lördag 31 augusti 2013

Produktiv dag och misslyckad chokladkaka.

Alltså herregud vad jag har hunnit med idag.

Jag började dagen med en dusch, rakning, smörjde in mig med brun utan sol, städade i lägenheten, bakade en misslyckad kaka, åkte förbi pappa och skulle vattna blommor (med farmor hade hunnit före), hämtade post, åkte till Farsta och shoppade lite och nu är jag hemma igen i väntan på sambon vars golftävling verkar ha dragit ut lite på tiden.

Hur blev då deffchokladkakan som jag gjorde? 
Jag gick efter ett recept som finns i en bok som heter "Muskelmat" som innehåller recept med högproteinhalt och lågt kaloriinnehåll. Det var första receptet jag gjorde och det gick så där.

Kakan innehåller per portion 182 kcal 24g protein, 8g kolhydrater och 4g fett och är således så nyttig att den knappt, knappt kan räknas som en dessert i den meningen, även om man inte ska äta det varje dag.

När det var klar i ugnen var den helt uppsvälld och typ 2dm ovanför formkanten, men när jag tog ut den sjönk den ihop som en sprucken ballong och kvar blev en sorglig, skrynklig kakliknande sak. Den biten jag provade direkt efter jag tog ut den smakade väldigt svampigt och fuktigt, smaken helt okej men i så fall var chokladbollarna 100 gånger godare. Nu har jag testat i alla fall!




Värdelösa råd och tips inom träning och kost.

Jag tycker att bloggar kan vara kanonbra för att hitta inspiration och tips i vissa fall.
Jag har själv hittat mycket recept och liknande som har varit användbart i deffen.

Däremot cirkulerar det väldigt många, enligt min mening ganska värdelösa råd när det kommer till träning och kost.
Många förespråkar powerwalk innan frukost exempelvis, men med handen på hjärtat - hur många har den möjligheten?

Jag själv börjar jobba 7 många dagar och har en timmes restid till jobbet. Det skulle i praktiken innebära att jag måste gå upp 4 på natten för att hinna med den powerwalken. Dessutom råder det delade meningar om det faktiskt gör någon större skillnad när man har gjort studier.

Sömn är en viktig faktor när det kommer till fettförbränning, det finns adekvat forskning på att sömnbrist leder till sämre fettförbränning och då tycker åtminstone jag att man ska prioritera den, så att man har energi att träna efter jobbet.

Glättiga storbloggare har en förkärlek för att också ge captain obvious råd såsom "Skippa onyttigheterna" nähe?! Det kunde jag då aldrig tro, då kan jag alltså inte trycka i mig tre snickers om dagen, tack för tipset!

De svåra bitarna när det kommer till kost och träning tycker jag är vad.
Vad gör vissa livsmedel för kroppen, hur påverkar de fettförbränningen och insulinnivåerna? Ger de min kropp den näring som jag dagligen behöver?

När det kommer till träning är det tveklöst svåra vad för övningar man ska göra men framförallt hur.
Det tog mig tills nu att kunna utföra nästan alla övningar på ett korrekt sätt. Position och kontakt med musklerna är det centrala och hur ska en nybörjare kunna veta exakt hur man ska vara placerad i en lats-maskin för att det ska ta i ryggen och inte i armarna?

Jag har haft turen att ha en pojkvän som är utbildad kostrådgivare och som har tränat styrka i över 4 år. Dessutom har han en bror som är bodybuilder så han har kan man säga likvärdig kunskap som en PT.

Han har suttit med mig, visat exakt hur, hjälpt och informerat tills jag sakta men säkert har förstått mig på allt och kunnat bli mer självständig i min träning.

När det kommer till kosten har han en vetenskaplig kunskap som jag aldrig hade kunnat ta till mig annars. Google är inget bra verktyg när det kommer till dessa saker eftersom källorna inte alltid är helt tillförlitliga och blir man hänvisad till studier vet man oftast inte hur studierna är utförda, vilket är en viktig del i hur man ska tolka resultatet.

Det är en snårig väg fram bland alla råd och tips. Man kan inte ens förlita sig på PT:s eftersom inte alla är bra. 

Härom dagen lyssnade jag på ett radioprogram på Radio 1, där en av programledarna, psykologen Eva Rusz hade gått till en PT på en stor gymkedja och där fått sin rygg pajad eftersom han inte lyssnade på vad hon sa utan var helt inriktad på att köra sitt eget race.

Resultatet blev att hon fick på sjukgymnastik och fortfarande går där för att rehabilitera sin rygg. 
Jag vet inte om det beror på prestige bland personliga tränare, men jag kan säga att jag vet fler liknande historier där personliga tränare helt har struntat i kundens förmaningar om eventuella skador och smärtor och därmed förvärrat gamla skador eller till och med orsakat nya.

Nej, mina vänner, man får försöka vara så kritisk som det går med allt man läser och tar till sig. Mitt råd är att försöka gå på det vetenskapliga, i alla fall när det kommer till mat.

Vad har gått att tveklöst bevisa och vad råder det delade meningar om och om det råder delade meningar, ja då är det upp till dig att välja vad du tycker låter bra.

Träning är svårt att läsa sig till hur man ska göra. Man behöver kanske inte gå hos en PT väldigt länge för att få hjälp med hur övningarna ska kännas om de utförs rätt.
Har man någon erfaren person som kan hjälpa en är det också bra, förutsatt att de själva är vältränade givetvis, för då vet man att deras metod verkligen fungerar.

Och till sist, lyssna på kroppen, den är bra på att alarmera om något är fel.

torsdag 29 augusti 2013

Verkligheten på äldreboenden.

När jag var liten, kanske 4-5 år gammal fick jag ibland följa med min mamma till jobbet som vid den tiden arbetade på ett äldreboende.

Jag fick låna en landstinget-skjorta som nådde ner till anklarna och strosa runt på äldreboendet medan mamma jobbade. 
Det dröjde en stund innan de gamla reagerade på att jag ens fanns där. De var så vana vid samma dagsrutiner och att bara vara omgivna av undersköterskor och sina medboende, men när de såg mig utbrast de alltid:

"Nej men! Det är ju ett barn här!"

De flesta älskade att ha mig där. Barn älskar att prata, gamla på boenden har inte alltid någon att prata med då vårdarna allt som oftast är upptagen med annat, detta blev således en oslagbar kombination. 

En dam hade afasi, det enda hon kunde säga var "Inte pinte". Det enda man kunde utröna av hennes fras var via tonläget. För bita ifrån kunde hon, när hon blev arg fräste hon "Inte PINTE!" och när hon var glad sa hon det med ett glatt tonläge.

Jag mindes att jag kunde sitta länge hos henne. Jag frågade henne vad hon hette och hur hon mådde och fastän svaret alltid blev "Inte pinte" fortsatte jag konversationen och på ett barns vis pladdrade jag om allt mellan himmel och jord.

För det är just det, barn har inte samma spärrar som vuxna och har ännu inte alltid "lärt" sig sociala koder vilket i det här fallet var till en fördel för hos båda.

Jag gick inte bara runt och pladdrade, jag fick också hjälpa till att servera kaffe. Jag gick runt till alla vid bordet 
"Kaffe eller te?" frågade jag och sedan fick jag hjälp att hälla upp drycken i en kopp som jag sakta och försiktigt skred till bordet med, jag minns att jag var rädd att tappa koppen i golvet, men det gjorde jag aldrig.
"Vill du ha en bulle till?" frågade jag också och jag minns framförallt att jag var stolt för att lilla jag fick förtroendet att utföra en viktig uppgift.

Jag har börjat titta på SVT:s dokumentärserie "Sveriges bästa äldreboende" som handlar om ett äldreboende i Lycksele, som tampas med nedskärningar, besparingar och överbelastningar. Chefen har kallat in experthjälp från en kvinna som driver ett prisbelönt arbete på Gotland och en professor i Geriatrik och äldres sjukdomar och krämpor.

De ska, utan några extra pengar försöka styra upp boendet och förbättra.

Man kan tycka att en gammal människa som slitit och arbetat hela sitt liv förtjänar en värdig sista tid i livet. Det tror jag alla tycker, men vi vet också att verkligheten inte ser ut på det sättet.
Besparingar, för lite personal som säkerligen vill hinna gå ut med de gamla, som vill hitta på aktiviteter och hinna ge en extra kram eller sitta och prata med vederbörande, men som med nöd och näppe hinner utföra de mest basala och akuta uppgifterna.

Själva boendena har en tight budget att röra sig med, det ska sparas och effektiviseras och någonstans försvinner humaniteten som borde vara det centrala i omvårdnaden.

"Jag hoppas att någon av mina anhöriga aldrig hamnar här", säger en personal på Lycksele äldreboende. Inte sällan har man hört folk be att "gör slut på mig om jag någonsin måste in på hem", det är riktigt, riktigt illa.

För min del, utan att ställa mig på någon politisk sida för jag är egentligen varken det ena eller det andra (pest eller kolera) får de gärna ta några kronor av min skatt om det innebär att jag kan känna mig helt lugn om den dagen skulle komma att någon anhörig till mig måste bo på äldreboende.

Om de tas med på utflykter, erbjuds en liten punsch till kaffet, att någon håller deras hand och tar sig tid att prata med dem när inte jag kan vara där.
Om maten de äter är en kulinarisk upplevelse, om de aldrig någonsin behöver känna sig rädda eller ensamma.

Ta pengarna bara, den garantin är värd x antal kronor anser i alla fall jag.
Det är inte värdigt, varken för ambitiös personal eller för de boende att utsättas för den vård som råder idag. 
För att inte tala om de som inte ens får en plats på ett ruttet äldreboende utan som hänvisas till en jäktande hemtjänst som i ett pressat tidsschema hjälper till med det mest basala, värmer lite mikromat och sedan sitter i bilen på väg till nästa person.

Det är säkert inte dåligt på alla boenden, men att det finns boenden där det är dåligt är i så fall några boenden för mycket.

Jag är glad att min farmor och farfar är så starka och pigga att de klarar av att bo hemma. Förutom lite dålig hörsel finns det ingenting de inte klarar av och dessutom har de en hel drös barn och barnbarn som bryr sig väldigt mycket om dem och som alltid ställer upp om de behöver hjälp med något.

Jag tror ingen, oavsett politisk ståndpunkt, skulle vilja se den personen som tagit hand om dem hela deras uppväxt, som gett dem kärlek, bytt deras blöjor, hjälpt med läxor och slitit i sitt anletes svett för att dem ska få ett fint liv - behandlas som vårdpaket.

Det kommer aldrig hända mina föräldrar, jag kommer inte tillåta det. Jag kommer slåss och kämpa för att de - om de någon gång måste in på hem, ska få den bästa omvårdnaden som står att finna precis som de alltid har kämpat för min skull.

Men tänk er att inte behöva slåss och kämpa, tänk er om alla i Sverige kunde vara trygga i vetskapen att deras anhöriga, när den dagen kommer får spendera sina dagar med högklassig omvårdnad och ett liv på boende som är meningsfullt och värdigt.

Det, mina vänner tror jag det inte finns en människa som inte vill. Vilken regering som än sitter får de för min del gärna höja skatten om dessa kronor enbart avsätts för detta ändamål.
Det är trots allt en billig peng för en väldigt viktig sak och varför inte bjuda in fler barn på besök?
Då skulle det aldrig råda brist på folk som har tid att prata.

En dålig frukost.

Det uppstår en liten själslig kris när frukosten inte var så god som man föreställde sig.
Nu måste jag vänta ett helt dygn på att äta en ny god frukost.

Och förresten, ska ni äta Granola-müsli, ta den från Pauluns med Hasselnötter och Dadlar och inte någon det från René Voltaire.

Livet är bra bräckligt vänner.

Deff-chokladbollar


Fantastiskt goda, innehåll?
Havregryn, kokosfett, kakao, proteinpulver med chokladsmak och vatten!
Först får man ställa smeten i kylen ett tag så att den får stelna, därefter "rulla" bollarna som är väldigt kletiga och därmed ganska svåra att forma.
Därefter kan man lägga in bollarna i frysen ett tag och sedan är det bara att njuta.
Rekommenderas starkt, det är väldigt goda och otroligt nyttiga också (jämfört med "riktiga" bakverk åtminstone)

Proteinpulver och nya träningskläder

Om ni vill ha ett riktigt gott proteinpulver ska ni köpa Gourmet pro på gymgrossisten. Det är ett smakrikt och tjockt pulver så proteinshakesen blir inte så vattniga som de kan bli med andra pulver.
Jag har testat smakerna choklad och vanilj, båda är fantastiskt goda, choklad är snäppet godare och smakar ungefär som en tjockare oboy om man blandar det med vatten. 

Smoothies ska vi inte ens tala om.
199 kronor på gymgrossisten som sagt och så en tjusig shaker från MM-sports till det (jag har en ful ovana att sno min sambos shakers jämt).


Ny träningsmunkis från Gina Tricot

Jag: inte till salu.

Linnet under är från H&M, de har faktiskt väldigt bra träningslinnen om det är så att man inte känner att man vill lägga ut jättemycket pengar på märkeskläder. 

Nu ska jag försöka ta mig samman och köra mitt mag- och baksida-axlar-pass. Jag är lite bitter på livet efter att ha stått still i trafiken i cirkus en timme. Muntrar upp mig med att kolla på Mia Skäringers show "Dyngkåt och hur helig som helst" innan jag lyfter på röva och tar mig i väg.

onsdag 28 augusti 2013

Bara i Hollywood-teen-filmer

- Stannar man aldrig kvar och lyssnar på den andras förklaring om en situation har uppstått.
"But Carly, I can explain!"
"No" vrålar alltid tjejen och kutar iväg.

En normal människa hade i 99 fall av 100 stått kvar och lyssnat på förklaringen, inte minst för att man själv är högst intresserad av svaret.
Alltid är det ett fjantigt missförstånd som skulle kunna klaras upp på 5 minuter om personen bara, just det, stannade kvar och lyssnade. Men nej, istället springer man i väg och långt senare när man på omvägar förstår vad som egentligen hände är man beredd att kommunicera.

- Säger man bara "I'm sorry" istället för att förklara situationen.
Och jag sitter alltid så frustrerad framför TV:n och tänker "men BERÄTTA vad som hände då ditt ägg!" återigen, onödiga förvecklingar och missförstånd.

- Gör man slut med sin douche-partner genom att hångla upp den nya, helylle-killen.
I filmens värld finns det inget som heter bearbeta den föregående relationen. Ingen sorg, inga tårar, man skuttar bara glatt vidare till nästa partner och douche-bagen står bara och gör en konstig grimas när han får se sitt, sedan några sekunder tillbaka - ex stå och utbyta saliv med sin nya kille.
Easy come easy go.

Övriga filmer:

- Fäller man två, kanske tre tårar, eller säger "Oh no" när en nära anhörig blivit brutalt mördad framför ens ögon.
Post traumatisk stress, vad är det? Dom lever vidare i princip som innan, även om det gäller en skräckfilm när merpartern av personens närstående blir itusågade eller uppsprätta.

Vilka kosttillskott vid träning?

Jag kan bara svara på vad jag själv tar och det är två saker;

Proteinpulver: Proteinshakes tar jag som ett snabbt mellanmål när jag exempelvis inte hinner hem och äta mellan jobb och träning.
I övrigt kan proteinpulver också användas i bakning och när man gör "nyttiga" desserter.
BCAA: Detta är något som egentligen inte är nödvändigt för min del, det tar jag bara när jag är väldigt trött och behöver en verkligt snabb skjuts.

Annat än de här två tillskotten får jag all min energi från näringsrik kost.
Är man inte en avancerad body builder kan jag tycka att proppa i sig 5 olika kosttillskott och proteinpulver är helt onödigt, det kommer dessutom inte ge någon särskild effekt som inte näringsrik kost ger heller.

Bara ett tips.

tisdag 27 augusti 2013

LCHF = Skit.


Men vad tror folk egentligen? Mat med hög fetthalt (bara mättade fetter också) och en nästan fobisk rädsla för frukt.

3%-ig grädde är ju så mycket bättre än att äta ett äpple.
Sluta upp.

söndag 25 augusti 2013

Förrådet, före och efter.

Så här såg förrådet hos oss ut innan:



Så här ser det ut nu:





Gud förbjude om djur visar missnöje.

Jag har reflekterat över som är ganska skev.

Vi människor tycks sakna all form av självinsikt när det kommer till vår relation med djur.
Vi spärrar in dem, tvingar dem att resa runt på cirkusar etc och blir mäkta förvånade när ett djur - gud förbjude, någon gång visar sitt missnöje.

Idag kan man läsa i DN om en gorilla som har sulat en sten på en besökare. Folk verkar mäkta förvånade över det inträffade medan jag inte kan förstå att det inte har hänt oftare än så.

Gorillor är intelligenta och kännande varelser, inte långt besläktade från oss människor. Det är inte konstigt att en av dessa högst medvetna individer till slut lackar på dessa evigt stirrande, på glaset petande besökare.

Egentligen är de ämnade att bo i flock, i skogsområden långt ifrån glosögda människor.

Samma sak när en elefant rymmer från cirkus, jämmer och elände, panik utbryter, stackars alla rädda människor.

Stackars ett par ton tunga elefant säger jag. Som får leva sitt liv i en djurtransport med undantag av att sitta fastkättade utanför cirkustältet, tvingas utföra för dem onaturliga konster i en manege.

Om jag var cirkuselefant hade jag tagit alla chanser som gick att ta en liten tur i det fria. Hade jag varit gorilla hade jag inte bara sulat en sten utan troligtvis skickat en arsenad över alla upptryckta näsor mot rutan.

lördag 24 augusti 2013

This is a serious matter.

Jag tänkte först skriva ett seriöst inlägg om viktiga saker men lusten liksom dog.

Dessutom kom jag att tänka på att jag egentligen inte gillar 90% av kläderna jag har. Jag vet inte hur jag tänkte när jag köpte de flesta plaggen. Jag vill bara skicka ut allt och köpa nytt, men just nu är jag på en spar-budget som inte tillåter mig till sådana utsvävningar.

Ett fruktansvärt I-landsproblem.

Efter jobbet ska jag hem till pappa och bli bjuden på middag, kanske gulla med vår aggressiva katt lite.
"Vad vill du ha då gumman?"
Jag: "Åh.. Laga något du är riktigt bra på". (Min pappas mat är alltid god)

Det är så fint att känna sig som 6 år igen.

fredag 23 augusti 2013

Tack för hjärtinfarkten.

Detta damp ner i min brevlåda:


Och jag bara "VADÅ CANCER?! VILKET BLODPROV BASERAR DOM DET PÅ?!"
Tankarna bara for i huvudet och jag fick snudd på panik, slet upp kuvertet och...

Kallelse till cellprovtagning. Jag har blivit trollad av Stockholms läns landsting. Kul.

Skönhet - ett starkt beroende

Det börjar med något litet, du ska bara "testa en gång för att se". En gång blir två, det är dyrt men du kommer på alla möjliga orsaker till varför du behöver det.''

Två gånger blir tre och du börjar snart inse tomheten som uppstår om du skulle sluta. Hur naken du skulle känna dig. Det blir längre. Det blir mer, det som förut var ett stort steg är nu bara som ett litet skutt och du ökar insatserna för att stilla dina alltmer krävande behov.

Du är beroende.
Av skönhet.

Ja, mina vänner, det kan baskemig vara mer beroendeframkallade än både cigaretter och heroin.
Ganska nyligen klippte jag obarmhärtigt av mina långa, naturliga naglar som var skyddade med gel-lack. 
Lacken hade gått upp i hörnet på ena tummen och den naturliga nageln hade flikat sig och hängde på halvstång.

Klippetiklipp, mina långa slanka naglar flög som raketer från nagelklipparen ner i en instruktionsmanual från IKEA.

Dessutom, med det långa nya håret kan jag inte hjälpa att långa naglar känns lite väl utvikningsmodell. Det fick bli korta, rosa naglar istället.

Jag har nog varit beroende av det mesta som går att förlänga och Anna har ofta varit min drugdealer.

Ni kan ju förstå att jag kommer ligga med sprutande tårar och cold turkey när mitt hår en dag skall tas bort?
Mitt vackra, tjocka hårsvall som gör att jag känner mig fin i alla frisyrer.
Det där håret, som när jag själv sparar ut det, slutar i en tunnt litet svall med frissiga toppar.

Håret som någon vänlig människa - förhoppningsvis utan någon större sorg, har klippt av skallen och donerat till en fåfäng svennebanan som inte kan odla eget.

Det finns ingen återvändo nu. Jag kommer förmodligen gå på återbesök efter återbesök efter återbesök och möjligen sluta om mitt eget hår börja falla av eller om jag går i personlig konkurs.
Hur ska jag kunna nöja mig au naturelle nu? 

Hårförlängning är nog den svåraste beroendeformen skulle jag tro, men det finns en rad andra saker man kan bli hooked på också. 
Exempelvis:

- Nagelförlängning.
Tänk er att ha välvårdade, fina, långa naglar dygnets alla timmar? Inget flagnande nagellack och framförallt inget målande med nagellack. Euforin dör dock om en nagel går av och lämnar efter sig en ocharmig asymmetri eller om du inte har tid att göra en påfyllning då det blir ett vackert glapp mellan din nagel och den fejkade.

Visst mått av obehag när man till exempel skär avokado och 90% av den fastnar som ett geggigt lager under nageln.

- Fransförlängning.
Ingen mascara, inga lösögonfransar. Bambifransar jämt. Ett dyrt och ganska obehagligt beroende eftersom man måste ligga ner 2 timmar och bli petad i ögonen.
Detta beroende går att bli av med ganska fort eftersom man inte kan tvätta sig ordentligt runt ögonen samt att man ser ut som om man rymt från Karsudden när hälften av fransarna ramlar av och kvar är dina naturliga - och ett par, decimeter långa bambifransar som sticker fram.

- Spraytan.
Jag har själv aldrig blivit riktigt beroende eftersom resultatet bara håller i en vecka, men om man får en riktigt bra gjord spray tan vacklar man hela tiden på kanten.
Fem minuter, en total exponering för en främmande människa, sedan har du världens schysstaste bränna. Och inte en morot-bränna á la Ranelid utan en "jag har varit lagom mycket i solen"-bränna som vi kontorister aldrig kommer att få.

- Lösögonfransar.
Ett starkare beroende än fransförlängning, dessa kan du nämligen få tag på och sätta dit själv. När du blivit skicklig på handen går det nästan inte att se att det inte är äkta vara om man inte vänjer trans-fransar med fjädrar på. Att klutta på dessa blir som att borsta tänderna, det negativa är är att nu tar av dig dem känns det som om du inte har några ögonfransar alls.

Smått genant om de bestämmer sig för att lossna till hälften. Då får du genomleva skammen att inför chockade ögon dra loss hela din ögonfransrand och slänga den i marken.

Jag tycker själv inte att jag på något sätt är oattraktiv utan alla onaturliga tillägg, däremot går det inte att förneka att man känner sig lite extra glammig.
Utseendet är ett uttryck för kreativitet som man kan experimentera med på olika sätt och framhäva de saker man gillar snarare än att dölja och korrigera.

Sagan om den omonterbara hyllan forts.

Detta har hänt:

Emma och Christoffer köper ett "enkelt" garderobssystem på IKEA som består av tre skenor som ska borras upp. Hyllor och backar fästes med ett "klicksystem" som inte kräver verktyg.

Ingen vet hur man ska montera, experthjälp kallas in i form av Emmas bror snickaren.

Snickaren släpas till platsen efter jobbet, borren vi fått låna visar sig inte fungera bra med nygjuten betong. Arbetet avbryts.

Man lånar in en proffsborr av Johns kompisar. John släpas till platsen efter jobbet för sin expertis. Trött och sugen på att ta en öl med sin bästa kompis utför John jobbet.
När skruvarna skall skruvas i visar det sig att de är för stora. Arbetet avbryts.

Skruvar i rätt storlek köps. "Detta kommer gå på 5 minuter ju!" säger en glad Christoffer innan det visar sig att två av borrhålen är för grunda.

Emma ringer ägarna till borren som har lämnat tillbaka den till sin pappa som de har lånat borren av. Emmas får åka till pappan och låna borren.
Hålen borras upp, skruvarna skruvas i och sen är resten biff?

Nej, för den ena skenan är placerad någon millimeter åt fel håll, vilket, i uppriktiga ordalag "fuckar upp" hela klicksystemet.
Emma är nu mycket nära sammanbrottet med stort S.

Efter mycket bändande får Emma och Christoffer upp hyllan. Emma börjar lägga in sina kläder och ska just ta en bild på spektaklet så säger det "brak" och hyllan med alla galgar på ligger i en hög.

Emma får psykbryt, Christoffer styr upp och, hör och häpna - allt är uppsatt (med förmaningen, "rör hyllorna försiktigt, häng ingenting i mitten")

Antal begynnande gråtattacker: 4
Antal besök på psykakuten: 0
Antal höjda röster: 2
Antal bilturer för att hämta borrar: 6

onsdag 21 augusti 2013

Just det...

Jag råkade överdosera rogaine, här är resultatet:

Mitt obekväma kamera-fejs.

Jag trivs verkligen inte framför kameran, vilket kan verka paradoxalt med tanke på de många egopics man kan hitta i min mobil, men det är verkligen så.

Så fort jag är medveten om att någon fotar mig förvrider jag ansiktet i ett väldigt stelt grin som inte ens är likt mitt eget naturliga leende.

Jag har gått igenom de enda högupplösta bilderna på mig som finns för att välja en headerbild. De tog jag på en "modell-för-en-dag"-shoot och visst är väl inte det den mest kvalitativa formen av fotografering man kan komma, men det syns verkligen på varenda bild att jag inte alls känner mig bekväm framför kameran.

Det finns typ två bilder där jag ler på mitt konstlade kamera-vis. Resten av bilderna har jag ett serious-face som skulle kunna få en att tro att jag just varit med om något väldigt tragiskt.

Så här ser jag ut när jag garvar på riktigt:



Så här ser jag ut ner jag är medveten om att jag har en kamera i nyllet, stel som en pinne och obekväm:


Jag lade märke till detta när min kille skulle ta en bild på mig. På den andra bilden han tog lyckades han få mig att skratta på riktigt, han visade mig vilken skillnad det var på bilden där jag blottade tänderna som en rädd gorilla och på den bilden jag faktiskt log med hela ansiktet.

Den senare var givetvis den som blev finast. Jag har aldrig varit en natural poser och kommer nog aldrig att bli. Så förutom att jag är två decimeter för kort kan man med detta faktum konstatera att en modellkarriär är utesluten för min del.

Tur är väl det eftersom jag blir yr i huvudet och blind utav fotoblixtar.
Jag skulle inte bli en så bra kändis heller när jag tänker efter.



tisdag 20 augusti 2013

Sagan om den omonterbara hyllan.

Fyra väggskenor som ska borras upp. Sedan hyllor som man klickar i. Låter lätt va?

Så efter jag äntligen hade borren och min kunniga snickar-bror med mig trodde jag att saken var biff.
Det var den inte.

Skenorna ville inte haka i som de skulle, skenorna ville inte heller glida från sida till sida utan våld och smärre vredesutbrott.

Efter två timmars ut och inborrande, läsande i trettiotvå olika manualer var allt klart och det enda som var kvar var att skruva fast de så omsorgsfullt mätta skenorna.
Tills det gick upp för oss att skruvarna vi hade var för långa.

Status: lägenheten ser fortfarande ut som en krigszon med IKEA-kassar med skruvar och pryttlar överallt blandat med lite hyllor som ligger här och var på golvet.

Så innan ni köper Algot garderobssystem rekommenderar jag starkt att ni tar era blodtrycksmediciner eller ännu bättre - kanske en näve valium eller liten hutt valfri alkoholhaltig dryck.

Vi klarade det med nöd och näppe utan ett nervöst sammanbrott, men nu är det bara skruvarna som ska fast innan jag äntligen kan börja hänga in mina kläder och få lite ordning här. Det kommer bli så bra!

Min träningsresa

December 2012:
Jag ger mig själv en PT i julklapp. Har i princip inga muskler och ingen stabilitet i kroppen.

December-Januari:
Vikt: 60,7
Går hos min PT ca 1 gång i veckan, köper gymkort hos 24/7.
Tränar 3 gånger i veckan, enbart matt-övningar, varav en gång 20 minuter på crosstrainern (som för mig då är som att springa maraton)

Januari-Februari:
Fortsätter med samma som ovan. Klarar av att öka crosstrainingen till ca 30 minuter.
Börjar köra crosstraining innan passen (klarar inte av att göra det efteråt, är alldeles för slut)

Februari-Mars:
Klarar i små etapper att köra allt längre crosstraining efter träningspassen. Tränar enbart på matta ca 3-4 gånger i veckan vilket kändes väldigt ofta just då.

Mars-April:
Min Sambo tar över PT-rollen, kör en veckas "boot-camp" med mig efter att jag kommit hem från Egypten. Jag får enkla och korta styrketräningsprogram på maskiner och kör en muskelgrupp i taget ca 4ggr/vecka.
Börjar med en så kallad "minideff" där jag drar ner på sötsaker och minska på kolhydrater.

April-Maj:
Påbörjar den "riktiga" deffen som innebär ett lågt intag av kolhydrater och inget socker alls. Lyckas på något underligt vänster avstå från allt annat än ägg, lax och köttbullar på påskbordet.
Fortsätter på samma enkla träningsschema och lägger på några övningar.

Går ner till ca 58-57kg.

Maj-Juni:
Till Midsommar har jag nått deff-målet vilket är 55 kilo!

Juni-Juli: 
Semster, vilket innebär massor med god mat och godsaker. Har endast träningsuppehåll i en vecka. Har massor av tid att träna med killen, vi hinner gå igenom "på djupet" hur alla övningar ska kännas när man gör rätt.
Jag börjar få hyfsad koll på kontakt och position i övningarna.

Juli-Augusti:
Har fått upp oförskämda 1 kilo efter tre veckors mumsande. Tränar nu 5 dagar i veckan:
Ben, bröst/triceps, rygg, ben, mage och axlar.
Fortsätter på ett nyttigt kostschema med utrymme för att götta till det ibland.

Tillstymmelser till något som möjligen kan vara muskler.
Vikt: 55kg ca

Vad kan man dra för slutsats av det här då?
Det har inte alltid varit kul att gå till gymmet. Speciellt inte i början när jag inte hade en enda muskel och konditionen var obefintlig.

Jag har inte struttat till gymmet i ren eufori alla dagar, ibland har jag gjort det under vilda protester från min egen hjärna när motivationen varit på botten.
Jag har inte anammat den nya kosthållningen med pur glädje heller, det har varit otroligt jobbigt många gånger.
Det är inte förrän väldigt nyligen jag har lärt mig vad "kontakt" är för något, det vill säga hur det "ska" kännas och var det känns när man kör en viss övning.
Det är väldigt svårt att inte hamna i bekvämlighetszonen och fortsätta köra på vikter som inte är så jobbiga.

Men, vad får man i gengäld då?

- Jag har aldrig varit så frisk som jag varit sedan jag började träna
- Min kropp, som är mer eller mindre stilla dygnets alla vakna timmar, mår bra av att få jobba ordentligt
- Genom att muskla upp bål och rygg minskar risken för ryggskador när man är äldre
- Jag har blivit piggare
- Jag har insett att man egentligen alltid har tid att träna, ork också, men man väljer aktivt att inte göra det.
- "Onyttig" mat blir så fantastiskt mycket godare när man äter den sällan. Det är rena himmelriket.
- Det går att göra fantastiskt god mat/mellanmål som också är nyttiga. Frukt blir så mycket godare när man äter mindre sött.
- Träningen blir rolig när man börjar lära sig hur man ska göra och märker resultat. Det är att ständigt utmana sig själv.

Detta är ett exempel på hur träningsutveckling kan se ut. 
Den är inte alltid rak och självklar, motivationen kan studsa som en jojo ibland och kräver mycket tid att lära sig hur man gör. Jag hade själv inte kommit så långt som jag har gjort (och det är ändå inte särskilt långt) utan hjälp och coaching, för träning kräver mer teknik och kunskap än vad man kan tro.

Men mest av allt krävs det en stark vilja från ens eget håll. Gudarna ska veta att inte ens den gapigaste PT kan få en att gå till gymmet de mest omotiverade dagarna. 
Det är bara en själv. För egen del började allt med att jag var orolig för hur min sneda rygg skulle bli när jag blev äldre då jag helt saknar muskulatur och därmed stabilitet.

Därifrån tog ett större intresse fart. Jag tycker att man ska träna om man vill det, om man har ett intresse. Många nöjer sig med att vara glada vardagsmotionärer och det är inte så dumt det heller.

Viktigast är att man mår bra av det man gör. Träning kommer exempelvis inte att korrigera en skev kroppsuppfattning, det kan bara terapi göra.
Däremot är träning, som tur är, inte förenlig med självsvält och många andra självdestruktiva beteenden då muskler och hård träning kräver ett ordentligt näringsintag.

Varianterna på hur ofta man vill träna, vilka mål man har och hur strikt man vill vara med kosten är oändliga, därför passar det på ett sätt alla.

Men som sagt, viktigast är att man själv mår bra. Livet är för kort för att plåga sig själv med saker man inte tycker om.


lördag 17 augusti 2013

IKEA-möblers påverkan på den psykiska hälsan

Det här med IKEA-möbler och dess påverkan på den psykiska hälsan.

Så här ser köksgolvet ut för tillfället:

Jo men visst, det är som vanligt när det kommer till "Extreme Home Makeover", hemmafixar-edition.
Idéerna flödar okontrollerat "ja men det är bara att göra så här och så här, och att sätta ihop en IKEA-möbel är lika enkelt som att bre en smörgås".

Min eufori av att montera ihop vår nya hallbyrå förtogs när jag råkade gängpaja en skruv. Skitskruven ville inte ner i hålet och mitt ihärdiga skruvande lämnade en stor krater i skruven.

Nu sitter den där den sitter. Alldeles för löst och demolerad. 
"Jag rör inte dom där korta tjocka skruvarna!" sa jag uppgivet till min sambo "det får du göra!"

Till saken hör också att jag är envis som en åsna när det kommer till att klara saker själv. Jag ska klara det utan hjälp och jag föreställer mig hur jag i slutet av dagen skulle ha monterat ihop den färdiga byrån alldeles själv.

Istället ligger mitt verk i sorgliga bitar över hela vardagsrumsgolvet. 
Jag förstår nu att det inte är IKEA-möblerna i sig som driver folk till vansinnets rand - det är urgröpta skruvar.

onsdag 14 augusti 2013

Jobbar på husmorsskillsen.

 
 
Fula men goda proteinpannkakor, recept hittar ni här
 
 
Och växterna är på rehabilitering efter min vanvård.
Jag jobbar på't.

tisdag 13 augusti 2013

Det är bra att vara specifik.


Vad bra att vi vet att hon just vill ha ett barn i sin mage, så man inte kan tro att hon vill ha en ostmacka i näsan.

söndag 11 augusti 2013

Back on track


Jag har varit lite smått oinspirerad på sistone. Kanske för att jag inte haft så mycket att vara upprörd över. Eller för att designen är keff, jag kan inte svara på vilket.

Eller för att jag inte riktigt vet vilken "nisch" jag ska ha?
Mycket bilder? Mest krönikor? Träning? Vardagsliv?

Eller så gör man en kompott av allt och skiter i resten.

Men en uppdatering på mina projekt jag har ahead:

- Bli sambo "på riktigt", flytta över alla saker och inreda vår lilla "walk in closet"
- Fortsätta deffen, som inte kommer bli lika lång denna gången eftersom jag är så nära målet
- Kolla ikapp True Blood som har blivit min nya addiction

Det var allt för mig denna söndag. På återseende.

lördag 10 augusti 2013

Förjävlig design

Alltså jag avskyr verkligen den här tacky designen jag har just nu.

Men jag kan inte komma på hur jag vill ha den nya, och jag klarar inte av att skriva inlägg om själva bloggen ser keff ut.

Det är som att... Bjuda hem gäster till ett helt stökigt och fult hem.
Vad gör man?

Jag har noll inspiration, jag vill att det ska se cleant ut.