torsdag 31 oktober 2013

Saker ni inte visste om mig.

- Om någon pratar med en mysig/behaglig röst, prasslar med papper eller om jag ser någon annan bli pillad i håret eller masserad ryser jag i hårbotten.

- Jag får kväljningar om jag äter mer än 2 tredjedelar av en banan, speciellt om den är lite mosig. Tänker jag på en fluga samtidigt kan jag inte äta den alls.

- Det äckligaste jag vet är snorkråkor, jag får t.o.m kväljningar av mina egna.

- Jag skrev min första berättelse när jag var 4 år gammal.

- Jag har rymt hemifrån när jag var 14 (inte för att jag var sur på mina föräldrar eller något dock) och var nära att bli efterlyst.

- Jag är extremt konfrontation/konflikträdd om det inte är med en person jag känner väldigt, väldigt bra. Mina ben känns som spaghetti och jag får nästan svimningskänslor.

- Jag klarar inte av att inte veta saker. Om jag hör ett ord, en term eller om en person googlar jag det direkt och tar reda på allt jag kan.

- Jag är väldigt social men också en ensamvarg, jag kan ibland njuta av att vara helt ensam och exempelvis sitta och skriva.

- Jag har rest utomlands helt ensam till Lissabon.

- Jag har varit i Peru två gånger.

- Jag är en fjärdedels ungersk.

- Jag fick eget rum först när jag var 16 år gammal.

- Jag är helt galen i landsbygden och skogen. Älskar att besöka små hembygdsgårdar, äta matsäck i skogen.

Därför åker jag inte med SL

Egentligen vill jag åka mer kommunalt än jag gör. Till exempel idag när jag tvingas knöla mig in på Söder när jag enkelt hade kunnat ta tunnelbanan dit.

Det finns ett skäl - det är för dyrt!

Ett månadskort går på 790kr, en fulltank till min bil som räcker i en månad ca 600kr, visserligen tillkommer ju försäkring, skatt, besiktning 1 gång per år och eventuella reparationskonstnader men!

Å andra sidan tar jag mig dit jag vill när jag vill. Vill jag kasta mig in i bilen och köra till Årjäng kan jag göra det utan att vara beroende av SJ och deras inhumana priser, vill jag frakta saker, handla, göra stopp på vägen, ja allt så har jag min bil.

Jag räknade ut att om jag skulle åka mina tre resor idag med SL skulle det gå på 117 kronor, nu låter jag som värsta snåljåpen men det känns som jag kan ha roligare för de pengarna än att åka på en knökfull tunnelbana.

Jag förstår att det kostar med kommunaltrafik, det gör jag, men seriöst 800 spänn för ett månadskort och 36kr för en enda resa?

Det ironiska med att Sverige ska vara ett land i framkant när det kommer till miljön är att alla miljövänliga färdsätt är pissdyra.
En enkel tågresa till Göteborg kan gå på närmare 1000 spänn om man inte åker på uff-tider som typ 6 på morgonen med 7 byten. Då är det billigare att ta bilen. Samma sak vad gäller kommunaltrafik, det blir liksom lite paradoxalt, kan jag tycka.

Jag är också ett ruttet äpple.

"Jag har äntligen fått en diagnos" sa jag glatt till en av mina favoritlärare på skivan som egentligen skulle varit min egen om allt hade gått vägen.
"Jag har ADD och jag ska få medicin"

"Nja, jag tror inte på sånt där". Jag tittade på honom och kände mig som en bedragare. Var jag inbillningssjuk? Dom kanske hade rätt, alla som påstått att jag var lat. Jag kanske inte hade fel på dopaminkontakterna, jag kanske bara letade ursäkter för att få ligga hemma och sova bort min framtid?

"Hur menar du?" frågade jag och han svarade:

"Det där banar bara iväg för ursäkter, då skyller man allting på sin diagnos".

Ja, sådana finns säkert, men jag tillhör inte den kategorin. Varför i hela världens namn skulle jag vilja att det gick åt helvete?
Lärarna såg bara papprena jag lämnade in, de såg aldrig när jag satt med en lärobok och läste samma mening fyra gånger för att något hela tiden stal min uppmärksamhet. Prassel, fåglar utanför fönstret eller varför en fluga som surrade runt lampan.

Eller att mina hjärna inte mäktade med flera saker åt gången, att jag nästan saknade simultanförmåga och att studera inför ett prov innebar att jag fick skjuta alla andra prov och läxor åt sidan om jag skulle fixa det.

Att jag själv mådde fruktansvärt dåligt för att jag gick runt och var ständigt trött och aldrig lyckades komma i tid på morgnarna.

De såg bara ett ruttet äpple som då och då skrev fantastiska uppsatser eller skrev MVG på prov, men som på utsidan verkade totalt omotiverad och lat.
Tror jag det, de kan knappast se hur signalsubstanser och dess mottagare fungerade i min hjärna.

Hela grejen med oss ruttna äpplen eller för den delen rappare från Tensta är att de kanske inte passar i den snäva skolmallen som idag finns.
Det finns ett sätt att lära sig på, de som faller utanför blir genast stämplade som odugliga problembarn och för enkelhetens skull riktas uppmärksamheten mot de "duktiga" eleverna (läs de som bäst lär sig på det traditionella sättet), det krävs nämligen inte att lärarna tänker utanför boxen då.

Det är ingen som kräver att de som inte ryms inom mallen ska få specialbehandling, äta bullar på lektionstid och sitta i ett kuddrum med extra lätta läxor, det man efterfrågar är ett annat sätt att lära sig på. Det får vara precis lika svåra uppgifter som för alla andra men med andra metoder.

Jag, exempelvis fixade inte många läxor. Stora feta, jätteuppsatser passade mig utmärkt för då hade jag en sak att koncentrera mig på och inte 10. Innebär det att jag hade en lättare uppgift än dem andra? Hell no, men jag hade lättare att slutföra den.

Inte heller klarade jag av att ta till mig kunskap genom långa, segdragna presentationer på whiteboarden där det enda jag brydde mig om var att lärarna aldrig suddade ut hela orden utan det blev kvar små fläckar här och där som jag med min stirrande blick försökte radera.

Istället fungerade jag bättre om jag fick läsa ur boken själv. Skulle jag fått åka gräddfil om jag själv läste istället för att lyssna på läraren? Verkligen inte Men det skulle fungera bättre för mig.

Jag gjorde enstaka tappra försök att få min vilja igenom, men de lärarna jag pratade med verkade vilja ha rottingen och morgonpsalmen tillbaka i skolan och sa lite förbigående "tack för ditt förslag" men deras blick sa "jag bryr mig inte ett dyft om vad du säger just nu".

Min diagnos gav mig inga ursäkter, verkligen inte några gräddfiler (I wish). 
Det den ger mig är kunskapen om vilka metoder jag ska använda för att lyckas, det är ett jobb som kräver tid och väldigt mycket vilja. Det går inte att bara sitta på ändan och tro att mediciner ska trolla bort allt, det är jag som måste komma på vilka vägar som tar mig dit jag vill och vad som fungerar för mig i vardagen.

Istället för att se ruttna äpplen och rappare (som om det vore något negativt?) kan man välja att se en person som med rätt vägledning och metoder kan nå precis samma mål som personer utan diagnos och rappare är väldigt verbala, här kanske en muntlig undervisning fungerar bättre än en skriftlig?

Jag säger inte att stökiga ungar ska få härja fritt och klättra i gardinerna eller vråla på lektionerna, ej heller att folk med diagnoser ska få ha det bättre än övriga elever, men om man slutar att snabbt sortera alla i "skräphögen", för vi människor fungerar oftast så att vi agerar utefter vad som förväntas av oss.

Några är starka och skiter fullständigt i vad folk tycker och tänker, medan  andra är mer lättpåverkade (i synnerlighet i tonåren) och är man snabb att stämpla någon som stökig tror jag det lätt leder till att personen anpassar sitt beteende efter den stämpeln, trots att den kanske är helt felaktig.

Om man istället tog en minut och fundera på vari den här elevens behov ligger och varför denne beter sig som den gör är jag helt övertygad om att man med en dialog kan utforma ett sätt så att alla elever, oavsett bakgrund eller diagnos kan klara målen precis lika bra som alla andra och få visa sig som de skinande Granny Smith som de säkert är. 


onsdag 30 oktober 2013

Remorse.

Det var mitt i ett "How I met your mother"-avsnitt, ett ganska dåligt sådant som telefonen ringde.
Jag blev jätteglad, för det var en person jag verkligen gillar som ringde och jag svarade.

Det hördes direkt att det inte var ett glatt samtal, jag tänkte att det kanske handla om killar, eller jobbet, men det gjorde det inte.

Tusen tankar for genom huvudet och efteråt kom tårarna som en forsränna. Medan jag grät klickade jag planlöst runt på Aftonbladet, varför vet jag inte, bland betydelselösa artiklar om vilket kön Maddes unge har, som bara plus-klickarna fick ta del av. Bland nyheter om halstabletter som hamnat i godispåsar.

Bara en enda tanke for omkring som en yr höna.
"Varför har jag inte ringt?" Varför, varför, tog jag inte bara telefonen någon dag, flyttade tummen mot ditt nummer och tryckte.

Min sambo satte sig bredvid mig och höll om mig. Torkade mina tårar och hämtade hushållspapper som jag kunde torka upp snoret och tårarna som rann med.

Jag blev stel som en pinne i hela kroppen. Tänk om det hade varit försent nu? Det är och var inte försent. Långt ifrån, men om det hade varit det hade jag aldrig förlåtit mig själv.

Jag kan sitta här och påstå att "livet kom emellan", det gör det ju ibland, det vet du som har haft heltidsjobb, ungar och en trädgård som ska underhålla. 
Du vet också en hel den om ånger, det vet jag. 

Jag kan skylla på min bristande simultanförmåga. Du vet, jag klarar inte av att göra två saker samtidigt, så mellan att gå till jobbet, träna, äta och sova vibrerar mobilen i fickan ibland och jag tänker att jag ska ringa upp sen, så glömmer jag och så är jag lite som du. Går det för lång tid så blir det lite obekvämt och obehagligt.

Det spelar väl mindre roll nu. Jag vill bara försäkra mig om att du vet hur mycket jag bryr mig, hur själviskt det än låter. Där är vi också lika, faktiskt. Vi bryr oss på våra egna lite märkligt gestaltade vis. 

Jag grinade i bilen på väg till jobbet också, en annan bilist ljustutade och hytte med näven åt mig, i ärlighetens namn vet jag inte varför och jag bemödar mig inte att göra någon större analys varför, förmodligen körde jag som en kratta eller bromsade ner honom när jag bytte fil, men han skulle ändå vidare när jag svängde av så det kvittar.

Förresten hade du rätt om japsare - det är dom bästa bilarna, min går som en klocka och drar knappt någon bensin. Och jag har träffat en kille som när jag berättat om dig har sagt "honom skulle jag vilja träffa", dessutom skulle han nog skratta åt dina ibland plumpa skämt som du ibland drar.

Det ska jag berätta för dig sedan när du orkar prata med folk. 
Vi är en samling knepiga personligheter allihop så även jag. Men det ligger väl i generna, antar jag.

Och jag krigar på.

Jag har varit lätt frånvarande på sistone, det blir lätt så när "livet kommer emellan" som det så fint heter, det borde ju egentligen innebära att jag har något spännande projekt igång eller liknande, men nej, det handlar mest om möbler som borde bli ihopsatta, kläder som borde bli tvättade och golv som borde bli dammsugade (kan man ens säga så?)

När jag satt ensam på caféet innan passfotograferingen och min mobil nästan var död kom jag på en liten apparat som jag faktiskt skulle ha användning för - en ipad. Åh, vet ni hur mycket jag saknar att skriva?
Jag älskar ju att skriva!

Nästa gång jag är ledig en vardag ska jag parkera arslet på ett mysigt café och skriva för glatta livet. Novell, blogginlägg, whatever, det får mig att må så bra.

Träningen går bra, jag kör som vanligt 4-5 gånger i veckan, kosten hade jag helt tappat motivationen med men den börjar så sakteliga komma tillbaka. 
Jag har säkert gått upp, men jag vägrar väga mig om jag inte vet att jag kommer "gilla" resultatet. Jag förstår att det låter lite ätstört men jag vill inte att vikt och/eller vågens siffror ska generera i någon slags ångest och därför låter jag bli om jag tror att jag på något sätt kan bli "missnöjd" med resultatet.

Jag har kommit in i en period där jag får träningsvärk nästan hela tiden, vet inte om det beror på att jag tar i mer?
Förra veckan testade jag att göra "riktiga" crunches (magövning) istället för att träna magen i maskin - jag kunde inte garva på typ en vecka, det gjorde så ont.

(Det finns olika crunches, just denna bilden föreställer en övning som tränar de nedre magmusklerna)


Det fina med träning är att den går att variera och anpassa i all oändlighet, vissa övningar gillar man inte och då går det alldeles utmärkt att ersätta dessa med någon annan övning som tränar samma muskel (oftast)

En övning som jag hat-älskar är squats, det är den i särklass bästa ben/röv-övningen där man går ner i sittande ställning för att sedan ta sig upp igen, med tyngd i form av en skivstång i en smith eller en lös vikt om man klarar av att hålla balansen.



Fy, fy, fy fan säger jag bara. Denna övningen är så jävla jobbig och ända sedan jag fick göra den första gången hos min PT har jag bävat när det är dags. Men den är grymt effektiv och det är skönt - när man är klar.



tisdag 29 oktober 2013

Bananplättar recept


1 banan, 2 ägg, vispa, i med kanel et voila!
Jättegott, jättesnabbt och jättenyttigt.

Dear santa...


Har ni sett något sötare eller? Och jag som älskar prinsesstårta!

lördag 26 oktober 2013

Med näsan i mobilen.

Igår var jag först hos läkaren i Slussen, sedan hade jag en bokad tid för nytt pass på Kungsholmen. Eftersom det var en ovanligt fin höstdag bestämde jag mig för att gå längs Norr Mälarstrand, en väldigt fin och mysig promenad.

Väl framme var jag för tidig, så jag satte mig ensam på ett trångt men hemtrevlig litet café, överbelamrat med lattemammor och barnvagnar.
Eftersom jag var ensam och min mobil var på väg att dö tog jag en bunt med tidningar som jag skummade igenom till kaffet och sneglade då och då på folket omkring mig.

Det finns en sak i det här moderna samhället som jag också är en del av, men som kan göra mig lite sorgsen.
Det är västvärldens ohälsosamma beroende av sina smartphones. Jag såg två mammor som "fikade" med varandra. Barnen sov i varsin vagn och mammorna satt med varsin telefon, ibland slet de blicken lite kort, pratade frånvarande med varandra och låtsades lyssna på vad den andra sa.

Så är det överallt, med alla, hela tiden, även med mig.
Sitter man med en kompis och pratar kan man inte låta bli och peta med mobilen och man hamnar ständigt i situationer där det känns som man pratar med en sten.

"Alltså jag lyssnar på allt du säger", jag vet bara hur det är för mig, det blir ett dovt mummel i bakgrunden och på sin höjd hör man vartannat ord ungefär.

Jag tror det var år sedan jag var på en tillställning där folk inte satt och petade med sina mobiler, för egen del är det nästintill en manisk handling, man bara går in och ströläser på Facebook, utan något egentligt syfte.

När jag går ut och tar en cigg står jag inte längre och filosoferar över livet utan jag går in på tre blogger och drar igenom Aftonbladet lite fort för att se vad som har hänt ute i världen.

Vi är beroende av stimuli, vi klarar oss inte utan den.

Vi klarar inte att befinna oss på platser utan att låta någon veta var vi är. Utlandsresor består i en jakt på ställen med wi-fi och det går inte för sig att börja äta innan man tagit en bild på det man strax ska stoppa i sig.

Jag tycker egentligen inte det är något större problem, smartphones har underlättat våra liv väsentligt på många sätt, det kunde jag intyga igår när jag använde kartfunktionen för att hitta dit jag skulle men det jag ställer mig frågande till är vad de gör med våra fysiska samtal och möten?

Hur påverkar det oss människor när telefonen är alltid hamnar först på prioriteringslistan.
"Jag låna din motorsåg och skära av mig halsen"
"Mmm... Vad kul" *pet pet på mobilen*.

Kan vi stoppa ner mobilen längst ner i väskan på ljudlös när vi tar en fika med en vän? Kan vi rikta hela uppmärksamheten till de som faktiskt finns omkring oss utan att tvångsmässigt kolla instagram och facebook under tiden?

Jag är ingen proffessor, så jag har egentligen ingen aning om våra nya beteenden ens är negativa, men jag tror ändå någonstans att det faktum att mobilerna alltid får störa och distrahera mötet och interaktionen med andra människor, som vi som flockdjur så väl behöver, inte är särskilt nyttigt.

Det vore intressant, om människor bara som ett experiment, nästa gång de träffar en vän inte en enda gång tittar på mobilen, inte ens om det burrar i den.

Så är det när jag åker till landet. De första dagarna kliar det i kroppen av obehag, men när man väl har vant sig av med det ständiga pillandet så infinner sig ett otroligt lugn i kroppen och man får istället möjligheten att göra det som vi människor mår bäst av - umgås IRL.



måndag 21 oktober 2013

Helgen i bilder.


Lördag: möbelshopping, middag hos svärisarna
Söndag: möbelshopping på Möbler Direkt i Länna, väldigt märklig möbelaffär med snygga möbler, men hela stället luktade loppis och möbel"utställningen" var inte direkt smickrande  för möblerna. Spygröna heltäckningsmattor och 90-tals-tapeter (tänk "melerade" tapeter i grönt eller gult med border på frukter ungefär) samt ett tappert försök att "utsmycka" med diverse plastblomsterarrangemang och svarta, glansiga krukor som var inne på... Ja 90-talet där någon gång.

Därefter trerätters och "astrologikväll" med mamma och syster.
Min mamma hade komponerat världens höstmeny och gjort det så där mysigt som bara hon kan.
Saker som frekvent kom upp i mitt horoskop var att jag gillar landsbygden, djur, hemmet och borde jobba inom det medicinska. Scary enough låter det faktiskt precis som jag.

















fredag 18 oktober 2013

Självcentrering

Vad gör man om man prompt vill ha på sig leggings men att linnet inte räcker över rumpan?

Jo man tar på sig en svart mjukiskjol som "förlänger" linnet et voila!
Jag har funderat på varför man blir så provocerad av när människor går omkring med leggings som byxor?

Det är ju tighta byxor som saknar fickor baktill eller strukturen av ett par byxor i den meningen. Kanske är det för att det är ett mellanting mellan strumpbyxor och vanliga brallor, därav ses det som lite naket att använda leggings som jeans. Jag vet inte, hur som helst känner jag mig naken av att gå runt i leggings om jag inte har något som täcker röva.






torsdag 17 oktober 2013

Gissa armen

Okej, en liten tävling då, ni får gissa vilken av dessa armar som tillhör mig och vilken som tillhör min pojkvän?

Vinnaren får ett HubbaBubba hemskickat till sig!


 
Låt er inte luras av det blonda håret på vänster bild. Även män kan vara långhåriga.

Times change

Kolla skillnaden på mitt ansikte.

Första bilden är förvisso en fyllebild, men då var jag 16.
Den andra är en bild jag tog för ett par dagar sedan.

Lyckligtvis är det en positiv skillnad.



Nu

Skillnaden på klementin, mandarin och satsumas

Okej, jag vet att ni också har undrat;
Vad är egentligen skillnaden på en mandarin, klementin och satsumas?

Wiki knows the answer och det var inte riktigt vad jag trodde, mandarin är inte en specifik fruktsort utan en benämning på en grupp sorter inom arten "småcitrus" och de flesta av dessa frukter som vi äter är korsningar som människan skapat.

"The Mandarin orange, also known as the mandarin or mandarine (both lower-case), is a small citrus tree (Citrus reticulata) with fruit resembling other oranges. Mandarin oranges are usually eaten plain or in fruit salads. Specifically reddish-orange mandarin cultivars can be marketed as tangerines, but this is not a botanical classification. When exporting began, local Mandarin oranges were named after their port of origin.[1]
The tree is more drought-tolerant than the fruit. The mandarin is tender, and is damaged easily by cold. It can be grown in tropical and subtropical areas."

Släktets systematik är mycket komplex och svårutredd. Det tycks finnas ett antal naturliga grundarter, men de flesta citrusar tycks vara mer eller mindre komplexa hybrider.


Satsuma (Citrus reticulata Unshiu-gruppen) är en grupp av sorter inom arten småcitrus (C. reticulata). Den har sitt ursprung i Japan där den heter "unshū mikan". Den är ungefär lika stor som en småcitrus men saknar i allmänhet frön (kärnor).









Clementin eller klementin[1] (Citrus reticulata clementinagruppen) är en grupp sorter inom arten småcitrus (C. reticulata).
Clementinen skapades 1902 genom en korsning av mandarin och pomerans. Namnet härrör från upphovsmannen Clément Rodier, en algerisk präst. Clementinen är oftast kärnfri.





Småcitrus (Citrus reticulata) är en art i familjen vinruteväxter, tidigare kallad mandarin. Småcitrus är en av de ursprungliga arterna som fanns redan innan människan började selektera och korsa fram sorter för olika ändamål.





Pomerans (Citrus ×aurantium Amara-Gruppen) är en citrusfrukt, snarlik apelsin men med mycket bittrare och kryddigare smak – såpass bitter att den är osmaklig naturell. Tidigare räknades bergamott som en nära släkting, men anses numera närmre besläktad med citron (C. ×limon).
Ursprungligen från Indien odlas den numera i såväl Sydeuropa som Västindien.



Allt är skamlöst saxat från Wikipedia, men nu vet ni!

måndag 7 oktober 2013

Tonårsminnen

Jag är ledig idag och min pojkvän är och klipper sig på Kungsgatan för närvarande innan vi ska äta lunch tillsammans.

När jag står här väcker det alltid minnen från tonåren. Av någon anledning hängde jag och mina kompisar just här väldigt ofta.

Min ena dåvarande bästa vän Smiley handlade ofta på Blue Fox, en butik med alternativa kläder. Min andra kompis och jag tittade ibland in i skejtbutiken. Vi handlade aldrig något där, jag tror jag köpte en pin att ha på väskan men inte mer, vi tyckte ju vi var skejtartjejer för att vi lyssnade på millencolin, hängde med skejtare och ägde varsin bräda vi aldrig åkte på.

Vi gick alltid förbi Mums, en butik med sexiga underkläder och kikade nyfiket in i skyltfönstret, någon gång gick vi in och klämde på alla raffset och porriga korsetter. 

Fikan var obligatorisk, men dyra lattes hade man inte råd med på den tiden, så antingen köpte vi en kaffe och bulle på 7-eleven och satte oss på trappavsatsen vid Sergels torg och kollade på alla emos som skuttade omkring eller också gick vi till vårt stammisfik, ett skabbigt café i gamla stan.

Ja, man hängde praktiskt taget alltid i stan och gjorde allt och ingenting på den tiden. 

Nu för tiden är jag sällan i stan om jag inte har något ärende här, jag tycker det är för rörigt och stökigt, för mycket folk, det som man då tyckte var så roligt.

Så var det att vara tonåring, då kunde man hänga en hel kväll vid bebispoolen i bandängen i stora klungor. Jag kan verkligen inte minnas att vi konkret gjorde något, vi mest... Tittade på när dom andra skejtade och hängde.

En sommar umgicks jag bara med freeriders och vi cyklade ÖVERALLT, jag kommer aldrig ha så bra kondis som jag hade då.

Som tonåring var det dessutom viktigt för mig att inte visa eventuella svagheter, som att jag höll på att dö när vi hade cyklat långa sträckor och att det kändes som mina ben skulle gå av snart, så jag trampade på.

Fina minnen ändå, det är dessa som alltid dyker upp när jag är på Kungsgatan.

fredag 4 oktober 2013

När träningsmotivationen sviker.

När folk frågar hur ofta jag tränar och jag svarar att jag tränar 5 dagar i veckan blir responsen ofta:
"Oj, hur orkar du?"

Det här med motivation är en väldigt central sak när det kommer till träning. Jag kan bara tala för mig själv, men ofta skriver folk inte gärna om dagar då de känner sig omotiverade utan man kan lätt tro att alla människor som tränar mycket fullkomligt struttar till gymmet - varje gång.

Det gör inte jag.
Det finns dagar när jag i huvudet vrålar "NEJ NEJ, jag VILL inte" men tar ändå på mig kläderna och går i väg till gymmet. Vad gör man då när motivationen dalar?
Här är mina bästa tips som fungerar för mig:

Gör det bara.
Skit i vad huvudet skriker eller hur lockande soffan känns. Tänk istället på att du kommer att få lägga dig i den så snart du är klar, dra på dig kläderna och bara gå, försök distrahera eventuella tankar på hur jobbigt det kommer bli/känns.

Anpassa träningen efter din nuvarande situation.
Trött efter en lång arbetsdag? På dåligt humör? PMS?
Ja, må så vara, det kanske inte blir ditt hårdaste pass du någonsin gjort, men det blir i alla fall ett pass! Var lite snäll mot dig själv, du kan bara göra ditt bästa och det är bara robotar som kan vara i toppform varje dag, jag tror inte ens fitnesseliten har bra dagar alla dagar om året.

Gå dit och känns hur det känns.
(Obs, inte om du känner dig sjuk) Om du känner dig trött och ur form eller kanske har lite mensvärk, gå till gymmet gör några övningar och känn efter hur det känns.
Är det så att det är helt förjävligt - gå hem! Ofta när hjärnan inte är med på tåget kan man känna efter lite för mycket och tolka allt som att "nej idag orkar jag inte".

Är du väl på gymmet övervinner du ofta dom tankarna eftersom du redan är där och lika väl kan köra. Om mensvärken blir för jobbig eller passet inte känns bra alls så kan du traska hem, då har du försökt.

Min kropp är inte skapad för att sitta still 24 timmar om dygnet.
Detta är en stor motivator för mig, min hjärna vill gärna vara stilla men min kropp är inte skapad för att sitta still, det är fullkomligt onaturligt. Ibland ser jag min kropp som en hund som behöver rastas, den behöver det, den mår inte bra att sitta på röven dagarna i ända, på jobbet och hemma.

Min 1-1,5hs träning om dagen är bara en piss in the ocean mot hur mycket jag borde röra på mig om dagen, egentligen borde jag promenera mer än jag gör exempelvis.

Man måste inte gå till gymmet och styrketräna, men om man har ett stillasittande jobb och vardag bör man rasta kroppen med någon form av motion åtminstone.

Var inte så jävla hårda mot er själva!
Om en kompis en dag inte gå till gymmet, skulle du då säga "fan vad lat du är ditt fetto"? Om svaret är nej, vilket jag hoppas, gör då inte så mot dig själv! Du skall ju vara din egen bästa vän!

Det är okej att pusha och peppa sig själv men använd inte negativt laddade pådrivningar, då kommer din hjärna också koppla träningen med något negativt (man behöver inte ha jurikand i psykologi för att förstå detta)

Jag vet att många säger emot mig om detta och menar att det funkar visst för dom att kalla sig själva för lata fetton, men tro mig, alla som jag känner till som gör det tränar inte regelbundet, de flesta tränar inte alls faktiskt.

Inte så konstigt allt kring träningen ger dem ångest och försämrar deras självkänsla.
Försök köra med positiv feedback istället. "Idag var jag på gymmet fastän jag var jättetrött, gud vad duktig jag var" eller "det blev ett kort pass idag men jag gick dit i alla fall" så ska du nog se att det går bättre.

Börja inte träna en måndag/efter nyår.
Om du vill börja, vänta inte med din livsstilsförändring till en måndag eller efter nyår, börja redan samma dag.
Det finns egentligen ingen vettig anledning att vänta, du skjuter bara upp allt det som du tycker är jobbigt men ändå vill åstadkomma.
En ny livsstil kommer dessutom inte över en dag, målen blir gärna helt orealistiska om man går in med inställningen att "på måndag börjar mitt nya liv med hälsosam mat och en massa träning!"

Tänk hellre "jag påbörjar den här processen idag och går långsamt framåt", dina chanser att lyckas blir knappast större om du skiter i den där promenaden och mosar i dig 15 bullar som en slags "sista måltid", då blir den nya livsstilen som en slags sorglig dooms day där allt kul i livet tar slut - och så är det verkligen inte!