måndag 29 april 2013

Ett hälsoproblem mindre

Jag har ju haft magproblem en längre tid och bokade en tid hos vårdcentralen för utredning.

Så av en slump fick jag dessa problem på vägen till Warzawa och började prata med en kollega som hade exakt samma problem, hon "tålde" inte fibrer helt enkelt. Bröd, flingor och havregrynsgröt fick hennes mage att balla ur, saker som jag ätit till frukost i princip varje dag.

Så jag testade att utesluta det ur kosten och det fungerade! Min mage har aldrig känts så bra och jag har inga problem alls. Heureka!
Imorse åt jag scrambled eggs och stekta viktväktarkorvar, jag blev mätt och min mage har hållt sig lugn och platt hela dagen, det är ren och skär lycka!

Jag kunde avboka tiden på vårdcentralen, nu är det bara mitt förbaskade skulderblad som behöver vård. Jag måste få hjälp för den, men magen är det inga problem med längre.
När det kommer till kost och träning tror jag det är väldigt viktigt att även parallellt jobba med självkänslan.

Jag började gå hos en terapeut redan för 4 år sedan, i syftet att jag skulle förstå mig själv bättre - varför jag reagerar på vissa sätt i vissa situationer, hur jag ska få insikt i mina egna beteenden och klara av att hantera livet i stort i med och motgång.

Jag träffade även en kollega till Mia Törnblom för att prata om hur man övar upp sin självkänsla och så vidare.

Det är en lång och snårig väg att gå, det kämpigaste som finns är att jobba med sig själv och att bryta gamla, invanda mönster.
Jag är ingen fulländad människa och kommer nog aldrig att bli, men jag har kommit bra mycket längre än när jag som tonåring bara såg negativa saker med mig själv och framförallt mitt eget utseende.

Idag kan jag ställa mig framför spegeln och tänka "wow vilken pudding!". Många förväxlar detta med att man är självgod och tycker att man själv är snyggare eller bättre än andra men det är helt fel. Att älska sig själv och sina egna attribut är inte likvärdigt med att tycka att andra är sämre, tvärtom är man mer kapabel att faktiskt lyfta fram andras positiva egenskaper och utdela komplimanger.

Jag har av någon anledning (oroa er inte) snubblat in på pro-ana-bloggar där man lägger upp så kallad "thinspo" som betyder "thin inspiration", tumblr-bilder på väldigt smala tjejer. Man kämpar med fasta, spyr upp kaloririk mat och det är inte mycket muntert och glädjefyllt att läsa där.

Jag tror att det är väldigt viktigt att, framförallt som tjej, akta sig så att man inte "förlorar greppet" när man börjar träna.
För mig är tanken att jag ska fortsätta träna tills jag får artros och inte kan gå mer, då är det väldigt viktigt att träningen inte blir ångestladdad.
Okej, ärligt talat så skuttar man ju inte alltid till gymmet i ren eufori eller kör benpressen med ett brett flin på läpparna - men det ska inte vara ren ångest att gå dit.

Om man aldrig lär sig att älska sig själv kommer det inte spela någon roll hur smal och "snygg" man är, man kommer alltid hitta någon skavank att förakta. 

Jag började inte träna för att jag anser mig vara varken det ena eller det andra, jag började träna för att jag knappt kan öppna ett syltlock och för att jag vill få en stark, hållbar kropp.

Det borde vara det främsta syftet, sedan kommer resten på köpet.

fredag 26 april 2013

Redo för avfärd.

Klockan är 2 och här är ekot.

Då var velourdressen på (känner mig inte jättesexig men vad fan, det ska vara myspysigt att flyga!) om 1 timme cirka gurka bär det av till Arlanda.

Jag har 'fro idag, egentligen har jag ju jättelockigt hår och många undrar varför jag inte har så oftare och envisas med att platta ut håret.
Anledningen är att mina lockar bara är fina i cirka en dag och om jag inte borstar håret, för så fort jag gör det förvandlas mina lockar till ett vågigt-våffelsvall à la 80-talet.


torsdag 25 april 2013

Pappa läs inte.

Nu tror inte jag att min far är en frekvent besökare på min blogg men om så får han inte läsa längre än hit för då spoilas hans födelsedagspresent.

















Som sagt, jag är tröttheten själv idag men körde ändå iväg på rasten för att köpa pappas present. Då slog det mig för övrigt att det nästan jämt är kö i Stockholm. Alltså rusningstrafiken sträcker sig liksom från 7 till morgonen till 7 på kvällen, hur är det möjligt?

Sedan tvingade jag mig själv att rycka upp mig lite så jag satte på lite smink och det gjorde underverk. Nu påstår jag inte att jag tycker jag är ful utan smink, för det gör jag faktiskt inte. Däremot brukar jag känna mig piggare och fräschare med sminket på. 

Kanske lurar man ögat att man ser pigg ut och då känner man sig pigg? Placebo is the shZizzle.




Min pappa älskar orkidéer och dessa blå vet jag att han har suktat över ett bra tag, det enda stället jag hittat dem på har varit Coop forum av alla ställen, valde också ut en snygg kruka till och så ett piffigt kort. Jag tror han kommer bli superglad!


Själv önskar mig tjack. Bahh.

onsdag 24 april 2013

Helt. Slutkörd.

Jag har ingen ork kvar i varken kropp eller hjärna, jag är totalt outworn, trött som ett jävla as.

Min hjärna är som äppelmos just nu. Det enda jag tänker på är att få sova. Tur vi har ett bordelliknande rum på jobbet med en säng, där måste jag slagga på lunchen om jag ska kunna stå upprätt resten av dagen.

Detta tenderar att bli ett gnällinlägg, må så vara. Detta har varit en vecka när jag har känt att jag inte fått ens en tusendel gjort av det jag borde. Jag har kommit hem, tagit av mig träningskläderna, klivit över drivorna av väskor som ligger på rummet och stupat i säng.

Klivit upp, halvt medvetslös, och så har det hållt på om och om igen.



Jag blir kräkfärdig av stressen och sömnbristen. Har känt mig så otroligt ofräsch hela veckan, håret uppsatt i en tofs, osminkad och bara rafsat åt mig det första jag hittat i princip.

Idag blir det födelsedagsfirande, sedan ska jag försöka hinna packa och träna. Jag har en stark känsla av att jag kommer få stanna uppe en stund ikväll...

Ja jag vet, barnen svälter i Afrika och så vidare, jag lider av sömnbrist. Jag har trots detta lust att gömma mig under täcket i två hela dagar och bara sova.

Gårdagens bravader

Igår var det rygg som stod på träningsschemat.

Eftersom jag har haft problem med värk i mitt högra skulderblad som jag började känna av igår ville jag ta det säkra före det osäkra och boka in en massage - bara för att mjuka upp muskeln lite och eventuellt förebygga mer smärta.

Jag kollade runt bland massageställen som var bokningsbara på internet, men hittade inga tider så det fick bli en thaimassage (som faktiskt är väldigt bra och prisvärda), jag valde en precis intill gymmet och fick en kvinna som till skillnad från andra thaimassöser inte var så hård i nyporna och nästan tog lite för löst, men det var nog lika bra.

Det var skönt och hon hade på någon form av thailändsk tigerbalsam-smet på, efteråt kändes det mycket bättre.

Det roliga är dock inte hur jag låg och blev masserad utan vad som hände efter.
Jag skulle betala, eftersom varenda liten kiosk nuförtiden har korthållare hoppades jag att även de hade det eftersom ingen människa under 70 går runt med cash i plånboken.

Det hade de inte, bara en kassaapparat från Sovjettiden (and I don't blame them ärligt talat, jag förstår varför de inte tar betalningarna på kort, kan nog vara svårt att få det att gå runt om man är helt ärligt mot Skatteverket) hur som helst, i salongen befann sig en äldre, barsk kvinna 50+ samt två yngre massöser.

Jag föreslog att jag skulle lämna kvar min väska som säkerhet och smita iväg och hämta ut pengar lite snabbt för att sedan komma tillbaka och betala (jag hade bil och bankomaten låg typ 2 min därifrån)
Men nej, istället ville hon att jag skulle lämna mitt ID-kort och sedan komma tillbaka och betala imorgon för hon ville åka hem. Jag kände lite - how about no?

"Jo, fast, jag kind of behöver mitt körkort på mig om jag är ute i och kör". Min massör skällde på henne på thailändska och sedan åkte jag och hämtade ut pengarna, det gick på typ 10 minuter. Lite märkligt beteende av ägaren, men men, massagen var underbar och jag kan verkligen rekommendera thaimassage till alla som vill unna sig lite extra lyx eller har ryggont.

Sedan att thaimassagerna har en dåligt rykte anser jag inte beror på massöserna själva, utan de äckel som går dit och faktiskt skapar efterfrågan som har funnits på vissa thaimassageställen. Tycker det är så vidrigt med folk som förutsätter att kvinnor från Thailand ställer upp på detta eller begär det av dem. 
De skall respekteras så som alla andra. Bara en parentes.

En annan lite märklig grej var när jag var på väg hem från gymmet igår och skulle köpa cigg.
Kör in på en mack, går in med träningskläderna på och bilnycklarna i handen och ber om ett paket.
"Legg tack"
"Fan, det ligger i bilen"
"Då får du gå och hämta det!"

Dude, det finns något som kallas slutledningsförmåga - om någon kör i på en mack, ses kliva ur bilen som ensam passagerare (och därmed förare) med bilnycklarna i handen, borde inte det om något bevisa att vederbörande är över 18? 
Om man inte är ute och tjuvåker farsan bil olagligt men det känns inte rimligt att förutsätta.

Jag vet att de måste legga men jag har svårt att tro att de där nissarna som kontrollerar det skulle ge nedslag på om någon blev sedd kliva ur en bil på förarsidan, med bilnycklar i handen och ville köpa cigg. Det är bara jag.

Det här med hotellfrukostar.

Alltså, en grej jag alltid funderat över är följande:

När man bor hotell gör man det nästan alltid för att man är på semester och semester har man ju för att vila.
Varför i helskotta stänger hotellfrukostarna alltid så tidigt? Klockan 9 redan kan de bomma igen. 
Inte fan vill man väl gå upp klockan 7 för att hinna med frukosten när man betalat dyra pengar för att lyxa till det med en eller flera hotellnätter?

I just don't get it.

Hästsportens ständiga förlorare.

Jag gick på ridskola i 7 år. Så här i efterhand förstod jag att jag i praktiken inte lärde mig ett skit och jag skulle vilja påstå att få gör det på ridskolor.

Vi lärde oss att sparka hårt mot redan skänkeldöda hästar, vi lärde oss att dra hårt i tyglarna för att styra hästarna dit de ville. Så här i efterhand förstår jag att det måste vara horribelt att gå runt med ett metallföremål i en så känslig del som munnen och ständigt bli dragen och sliten i.

Det var aldrig någon som kliade eller klappade hästarna, när man berömde hästarna klappade man dem hårt mot halsen, alltså snarlikt bestraffningar.

Sega hästar manades på med spö. "Driv på mer, använd spöet, låt honom inte få vinna!", så ridskolelever får sällan lära sig att vara ett med hästen, ett team, för hästarna var redan sadlade, klara och uppställda när de var dags. När man satt upp hade de redan blivit bankade på och slitna i munnen av tre grupper innan.



Egentligen är ridning något fantastiskt, ett samarbete mellan djur och människa som kan bli ett starkt band och ett fint förtroende.
För oss ridskoleelever blev de snarare ett verktyg, och vem kunde klandra oss? Vi var barn och där för att lära oss, vi kunde aldrig förstå att den ridningen vi utövade är så fel på så många sätt.

Många år senare fick jag följa med min plastsyster till ett stall där nästan alla hästar var arabiska fullblod, så även hästen jag skulle rida.
Jag fick rida en stund i en paddock och min häst stegade nervöst omkring och stack huvudet rakt upp i luften.
"Vad gör jag för fel?" frågade jag förtvivlat på min omkringdansande häst och min plastsyster förklarade att jag höll alldeles för hårt i tyglarna och sparkade för hårt med benen - såklart, jag gjorde det jag hade blivit lärd i så många år.

Jag släppte på tyglarna, min häst hämtade sig efter min obetänksamma omilda hantering och jag upptäckte att jag knappt behövde vicka på lillfingret för att min häst skulle reagera åt vilket håll den skulle.
Med skänklarna var det samma sak, jag behövde liksom bara vifta med fötterna i luften, lägga rätt vikt på rätt ben istället för att hårt banka mot magen.



När detta hände fick jag en rysning genom hela kroppen. Om den hästen reagerade på så små hjälper, hur måste det då inte ha känts för alla dessa ridskolehästar som jag dragit i munnen och sparkat på?

De var förstås avtrubbade. Instängda i trånga spiltor med ständiga besök från alla barn och ungdomar som egentligen bara ville väl, gosa och pyssla med sina vänner men som kanske inte förstod att även hästar vill vara ifred ibland och framförallt - hästar skall inte stå i små spiltor och gå lektion på löpande band för att sedan bindas fast i sina små spiltor, utan möjlighet till kontakt av sina flockmedlemmar.

Problemet med ridning är att den går ut på att vara auktoritär. Det ska tvingas och bestraffas, sällan använder man sig av positiv betingning utan det är mer "om du inte gör som jag säger får du obehag i form av ett hårt tag i bettet eller en spark i magen".

Hästar som inte lyder får inspänningstyglar och skarpare bett och det är svårt att se hur man betraktar dessa som sina vänner.



Man menar att hästar rentav kan bli farliga om man visar något tecken på underkastelse, men frågan är - hur ofta testar man egentligen att träna med positiv betingning?

Ta bara en titt på dressyrryttare i toppklass, de anses vara duktiga, trots att de är i världsklass måste de ändå använda sig att skarpa bett och dubbla tyglar för att pressa in hästens huvud mot kroppen, av vilken anledning?
Det är estetiskt riktigt- ur vårt perspektiv.

Livet för en tävlingshäst är allt annat än lyxigt många gånger. Ju högre en häst är värderad desto mer onaturligt liv är den dömd till.
Man vågar inte släppa ut en häst för miljonbelopp i en hage med andra hästar på grund av skaderisken och att den då inte kan tävla. Många tror felaktigt att en häst som står ensam i ett toppmodernt stall med begränsad möjlighet till utevistelse är en häst som lever i lyx, men allvarligt talat, ser man på hur hästar lever i det vilda är det så långt ifrån man kan komma.

Förutom det faktum att hästen är ett flockdjur har de också ett rörelsebehov som knappast kan tillfredsställas i en liten paddock med ströbädd.

Det svåra med hästvärlden är att så många känner sig trampade på tårna om man kritiserar den traditionella hästhållningen. Hästägarna drar igång defensiven direkt i rädsla för att bli betraktade som djurplågare.
Väldigt få hästägare behandlar sina hästar dåligt med flit, man rider ju trots allt för att man älskar djuren. Problemet är bara att man förmänskliga hästar så till den milda grad att man helt glömmer bort att detta är ett djur anpassat för livet på stäppen, även om vi tycker det ser kallt och ruskigt ut att stå i en hage dygnet runt innebär det inte att djuret självt tycker det.

Tittar man på kommentarsfältet till den här artikeln ser man att väldigt få hästmänniskor över huvud taget tar till sig av det kritiska som skrivs utan genast fäller ut taggarna och går på defensiven direkt.

”Men vadå Calle mår dåligt inlåst på sitt rum? Han har ju en plasma-tv, alla tv-spel han kan önska och ibland går vi in och hälsar lite på honom, sedan får han ju röra sig under simträningarna!”

Lyckligtvis ser man att hästhållning går mot en långsam förändring, natural horsemanship börjar bli allt vanligare och man har åtminstone börjat diskutera huruvida vår moderna och förlegade hästhållning och ridningssätt verkligen är det bästa.

Men fortfarande är vägen kvar lång att gå. För tävlingshästarna ser det inte ljust ut, det är svårt att rucka på något där så mycket pengar är involverade, få vågar ens ifrågasätta traditionella förhållningssätt inom exempelvis dressyren.



Vi kan lära hundar att hitta bomber, lik och minor, vi kan träna dem till vårdhundar, till hårddisciplinerade blindhundar som aldrig avviker från sitt uppdrag om det så skulle komma en drös med hundar eller om någon skulle locka med en färsk oxfilébit, detta genom positiv träning med godis, men vi kan inte få en häst att lyda oss utan att tvinga och orsaka obehag.
”En häst går aldrig att träna till elitnivå om den inte tycker det är kul!”

Säg mig hur ska hästen på något vis kunna undslippa sitt kall om den inte vill? Ska den ta sitt pick och pack och fly från stallet?
Ska den säga ”Nej jag vill inte bli galoppör” eller ”jag vill inte få min hals krökt intill bogen på det här sättet, jag vill gå som skogsmullehäst på en lantgård någonstans”. Driver man på en häst springer den – det är ett flyktdjur.

Kröker man hästens hals med dubbla tyglar, ptja, vad ska den göra?

Det är ju det hela träningen går ut på, att kuva och tvinga, om obehag uppstår när hästen inte gör så som ryttaren vill är det klart som fan den gör vad som krävs för att undslippa detta.

Jag skulle vilja se en dressyrtävling utan bett, eller kanske rentav utan träns. Det mina vänner, skulle sannerligen vara en sport, om inte annat skulle det kräva en enorm prestation från oss människor i form av det som saknas inom hästsporten många gånger – ett genuint samarbete mellan häst och människa.

Jag är inte sysslolös i alla fall.


Ryggträning, därefter har jag bokat in en thaimassage, jag har känningar i skulderbladet nu igen och vill inte att det ska bli värre. Sedan ska jag försöka packa inför Warzawa-resan samtidigt som min mage tycker det är roligt att blåsa upp sig som en ballong och göra ont.

För att se det positiva - jag är definitivt inte sysslolös!

Imorgon fyller pappa år, då ska jag försöka klämma in städning, packning, letande av födelsedagspresent, firande av födelsedag och helst städning. 
Pust, hur syr man ihop allt?

tisdag 23 april 2013

Gymetikett och tidsbrist

Igår fann jag mig själv, sittandes på sängen bland resväskor utspridda på golvet tillsammans med kläder och annat, tänkandes på allt jag hade velat hinna med den dagen. Då var klockan 22:40, jag skulle egentligen behövt somna för längesen.

Jag hade velat ta en ordentlig dusch, städa, börja packa för jobbresan i helgen och kolla lite på "Buck", dokumentären om den där hästmannen som jag har börjat se om.
Istället dök jag rakt ner i kudden och vaknade 20 minuter för sent i morse, jag hann äta frukost och sedan fly ut till bilen.

Hur gör folk egentligen? Framför allt - hur gör folk med familj? Ibland känns det som de få stunder man har över aldrig går till något nöje utan mer till tvätten som väntar eller rummet som är överbelamrat med skit.

Oh well, nog om det.

Jag känner mig fortfarande smått bortkommen på gymmet, men jag måste säga att jag gillar SATS mycket, mycket mer än 24/7. Det är mer yta, mindre trängsel, fräscht och ett mycket större utbud på maskiner. 
Jag är inte helt innefattad med de sociala koderna på gymmet än, de dolda reglerna. 
Exempelvis om en muskelknutte sitter framför spegeln och kör reps och bänken jag ska använda är placerad lite framför - är det meningen att jag ska flytta på den så att han kan fortsätta spegla sig eller kan man bara slå sig ner?



Sedan är jag alltid rädd att jag ska råka dänga till någon när jag bär omkring på skivstångar etcetera. 
3kg hantlar lyfter jag, herregud, folk kommer snart undra om jag går på anabola, men nej, det är ren och skär muskelstyrka.

I morgon fyller pappa år för övrigt. Alla fyller år i april, mycket action där på sensommaren.

Ny träningsinspiration!

Det var länge sen jag kände en lust att gå till gymmet, men just nu är jag grymt motiverad.
Det beror på att mitt hjärta har hjälpt mig att utforma väldigt enkla men effektiva pass, pass som jag vet ger resultat och som inte är allt för komplicerade.

Jag tappade motivationen rätt hårt när jag fick ont i ryggen och också när jag gjorde mes-matt-övningar som jag egentligen visste inte gav ett skit.

Nu är det ca 8 veckor kvar på deffen, i helgen åker jag till Warzawa med jobbet, det blir helt alkoholfritt för min del, det skulle förstöra alldeles för mycket. Jag får dricka vatten och knarka istället (huehue).

Det ska hur som helst bli spännande att se vad resultatet blir nu när jag tränar "på riktigt". För övrigt känns det väldigt, väldigt skönt att röra på sig igen. Jag får krupp av att spendera 8 timmar på en kontorsstol och sedan gå hem och sitta still.

Hjärtat trodde för övrigt det stod "träningsnörd" i pratbubblan och sådan stor hybris har jag verkligen inte fått! Det står n00b och inget annat, herregud, känner mig fortfarande helt bortkommen på gymmet.

Men jag vill inte att alla ska veta allt om mig!

Jag vet att jag låter som en gammal konservativ surgubbe nu men jag vill verkligen inte att all informations som tänkas kan om mig ska finnas uppe på Facebook (säger jag, samtidigt som jag har en blogg, men här står inte så där våldsamt mycket personligt)

För det första bryr sig ingen om var jag gick i grundskola, vilken ort jag föddes i, vilket gymnasium jag gick på etcetera. Men sedan vill jag heller inte att alla ska veta exakt allt om mig och min bakgrund.
För det andra gillar jag inte att "representera" företaget jag jobbar på när det kommer till mitt privatliv.
Facebook är min privata sfär, där läggar jag upp klipp på min youtube-humor, skriver mina sjuka, interna skämt med vänner. Då vill inte jag att mitt företags logga överhuvud taget ska synas i samband med det. Speciellt inte om någon känner någon som känner någon som har en anknytning till mitt företag och börjar beblanda privatliv med yrkeslivet.

Min första chef tvärvägrade jag lägga till på Facebook, jag sa som det var:
"På min facebook finns fyllebilder och annat jag inte vill att du ska se, jag är en människa precis som alla andra, jag roar mig och har kul ibland, men jag vill inte att det ska påverka din bild av mig".

Nu mer resonerar jag så att de som lägger till mig helt enkelt får acceptera innehållet om de lägger till mig och inte tvärtom. 

När jag publicerar blogginlägg brukar jag tänka "Skulle jag kunna högläsa det här inlägget för en chef eller för min gamla farmor?" blir svaret nej raderar jag det direkt.
Även om läsarkretsen är liten så ligger det ändå ute, synligt för alla, därför blir blogginnehållet många gånger banalt och mest om träningen, milda åsikter och om nya mysdressar som inhandlas.

Samma sak gäller facebook, jag har många gånger lust att skriva kryptiska statusar men vad fan, om folk frågar "vad har hänt?" och man ändå inte kan svara så är det lika bra att hålla käft. 

Bloggen är i huvudsak till för att jag ska kunna "motionera" mitt skrivande och för att jag ska kunna spy ur mig mina åsikter någonstans, jag är smärtsamt medveten om det många gånger ointressanta innehållet.

Min personliga favoritblogg som nu är nedlagd var skriven av en person som blottade väldigt mycket av sitt privatliv, något jag själv aldrig skulle kunna göra.

Sådana smaskigheter besparar jag till de som står mig närmast.

måndag 22 april 2013

Beliebers skrämmer mig.

Det är inte mycket jag är rädd för här i världen, bara att cykla förbi ett övergivet torp på landet om kvällarna, bland annat.

En annan sak som skrämmer mig är beliebers. Jag förstår grejen, de tycker han är jättesöt, har en schysst frippa och sjunger som en ängel, men resten?
Bara det att de kallar sig för "beliebers" får en ju att kallsvettas smått. "Beliebers", som om man byter ut det där töntiga B:et faktiskt betyder "troende". Som en sekt.

När herr Bieber anlände till Sverige i rånarluva satt denna uppsjö av fans och bölade på ett sätt som var skrämmande likt när Nordkoreas förre diktator trillade av pinn. Ett kollektivt, hysteriskt böl och en krossad dröm om att få en skymt av hans tryne.

Dessutom kan man ifrågasätta om det verkligen är musiken som är skälet till hans sektliknande fan-skara. Bara det faktum att hans sång dränktes i vrålet av hans fans under konserten i Köpenhamn  får en ju att undra.

Jag ska kanske inte säga något, som 12 år gammal skickade ett brev till Elijah Woods som jag seriöst trodde skulle nå fram och som jag eventuellt skulle få svar på, samt tittade på en dåligt utprintad bild av honom varje gång jag somnade, men det var lyckligtvis en snabbt övergående crush och jag såg knappast denne lille Hobbit som någon gud.

Sedan har jag svårt för amerikanska tonårsstjärnor över huvud taget, med sina pretto-images och "jag-ska-inte-ha-sex-före-äktenskapet-ringar" som som alltid när det kommer till krista Amerikat förmedlar en bild till tonåringar att sex är något fult samtidigt som man bör vara sexig, men inte för mycket.

Kom igen, vem tror att herr Bieber inte har idkat samkväde med fröken Gomez så att fönstrena på topphotellen skallrat? En hormonstinn tonårskille som ges möjligheten att göka med allt som rör sig och inte rör sig. Chastity - I second that.

Samtidigt sitter alla och kliar sig i pallen över hur i helskotta en enda person kan ha järngrepp över flera miljoner människor, så som Hitler eller Kim Jong Un, well, kolla på herr Bieber, han skulle inte behöva göra mycket för att bygga upp en alldeles egen diktatur utan att stöta på något som helst motstånd. 

Eller är det precis det han har?

Det är inte Juicy Couture men...

Däremot en babyblå mysdress från Cubus för 200 spänn. Insåg att jag saknade en mysdress och helt ärligt tycker jag att velourdressar är rätt sexigt, dock kan inte den här sälla sig till den kategorin, men what the hell, skön är den i alla fall.


För övrigt sitter jag och funderar på vad i helvete jag har gett mig in på. Jag har ju anmält mig till en prövning i Svenska B, visst, jag har läst ämnet innan, men i provet ingår bland annat att analysera fem litterära verk och dess tillhörande epoker.

Man får gissa lite när man analyserar dikter eftersom språket är uråldrigt och jag förstår knappt hälften av vad som står, behöver jag nämna att det inte är böcker eller dikter som man själv hade gått in på Bokia och köpt?

Ger man sig in i leken får man leken tåla, det enda jag kan göra nu är att köra, men jag kan erkänna att jag har smått panik, tidsbristen gör sig ständigt påmind och jag har liksom bara tid att plugga de där få minutrarna mellan jobb, träning och socialt umgänge.

Nu ska jag läsa om islänningar som gifter sig och slår ihjäl varandra om vartannat. Tjoflöjt.

söndag 21 april 2013

Sikta högt?

Jag älskar att min header-bild ser ut som en hurtfrisk omslagsbild på Amelia.

"Så gick jag ner 28 kilo!". Jag har dock inte lust att flasha nipplen längre och av de bilder jag tog under "photoshooten" är det bara 2 stycken jag ler på varav den ena jag stirrar lite pedofil-aktigt in i kameran.

Valet föll således på den här uppstyltade bilden med något ihoptryckt hals.

Nu har jag förvisso inga Kissie-ambitioner men en snygg header känns som ett måste, oavsett om man har två eller tvåhundratusen läsare.

Jag är generellt sett väldigt obekväm med att posea framför kameror, varje gång jag är medveten om att någon fotar får jag genast ett skumt, svårdefinierat fånleende på läpparna.

Detta är en av anledningarna till att jag aldrig haft några ambitioner att bli modell, förutom då att jag inom modellvärlden skulle falla inom kategorin "fet dvärg".

Slenderman däremot, skulle kunna göra kometkarriär inom modellandet. Någon borde tipsa honom.

Älska fornisländsk litteratur

Jag pluggar just nu litteraturhistoria, just fornisländska berättelser är kända för att vara korthuggna och väldigt koncisa - det kan jag lova att dom är.

Ungefär så här går berättelserna:
"Sedan blev trälen förargad, de slogos, trälens skalle spräcktes, båda dogo". Sedan var det inget mer med det liksom, alla dör som flugor och slår ihjäl varandra hejvilt, men det beskrivs inte som någon särskilt tragisk händelse utan mer en parentes i förbifarten.

Tänk att vi svenskar som härstammar från dessa vildar kunde bli så mesiga och timida. Tur är väl det, man hade ju knappast pallat att det skulle bli blodbad varje gång någon smet före i kön eller dylikt.

Test

Testar lite.