Igår var jag först hos läkaren i Slussen, sedan hade jag en bokad tid för nytt pass på Kungsholmen. Eftersom det var en ovanligt fin höstdag bestämde jag mig för att gå längs Norr Mälarstrand, en väldigt fin och mysig promenad.
Väl framme var jag för tidig, så jag satte mig ensam på ett trångt men hemtrevlig litet café, överbelamrat med lattemammor och barnvagnar.
Eftersom jag var ensam och min mobil var på väg att dö tog jag en bunt med tidningar som jag skummade igenom till kaffet och sneglade då och då på folket omkring mig.
Det finns en sak i det här moderna samhället som jag också är en del av, men som kan göra mig lite sorgsen.
Det är västvärldens ohälsosamma beroende av sina smartphones. Jag såg två mammor som "fikade" med varandra. Barnen sov i varsin vagn och mammorna satt med varsin telefon, ibland slet de blicken lite kort, pratade frånvarande med varandra och låtsades lyssna på vad den andra sa.
Så är det överallt, med alla, hela tiden, även med mig.
Sitter man med en kompis och pratar kan man inte låta bli och peta med mobilen och man hamnar ständigt i situationer där det känns som man pratar med en sten.
"Alltså jag lyssnar på allt du säger", jag vet bara hur det är för mig, det blir ett dovt mummel i bakgrunden och på sin höjd hör man vartannat ord ungefär.
Jag tror det var år sedan jag var på en tillställning där folk inte satt och petade med sina mobiler, för egen del är det nästintill en manisk handling, man bara går in och ströläser på Facebook, utan något egentligt syfte.
När jag går ut och tar en cigg står jag inte längre och filosoferar över livet utan jag går in på tre blogger och drar igenom Aftonbladet lite fort för att se vad som har hänt ute i världen.
Vi är beroende av stimuli, vi klarar oss inte utan den.
Vi klarar inte att befinna oss på platser utan att låta någon veta var vi är. Utlandsresor består i en jakt på ställen med wi-fi och det går inte för sig att börja äta innan man tagit en bild på det man strax ska stoppa i sig.
Jag tycker egentligen inte det är något större problem, smartphones har underlättat våra liv väsentligt på många sätt, det kunde jag intyga igår när jag använde kartfunktionen för att hitta dit jag skulle men det jag ställer mig frågande till är vad de gör med våra fysiska samtal och möten?
Hur påverkar det oss människor när telefonen är alltid hamnar först på prioriteringslistan.
"Jag låna din motorsåg och skära av mig halsen"
"Mmm... Vad kul" *pet pet på mobilen*.
Kan vi stoppa ner mobilen längst ner i väskan på ljudlös när vi tar en fika med en vän? Kan vi rikta hela uppmärksamheten till de som faktiskt finns omkring oss utan att tvångsmässigt kolla instagram och facebook under tiden?
Jag är ingen proffessor, så jag har egentligen ingen aning om våra nya beteenden ens är negativa, men jag tror ändå någonstans att det faktum att mobilerna alltid får störa och distrahera mötet och interaktionen med andra människor, som vi som flockdjur så väl behöver, inte är särskilt nyttigt.
Det vore intressant, om människor bara som ett experiment, nästa gång de träffar en vän inte en enda gång tittar på mobilen, inte ens om det burrar i den.
Så är det när jag åker till landet. De första dagarna kliar det i kroppen av obehag, men när man väl har vant sig av med det ständiga pillandet så infinner sig ett otroligt lugn i kroppen och man får istället möjligheten att göra det som vi människor mår bäst av - umgås IRL.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar