Mitt obekväma kamera-fejs.

Jag trivs verkligen inte framför kameran, vilket kan verka paradoxalt med tanke på de många egopics man kan hitta i min mobil, men det är verkligen så.

Så fort jag är medveten om att någon fotar mig förvrider jag ansiktet i ett väldigt stelt grin som inte ens är likt mitt eget naturliga leende.

Jag har gått igenom de enda högupplösta bilderna på mig som finns för att välja en headerbild. De tog jag på en "modell-för-en-dag"-shoot och visst är väl inte det den mest kvalitativa formen av fotografering man kan komma, men det syns verkligen på varenda bild att jag inte alls känner mig bekväm framför kameran.

Det finns typ två bilder där jag ler på mitt konstlade kamera-vis. Resten av bilderna har jag ett serious-face som skulle kunna få en att tro att jag just varit med om något väldigt tragiskt.

Så här ser jag ut när jag garvar på riktigt:

Så här ser jag ut ner jag är medveten om att jag har en kamera i nyllet, stel som en pinne och obekväm:

Jag lade märke till detta när min kille skulle ta en bild på mig. På den andra bilden han tog lyckades han få mig att skratta på riktigt, han visade mig vilken skillnad det var på bilden där jag blottade tänderna som en rädd gorilla och på den bilden jag faktiskt log med hela ansiktet.

Den senare var givetvis den som blev finast. Jag har aldrig varit en natural poser och kommer nog aldrig att bli. Så förutom att jag är två decimeter för kort kan man med detta faktum konstatera att en modellkarriär är utesluten för min del.

Tur är väl det eftersom jag blir yr i huvudet och blind utav fotoblixtar.

Jag skulle inte bli en så bra kändis heller när jag tänker efter.