäst.
Jag har för sista gången fått sno till mig en kram, inte för att du är helt ovillig egentligen, men du är och har alltid varit på ditt helt egna vis, svår att komma in på livet, men ändå omtänksam på ditt alldeles säregna vis. 

Jag har ändå mycket att glädjas för - trots allt. Det var inte längesedan jag inte visste så mycket om dig. Ett förflutet hade lämnat många öppna sår, och det håller jag ingen skyldig för. Det gjorde helt enkelt för ont, för för många som gjorde att försoning aldrig blev möjlig. 

Men nyfiken var jag alltid. Frågade om dig, ville skriva ett brev när pappa istället ringde upp och sa "det är någon som vill prata med dig". Jag blev alldeles förskräckt, 12 år gammal och skulle försöka prata med en främling. Det gick väl trots allt. För prata hade du inga problem med.

Sedan gick åren och jag blev vuxen. Av en ren slump tog jag mod till mig och skrev till min moster, hamnade på körkortskurs i Halmstad där jag fick tillfälle att träffa dig. Jag var så glad och nyfiken. Sedan dess höll vi kontakten. 

Jag var den neutrala punkten, den stod utanför allt. Jag var en alldeles egen person utan någon predefinierad uppfattning om vare sig dig eller vad som hänt i det förflutna. För så pass generösa hade de ändå varit, aldrig pratat illa. Bara sagt att det fanns saker som var svåra. 

Jag är glad att jag fick chansen att lära känna dig, att vara den där lilla bron över till allt det infekterade. Jag är ingen helare, men kanske att jag lyckades badda något litet sår. Berätta att det mesta blev ganska bra ändå - till slut. 

Oavsett vad så är jag ändå glad att jag fått privilegiet att lära känna dig, även om vi bor en bra bit i från varandra och därför inte träffas så ofta kommer det ändå kännas konstigt när du till sist klivet på tåget och ger dig i väg. 

Det kommer kännas märkligt att aldrig mer få prata med dig igen. Aldrig mer få träffa dig och aldrig mer höra alla historier om dina resor, allt du haft för dig och aldrig kunna fråga om råd om vilken bil jag ska satsa på. Jag vet i alla fall att japsare är pålitliga, en av alla små råd som ibland poppar upp lite överraskande mitt i våra samtal.

Jag har inte på riktigt förstått vad det är som håller på att hända, det har nog ingen. Jag hoppas bara att väntan på tåget blir så bekväm som den kan bli. Att du blir omhändertagen på bästa möjliga sätt. Att den är fri från smärta i största möjliga mån och att tåget tar dig till en plats där du får ha det riktigt, riktigt gott.

Jag ska i alla fall göra mitt bästa för att ta hand om dom som blir kvar på stationen, det lovar jag. Än har du inte lämnat, än är det en vemodig väntan på det rytmiska ljudet av loket som närmar sig.

Men när det väl inträffar, ja, då kommer jag sakna dig.