Hästsportens ständiga förlorare.

Jag gick på ridskola i 7 år. Så här i efterhand förstod jag att jag i praktiken inte lärde mig ett skit och jag skulle vilja påstå att få gör det på ridskolor.

Vi lärde oss att sparka hårt mot redan skänkeldöda hästar, vi lärde oss att dra hårt i tyglarna för att styra hästarna dit de ville. Så här i efterhand förstår jag att det måste vara horribelt att gå runt med ett metallföremål i en så känslig del som munnen och ständigt bli dragen och sliten i.

Det var aldrig någon som kliade eller klappade hästarna, när man berömde hästarna klappade man dem hårt mot halsen, alltså snarlikt bestraffningar.

Sega hästar manades på med spö. "Driv på mer, använd spöet, låt honom inte få vinna!", så ridskolelever får sällan lära sig att vara ett med hästen, ett team, för hästarna var redan sadlade, klara och uppställda när de var dags. När man satt upp hade de redan blivit bankade på och slitna i munnen av tre grupper innan.

Egentligen är ridning något fantastiskt, ett samarbete mellan djur och människa som kan bli ett starkt band och ett fint förtroende.

För oss ridskoleelever blev de snarare ett verktyg, och vem kunde klandra oss? Vi var barn och där för att lära oss, vi kunde aldrig förstå att den ridningen vi utövade är så fel på så många sätt.

Många år senare fick jag följa med min plastsyster till ett stall där nästan alla hästar var arabiska fullblod, så även hästen jag skulle rida.

Jag fick rida en stund i en paddock och min häst stegade nervöst omkring och stack huvudet rakt upp i luften.

"Vad gör jag för fel?" frågade jag förtvivlat på min omkringdansande häst och min plastsyster förklarade att jag höll alldeles för hårt i tyglarna och sparkade för hårt med benen - såklart, jag gjorde det jag hade blivit lärd i så många år.

Jag släppte på tyglarna, min häst hämtade sig efter min obetänksamma omilda hantering och jag upptäckte att jag knappt behövde vicka på lillfingret för att min häst skulle reagera åt vilket håll den skulle.

Med skänklarna var det samma sak, jag behövde liksom bara vifta med fötterna i luften, lägga rätt vikt på rätt ben istället för att hårt banka mot magen.

När detta hände fick jag en rysning genom hela kroppen. Om den hästen reagerade på så små hjälper, hur måste det då inte ha känts för alla dessa ridskolehästar som jag dragit i munnen och sparkat på?

De var förstås avtrubbade. Instängda i trånga spiltor med ständiga besök från alla barn och ungdomar som egentligen bara ville väl, gosa och pyssla med sina vänner men som kanske inte förstod att även hästar vill vara ifred ibland och framförallt - hästar skall inte stå i små spiltor och gå lektion på löpande band för att sedan bindas fast i sina små spiltor, utan möjlighet till kontakt av sina flockmedlemmar.

Problemet med ridning är att den går ut på att vara auktoritär. Det ska tvingas och bestraffas, sällan använder man sig av positiv betingning utan det är mer "om du inte gör som jag säger får du obehag i form av ett hårt tag i bettet eller en spark i magen".

Hästar som inte lyder får inspänningstyglar och skarpare bett och det är svårt att se hur man betraktar dessa som sina vänner.

Man menar att hästar rentav kan bli farliga om man visar något tecken på underkastelse, men frågan är - hur ofta testar man egentligen att träna med positiv betingning?

Ta bara en titt på dressyrryttare i toppklass, de anses vara duktiga, trots att de är i världsklass måste de ändå använda sig att skarpa bett och dubbla tyglar för att pressa in hästens huvud mot kroppen, av vilken anledning?

Det är estetiskt riktigt- ur vårt perspektiv.

Livet för en tävlingshäst är allt annat än lyxigt många gånger. Ju högre en häst är värderad desto mer onaturligt liv är den dömd till.

Man vågar inte släppa ut en häst för miljonbelopp i en hage med andra hästar på grund av skaderisken och att den då inte kan tävla. Många tror felaktigt att en häst som står ensam i ett toppmodernt stall med begränsad möjlighet till utevistelse är en häst som lever i lyx, men allvarligt talat, ser man på hur hästar lever i det vilda är det så långt ifrån man kan komma.

Förutom det faktum att hästen är ett flockdjur har de också ett rörelsebehov som knappast kan tillfredsställas i en liten paddock med ströbädd.

Det svåra med hästvärlden är att så många känner sig trampade på tårna om man kritiserar den traditionella hästhållningen. Hästägarna drar igång defensiven direkt i rädsla för att bli betraktade som djurplågare.

Väldigt få hästägare behandlar sina hästar dåligt med flit, man rider ju trots allt för att man älskar djuren. Problemet är bara att man förmänskliga hästar så till den milda grad att man helt glömmer bort att detta är ett djur anpassat för livet på stäppen, även om vi tycker det ser kallt och ruskigt ut att stå i en hage dygnet runt innebär det inte att djuret självt tycker det.

Tittar man på kommentarsfältet till den här artikeln ser man att väldigt få hästmänniskor över huvud taget tar till sig av det kritiska som skrivs utan genast fäller ut taggarna och går på defensiven direkt.

”Men vadå Calle mår dåligt inlåst på sitt rum? Han har ju en plasma-tv, alla tv-spel han kan önska och ibland går vi in och hälsar lite på honom, sedan får han ju röra sig under simträningarna!”

Lyckligtvis ser man att hästhållning går mot en långsam förändring, natural horsemanship börjar bli allt vanligare och man har åtminstone börjat diskutera huruvida vår moderna och förlegade hästhållning och ridningssätt verkligen är det bästa.

Men fortfarande är vägen kvar lång att gå. För tävlingshästarna ser det inte ljust ut, det är svårt att rucka på något där så mycket pengar är involverade, få vågar ens ifrågasätta traditionella förhållningssätt inom exempelvis dressyren.

Vi kan lära hundar att hitta bomber, lik och minor, vi kan träna dem till vårdhundar, till hårddisciplinerade blindhundar som aldrig avviker från sitt uppdrag om det så skulle komma en drös med hundar eller om någon skulle locka med en färsk oxfilébit, detta genom positiv träning med godis, men vi kan inte få en häst att lyda oss utan att tvinga och orsaka obehag.

”En häst går aldrig att träna till elitnivå om den inte tycker det är kul!”

Säg mig hur ska hästen på något vis kunna undslippa sitt kall om den inte vill? Ska den ta sitt pick och pack och fly från stallet?

Ska den säga ”Nej jag vill inte bli galoppör” eller ”jag vill inte få min hals krökt intill bogen på det här sättet, jag vill gå som skogsmullehäst på en lantgård någonstans”. Driver man på en häst springer den – det är ett flyktdjur.

Kröker man hästens hals med dubbla tyglar, ptja, vad ska den göra?

Det är ju det hela träningen går ut på, att kuva och tvinga, om obehag uppstår när hästen inte gör så som ryttaren vill är det klart som fan den gör vad som krävs för att undslippa detta.

Jag skulle vilja se en dressyrtävling utan bett, eller kanske rentav utan träns. Det mina vänner, skulle sannerligen vara en sport, om inte annat skulle det kräva en enorm prestation från oss människor i form av det som saknas inom hästsporten många gånger – ett genuint samarbete mellan häst och människa.