Jag gick på ridskola
i 7 år. Så här i efterhand förstod jag att jag i praktiken inte lärde mig ett
skit och jag skulle vilja påstå att få gör det på ridskolor.
Vi lärde oss att
sparka hårt mot redan skänkeldöda hästar, vi lärde oss att dra hårt i tyglarna
för att styra hästarna dit de ville. Så här i efterhand förstår jag att det
måste vara horribelt att gå runt med ett metallföremål i en så känslig del som
munnen och ständigt bli dragen och sliten i.
Det var aldrig någon
som kliade eller klappade hästarna, när man berömde hästarna klappade man dem
hårt mot halsen, alltså snarlikt bestraffningar.
Sega hästar manades
på med spö. "Driv på mer, använd spöet, låt honom inte få vinna!", så
ridskolelever får sällan lära sig att vara ett med hästen, ett team, för
hästarna var redan sadlade, klara och uppställda när de var dags. När man satt
upp hade de redan blivit bankade på och slitna i munnen av tre grupper innan.
Egentligen är ridning
något fantastiskt, ett samarbete mellan djur och människa som kan bli ett starkt
band och ett fint förtroende.
För oss
ridskoleelever blev de snarare ett verktyg, och vem kunde klandra oss? Vi var
barn och där för att lära oss, vi kunde aldrig förstå att den ridningen vi
utövade är så fel på så många sätt.
Många år senare fick jag
följa med min plastsyster till ett stall där nästan alla hästar var arabiska
fullblod, så även hästen jag skulle rida.
Jag fick rida en
stund i en paddock och min häst stegade nervöst omkring och stack huvudet rakt
upp i luften.
"Vad gör jag för
fel?" frågade jag förtvivlat på min omkringdansande häst och min
plastsyster förklarade att jag höll alldeles för hårt i tyglarna och sparkade
för hårt med benen - såklart, jag gjorde det jag hade blivit lärd i så många
år.
Jag släppte på
tyglarna, min häst hämtade sig efter min obetänksamma omilda hantering och jag
upptäckte att jag knappt behövde vicka på lillfingret för att min häst skulle
reagera åt vilket håll den skulle.
Med skänklarna var
det samma sak, jag behövde liksom bara vifta med fötterna i luften, lägga rätt
vikt på rätt ben istället för att hårt banka mot magen.
När detta hände fick
jag en rysning genom hela kroppen. Om den hästen reagerade på så små hjälper,
hur måste det då inte ha känts för alla dessa ridskolehästar som jag dragit i
munnen och sparkat på?
De var förstås
avtrubbade. Instängda i trånga spiltor med ständiga besök från alla barn och
ungdomar som egentligen bara ville väl, gosa och pyssla med sina vänner men som
kanske inte förstod att även hästar vill vara ifred ibland och framförallt -
hästar skall inte stå i små spiltor och gå lektion på löpande band för att
sedan bindas fast i sina små spiltor, utan möjlighet till kontakt av sina
flockmedlemmar.
Problemet med ridning
är att den går ut på att vara auktoritär. Det ska tvingas och bestraffas,
sällan använder man sig av positiv betingning utan det är mer "om du inte
gör som jag säger får du obehag i form av ett hårt tag i bettet eller en spark
i magen".
Hästar som inte lyder
får inspänningstyglar och skarpare bett och det är svårt att se hur man
betraktar dessa som sina vänner.
Man menar att hästar
rentav kan bli farliga om man visar något tecken på underkastelse, men frågan
är - hur ofta testar man egentligen att träna med positiv betingning?
Ta bara en titt på
dressyrryttare i toppklass, de anses vara duktiga, trots att de är i
världsklass måste de ändå använda sig att skarpa bett och dubbla tyglar för att pressa in
hästens huvud mot kroppen, av vilken anledning?
Det är estetiskt
riktigt- ur vårt perspektiv.
Livet för en
tävlingshäst är allt annat än lyxigt många gånger. Ju högre en häst är värderad
desto mer onaturligt liv är den dömd till.
Man vågar inte släppa
ut en häst för miljonbelopp i en hage med andra hästar på grund av skaderisken
och att den då inte kan tävla. Många tror felaktigt att en häst som står ensam
i ett toppmodernt stall med begränsad möjlighet till utevistelse är en häst som
lever i lyx, men allvarligt talat, ser man på hur hästar lever i det vilda är
det så långt ifrån man kan komma.
Förutom det faktum
att hästen är ett flockdjur har de också ett rörelsebehov som knappast kan
tillfredsställas i en liten paddock med ströbädd.
Det svåra med
hästvärlden är att så många känner sig trampade på tårna om man kritiserar den
traditionella hästhållningen. Hästägarna drar igång defensiven direkt i rädsla
för att bli betraktade som djurplågare.
Väldigt få hästägare
behandlar sina hästar dåligt med flit, man rider ju trots allt för att man
älskar djuren. Problemet är bara att man förmänskliga hästar så till den milda
grad att man helt glömmer bort att detta är ett djur anpassat för livet på
stäppen, även om vi tycker det ser kallt och ruskigt ut att stå i en hage
dygnet runt innebär det inte att djuret självt tycker det.
Tittar man på
kommentarsfältet till den här artikeln ser man att väldigt få hästmänniskor över huvud taget tar till
sig av det kritiska som skrivs utan genast fäller ut taggarna och går på
defensiven direkt.
”Men vadå Calle mår
dåligt inlåst på sitt rum? Han har ju en plasma-tv, alla tv-spel han kan önska
och ibland går vi in och hälsar lite på honom, sedan får han ju röra sig under
simträningarna!”
Lyckligtvis ser man
att hästhållning går mot en långsam förändring, natural horsemanship börjar bli
allt vanligare och man har åtminstone börjat diskutera huruvida vår moderna och
förlegade hästhållning och ridningssätt verkligen är det bästa.
Men fortfarande är
vägen kvar lång att gå. För tävlingshästarna ser det inte ljust ut, det är
svårt att rucka på något där så mycket pengar är involverade, få vågar ens
ifrågasätta traditionella förhållningssätt inom exempelvis dressyren.
Vi kan lära hundar
att hitta bomber, lik och minor, vi kan träna dem till vårdhundar, till
hårddisciplinerade blindhundar som aldrig avviker från sitt uppdrag om det så
skulle komma en drös med hundar eller om någon skulle locka med en färsk
oxfilébit, detta genom positiv träning med godis, men vi kan inte få en häst
att lyda oss utan att tvinga och orsaka obehag.
”En häst går aldrig
att träna till elitnivå om den inte tycker det är kul!”
Säg mig hur ska
hästen på något vis kunna undslippa sitt kall om den inte vill? Ska den ta sitt
pick och pack och fly från stallet?
Ska den säga ”Nej jag
vill inte bli galoppör” eller ”jag vill inte få min hals krökt intill bogen på
det här sättet, jag vill gå som skogsmullehäst på en lantgård någonstans”.
Driver man på en häst springer den – det är ett flyktdjur.
Kröker man hästens
hals med dubbla tyglar, ptja, vad ska den göra?
Det är ju det hela
träningen går ut på, att kuva och tvinga, om obehag uppstår när hästen inte gör
så som ryttaren vill är det klart som fan den gör vad som krävs för att
undslippa detta.
Jag skulle vilja se
en dressyrtävling utan bett, eller kanske rentav utan träns. Det mina vänner, skulle
sannerligen vara en sport, om inte annat skulle det kräva en enorm prestation
från oss människor i form av det som saknas inom hästsporten många gånger – ett
genuint samarbete mellan häst och människa.