Jag är också ett ruttet äpple.

"Jag har äntligen fått en diagnos" sa jag glatt till en av mina favoritlärare på skivan som egentligen skulle varit min egen om allt hade gått vägen.

"Jag har ADD och jag ska få medicin"

"Nja, jag tror inte på sånt där". Jag tittade på honom och kände mig som en bedragare. Var jag inbillningssjuk? Dom kanske hade rätt, alla som påstått att jag var lat. Jag kanske inte hade fel på dopaminkontakterna, jag kanske bara letade ursäkter för att få ligga hemma och sova bort min framtid?

"Hur menar du?" frågade jag och han svarade:

"Det där banar bara iväg för ursäkter, då skyller man allting på sin diagnos".

Ja, sådana finns säkert, men jag tillhör inte den kategorin. Varför i hela världens namn skulle jag vilja att det gick åt helvete?

Lärarna såg bara papprena jag lämnade in, de såg aldrig när jag satt med en lärobok och läste samma mening fyra gånger för att något hela tiden stal min uppmärksamhet. Prassel, fåglar utanför fönstret eller varför en fluga som surrade runt lampan.

Eller att mina hjärna inte mäktade med flera saker åt gången, att jag nästan saknade simultanförmåga och att studera inför ett prov innebar att jag fick skjuta alla andra prov och läxor åt sidan om jag skulle fixa det.

Att jag själv mådde fruktansvärt dåligt för att jag gick runt och var ständigt trött och aldrig lyckades komma i tid på morgnarna.

De såg bara ett ruttet äpple som då och då skrev fantastiska uppsatser eller skrev MVG på prov, men som på utsidan verkade totalt omotiverad och lat.

Tror jag det, de kan knappast se hur signalsubstanser och dess mottagare fungerade i min hjärna.

Hela grejen med oss ruttna äpplen eller för den delen rappare från Tensta är att de kanske inte passar i den snäva skolmallen som idag finns.

Det finns ett sätt att lära sig på, de som faller utanför blir genast stämplade som odugliga problembarn och för enkelhetens skull riktas uppmärksamheten mot de "duktiga" eleverna (läs de som bäst lär sig på det traditionella sättet), det krävs nämligen inte att lärarna tänker utanför boxen då.

Det är ingen som kräver att de som inte ryms inom mallen ska få specialbehandling, äta bullar på lektionstid och sitta i ett kuddrum med extra lätta läxor, det man efterfrågar är ett annat sätt att lära sig på. Det får vara precis lika svåra uppgifter som för alla andra men med andra metoder.

Jag, exempelvis fixade inte många läxor. Stora feta, jätteuppsatser passade mig utmärkt för då hade jag en sak att koncentrera mig på och inte 10. Innebär det att jag hade en lättare uppgift än dem andra? Hell no, men jag hade lättare att slutföra den.

Inte heller klarade jag av att ta till mig kunskap genom långa, segdragna presentationer på whiteboarden där det enda jag brydde mig om var att lärarna aldrig suddade ut hela orden utan det blev kvar små fläckar här och där som jag med min stirrande blick försökte radera.

Istället fungerade jag bättre om jag fick läsa ur boken själv. Skulle jag fått åka gräddfil om jag själv läste istället för att lyssna på läraren? Verkligen inte Men det skulle fungera bättre för mig.

Jag gjorde enstaka tappra försök att få min vilja igenom, men de lärarna jag pratade med verkade vilja ha rottingen och morgonpsalmen tillbaka i skolan och sa lite förbigående "tack för ditt förslag" men deras blick sa "jag bryr mig inte ett dyft om vad du säger just nu".

Min diagnos gav mig inga ursäkter, verkligen inte några gräddfiler (I wish). 

Det den ger mig är kunskapen om vilka metoder jag ska använda för att lyckas, det är ett jobb som kräver tid och väldigt mycket vilja. Det går inte att bara sitta på ändan och tro att mediciner ska trolla bort allt, det är jag som måste komma på vilka vägar som tar mig dit jag vill och vad som fungerar för mig i vardagen.

Istället för att se ruttna äpplen och rappare (som om det vore något negativt?) kan man välja att se en person som med rätt vägledning och metoder kan nå precis samma mål som personer utan diagnos och rappare är väldigt verbala, här kanske en muntlig undervisning fungerar bättre än en skriftlig?

Jag säger inte att stökiga ungar ska få härja fritt och klättra i gardinerna eller vråla på lektionerna, ej heller att folk med diagnoser ska få ha det bättre än övriga elever, men om man slutar att snabbt sortera alla i "skräphögen", för vi människor fungerar oftast så att vi agerar utefter vad som förväntas av oss.

Några är starka och skiter fullständigt i vad folk tycker och tänker, medan  andra är mer lättpåverkade (i synnerlighet i tonåren) och är man snabb att stämpla någon som stökig tror jag det lätt leder till att personen anpassar sitt beteende efter den stämpeln, trots att den kanske är helt felaktig.

Om man istället tog en minut och fundera på vari den här elevens behov ligger och varför denne beter sig som den gör är jag helt övertygad om att man med en dialog kan utforma ett sätt så att alla elever, oavsett bakgrund eller diagnos kan klara målen precis lika bra som alla andra och få visa sig som de skinande Granny Smith som de säkert är.