Spara på dig själv - så räcker du längre.

Antingen så är man lat eller så är man ambitiös.

Jag talar om de två motpolerna i livet, och framförallt i arbetslivet. 

För lite så känns det. Det finns två kategorier. Antingen är mat en lat nittiotalist som vill ha allt serverat, som förväntar sig en VD-post utan att behöva börja på botten och som bryter ihop för minsta lilla.

Eller så är man den där fantastiska, ambitiösa som "visar framfötterna" genom att gå till jobbet med dubbelsidig lunginflammation 41 graders feber och ett leende på läpparna. Man knaprar omeprazol för att dämpa det blödande magsåret och jobbar så mycket övertid att hemmet fungerar som en övernattningslägenhet.

Men hallå, var är mellantinget? Var är balansen? Och kan man inte vara ambitiös men ändå se till sitt mentala väl och ve?

Vi vet, sedan barnsben, att det man tar hand om det räcker länge. Smörjer man in och impregnerar skorna kan dom hålla i 10 år minst och jag anser att precis så är det med oss människor med - ju bättre vi tar hand om oss, desto längre håller vi.

Men innan jag går in närmre på det vill jag tydligt klargöra att detta inlägget inte syftar till att fälla någon slags skugga på folk som faktiskt har gått in i väggen, det är inte på något sätt deras eget fel, det är aldrig den enskilda individens fel, aldrig! Så då var det sagt.

Vårdar vi oss själva, lystrar efter eventuella varningstecken och sätter stopp när vi känner att våra gränser är nådda gagnar det inte bara oss själva utan i förlängningen eventuella arbetsgivare, skolan och för folk i vår omgivning.

Vad är egentligen värst? En som sätter stopp eller en som driver sig själv till ruinens brant och faller ner för kanten? Gynnar det verkligen någon att en person jobbade över, struntade i alla varningssignaler och istället blev långtidssjukskriven i ett år med följdproblem så som panikångest, social fobi eller andra allvarliga psykiska men med dubbelt så lång rehabiliteringstid?

Och den eventuella utdelning som den utbrände kämpade för kommer i alla fall inte till någon nytta, för då är personen i alldeles för dåligt skick att kanske ta emot en befordran eller liknande eftersom vederbörande ligger hemma med nerdragna persienner och hyperventilerar.

Jag tycker man borde utbilda i gränssättning och att ingens uthållighet är den andras lik. Någon kanske har en extremt hög stresstålighet och kan jobba mycket mer än någon annan. Dessutom spelar andra faktorer in. Hur ser personens privatliv ut under den aktuella perioden?

Lisa kanske har alla förutsättningar medan Berit går igenom en svår separation, då spelar de inte på samma villkor, fast Berit kanske får bättre uthållighet när hennes privata förutsättningar är mer gynnsamma - eller så får hon inte det.

Det viktiga, tycker jag, är att man går till jobbet/skolan/whatever och ser till att göra det bästa man mäktar med när man väl är där och att man ger sig själv de rätta förutsättningarna att faktiskt kunna göra det.

Vissa av oss går till jobbet, gör vårt yttersta för att göra ett högkvalitativt jobb medan vi är där, men för att vi över huvud taget skall kunna måste vi ge oss själva de rätta förutsättningarna. Dessa rätta förutsättningarna kanske inte involverar orimliga krav, ständigt stresspåslag, många övertidstimmar och att ta med sig jobbet hem.

Om det innebär att någon tycker att man är lat eller oambitiös så so be it, men jag kan säga en sak - jag kommer att vara ett par välskötta läderboots om 10 år. Mjuk, följsam och fortfarande fullt brukbar. Jag kommer att finnas kvar och ha samlat på mig massvis med erfarenhet och värdefull kunskap. Jag kommer ha mitt fysiska välbefinnande kvar och därigenom förmågan att fortfarande kunna leverera.

Det, om något, tycker jag är ambitiöst.

Men vi måste börja våga prata om rädslan för att säga nej, rädslan att få lat/avig-stämpeln, vi måste diskutera vad "ställa upp" egentligen innebär och på vems bekostnad vi gör det.

Men framförallt måste vi inse att var och en har vi alla olika förutsättningar. 

Likväl som vi klappar någon på axeln för att denne ställde upp tycker jag också att vi bör klappa någon som vågade sätta en gräns på axeln.

Vi skall tacka dem för att de sparade på sig själva lite, så att vi får fortsätta jobba tillsammans med dem, för att vi vill ha kvar dem och för att vi vill omge oss själva med härliga välsmörjda läderboots som håller i alla väder och som vi får glädjen att jobba tillsammans med i många, långa år till.