Anyways, jag har inget emot organdonation, jag har själv inte tagit ställning, faktiskt, det finns skäl till det, men i alla fall.
Jag kan nästan tycka det är lite morbidt när man talar om organdonation. I förrgår kollade jag och sambon (okej han spelade halva tiden) på Svenska Hjältar Galan där en av vinnarna var en tjej som varit mottagare av 5 olika organ som hon hade dött utan.
Hon stod i en klass med barn och sa typ "Vem skulle kunna tänka sig att donera lungor?" pekade på ungen som räckte upp handen och sa:
"Det är ett liv!" och jag tänkte, "ja, det är ett liv, förutsatt att HON dör!"
När man pratar om organdonationer kan jag nästan tycka att man glömmer bort donatorerna i det hela, allt är bara glädje, tjo och tjim. Visst är det väl fantastiskt att en som ändå inte går att rädda kan göra så att en annan människa kan leva vidare - men - faktum kvarstår att det är en person som har dött.
Det är en person vars familj sitter otröstliga i väntrummet, vars liv aldrig kommer att bli desamma. Personligen anser jag att donationer delvis är sorgliga, hur man än vänder och vrider på det hela. Om jag mist en nära anhörig har jag svårt att se hur jag skulle kunna känna en glädje över att någon annan får leva och min anhörig är borta.
Man kommer alltid vara självisk i det avseendet, däremot inte sagt att jag hade tyckt det var dåligt att den andra kunde leva vidare med min anhörigas organ, det är inte alls det jag menar.
Vad jag menar är, och det verkar jag vara ganska ensam om att tycka (det måste man ju vara ibland) är att det ibland kan förefalla ganska respektlöst när man talar om organdonation. Det talas enbart om glädje och den som fick leva, men någon måste ju ha avlidit för att det ska kunna ske, vilket är en tragedi hur man en gör.
Den enes död, den andres bröd, är det ju verkligen. Min åsikt är inte att organdonation är av ondo, men ibland kan jag tycka att man bör skänka en extra tanke till den vars liv försvann för att ett annat ska kunna fortsätta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar