Jag har reflekterat över som är ganska skev.
Vi människor tycks sakna all form av självinsikt när det kommer till vår relation med djur.
Vi spärrar in dem, tvingar dem att resa runt på cirkusar etc och blir mäkta förvånade när ett djur - gud förbjude, någon gång visar sitt missnöje.
Idag kan man läsa i DN om en gorilla som har sulat en sten på en besökare. Folk verkar mäkta förvånade över det inträffade medan jag inte kan förstå att det inte har hänt oftare än så.
Gorillor är intelligenta och kännande varelser, inte långt besläktade från oss människor. Det är inte konstigt att en av dessa högst medvetna individer till slut lackar på dessa evigt stirrande, på glaset petande besökare.
Egentligen är de ämnade att bo i flock, i skogsområden långt ifrån glosögda människor.
Samma sak när en elefant rymmer från cirkus, jämmer och elände, panik utbryter, stackars alla rädda människor.
Stackars ett par ton tunga elefant säger jag. Som får leva sitt liv i en djurtransport med undantag av att sitta fastkättade utanför cirkustältet, tvingas utföra för dem onaturliga konster i en manege.
Om jag var cirkuselefant hade jag tagit alla chanser som gick att ta en liten tur i det fria. Hade jag varit gorilla hade jag inte bara sulat en sten utan troligtvis skickat en arsenad över alla upptryckta näsor mot rutan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar