söndag 13 juli 2014

Svårt att förstå.

Den 30 juni 2014 pratade jag med min morfar för allra sista gången.

Det ligger kvar på min samtalslista, jag behöver inte ens bläddra långt ner. Första samtalet missade jag, jag hann inte svara, så jag ringde upp kort därpå.

Vi pratade om hur han mådde, han frågade om måtten på mina däck, att han hade ett par nästan nya som stod och skräpade i garaget som jag kunde få, och att jag och min sambo eventuellt skulle komma förbi lite senare i sommar om vi skulle neråt landet och snurra.

Sedan gick allt fort. Dygnet efter jag hade fått reda på att det stod klart att han hade allt från några veckor till några månader kvar i livet hade han redan klivit på tåget och gett sig iväg.

Döden är så abstrakt. Min hjärna har inte tagit in att han är borta. Det är som att informationen är för komplicerad att processa. Hur skall man förstå att en person inte finns i jordelivet längre?

I mitt huvud finns han fortfarande. För mitt inre ser jag honom sitta på verandan i huset. Jag tror fortfarande att hans telefonnummer kommer blinka på mobildisplayen vilken dag som helst, jag kommer att svara och höra honom säga "Hej det är morfar!".

Jag tror, på fullaste allvar, att jag någon mer gång kommer att svänga in på infarten till huset, se honom sitta på verandan med en tidning i handen och hans robotgräsklippare Robert som brummar fram på gräsmattan. Den som han alltid skämtade om att den var ledig på söndagar får då skulle han gå i kyrkan.

Han skulle ju få träffa min sambo, i framtiden sina barnbarns barn? 

När jag hör orgelmusiken spela, först då tror jag att det kommer gå upp för mig. Tills dess kommer jag fortfarande vänta på hans samtal, tills dess sitter han fortfarande vid trappen på det egenbyggda huset och grillar. Jag bävar för dagen jag greppar att det faktiskt inte är så.

Men oavsett vad finns du alltid i mitt hjärtat morfar lilla. Därifrån kan ingen någonsin ta dig. Inte ens döden.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar