fredag 6 december 2013

Ingen kommer tacka dig.

Jag kan berätta en liten anekdot om en person som står mig väldigt nära, vars namn, kön eller ålder jag inte kommer att nämna i blogginlägget av hänsyn till denne.

Den här personen jobbade 26 år på ett företag innan den till slut fick sparken på helt sjuka grunder. Det avskedet var baserat på förtal och en person som bröt mot sin tystnadsplikt.
Denna person hade gett allt åt företaget, gjort allt som någon bett denne om, slitit ut sin kropp å det grövsta och ådragit sig permanenta skador som aldrig går tillbaka.

Den här personen hade efter 26 år så mycket kunskap om sitt företag att cheferna ständigt ringde och konsulterade om allt och inget. Den här personen fick lära upp alla andra och var den som funnits längst där och hade kunskaper som ingen annan på företaget kunde.

Men så hände något, någon hade en personlig åsikt om denne och plötsligt var personen borta. Facket, som denne varit med i under alla dessa 26 år, kunde visserligen göra lite åt saken, men inte allt.

Idag är det få personer som vet vem denne veteran är. Chefer har bytts ut, organisationen genomgått förändringar.

Vad vill jag ha sagt med den här lilla historian?
Jo, jag tycker att man skall sköta sitt jobb. Man ska göra sitt jobb så bra man någonsin kan, man ska ställa upp när man kan, man ska stötta sina kollegor, man ska vara hövlig mot sina överordnade och man ska vara tacksam för att man har ett jobb - men.

Man ska inte ta vad som helst. Den bistra sanningen är att ingen kommer tacka dig.
Ingen kommer tacka dig för att du slet ut dig. Ingen, kommer tyvärr någonsin tacka dig för att du valde jobbet före din psykiska hälsa.

Man ska inte göra sådant som får det att kännas obehagligt i magtrakten eller ta vad som helst, man får säga ifrån när någon klivit över en gräns, man får ifrågasätta och vara lite jobbig så länge det inte bara är för sakens skull utan faktiskt fyller ett syfte.

För hur empatiska chefer än må vara så har dom ett företag att sköta. Ett företag som ska gå runt och som ska tjäna pengar så att du kan fortsätta jobba där. Det innebär att även om deras "mänskliga" sida tycker synd om dig när du blivit utbränd och måste sjukskrivas så dras det ändå en suck över att du går hemma och kostar pengar, samtidigt som man måste hitta en ersättare.

Jag har under mina relativt få år i arbetslivet aldrig fått ett tack för att jag kommer in och jobbar trots att jag inte mår bra exempelvis, det är ingen som kommer med någon medalj och säger "tack för att du gjorde detta". 
Jag vet att man kan få diplom för årets bästa medarbetare, men det får man inte per automatik om man sliter sig sönder och samman eller negligerar alla ens egna behov för att sätta jobbet främst.

Jag har känt folk som inte vågar säga minsta lilla pip till cheferna, de vågar inte säga att de är missnöjda med något, de vågar inte ens prata med facket därför att de vet så väl att det kan skada deras position på företaget eller meriter inför nästa jobb.

Vissa tror att man kan få sparken för att ens uttala ett missnöje, och riktigt så enkelt är det inte.

Jag anser att om man har kritik ska den helst vara konstruktiv. Om man nu skall klaga inför överordnade bör man ha en alternativ plan.
"Jag tycker inte att det här fungerar så bra men vi skulle kunna göra så här istället". Ingen kommer mörda dig för det, jag lovar.

Jag förstår att det krävs slit för att klättra på stegen, men däremot så tycker jag inte man ska sluta lyssna på sig själv. Våga säga stopp om det går över styr och du mår dåligt. Våga säga nej om du verkligen tycker det. Våga ifrågasätta om något känns fel. Våga backa upp dina kollegor om så behövs.

Jag ser många likheter idag med när jag gick i skolan. I korridoren pågick det hetsiga diskussioner om att någon av lärarna gjorde fel och när en modig stackare räckte upp handen och påtalade detta fick denne ta emot lärarens vrede och dumförklaringar. Alla som hållit med för några minuter sedan satt nu tysta och tittade skamset ner i bänken.

De var inte dummare än att de förstod att den där läraren kunde vara avgörande för om de kom in på den linjen de så gärna ville och höll därför truten.

Det förstår man ju, samma sak är det i arbetslivet, ingen vill väl ha dåliga meriter?
Men förhoppningsvis finns det många personer som jobbade på det stället och man kanske inte måste välja den som gillade en minst att recensera ens insatser?

Man får faktiskt säga ifrån om någonting inte känns bra och det värsta som kan hända är att någon säger emot dig. Om du alltid förhåller dig sakligt och hövligt finns det inget att vara rädd för.

Sanningen är den, att ingen kommer tacka dig den dagen du får blödande magsår eller att din kropp gett vika för att du alltid ville ställa upp och vara så duktig. VD:n du ville imponera på och visa framfötterna inför kanske inte ens jobbar kvar den dagen, utan det har kommit en ny chef som inte har en aning om vem du är och som bara ser en som jobbar långsamt och är sjukskriven ofta.

Jag anser att man faktiskt kan vara en duktig, skötsam medarbetare som jobbar på som fan utan att man själv dukar under, det behöver inte vara det ena eller det andra.
Antingen är man den duktiga som offrar allt eller också så är man en slö gnällspik som får foten.

Man kan vara tacksam för det arbete man har men också ha synpunkter på saker som kan bli bättre, precis så som din chef har saker han/hon tycker att du är grym på men vissa delar som kan förbättras.

Man kan vara en arbetsmyra som kämpar för att klättra utan att man pressar sig själv för hårt och dukar under.

Om du värnar om dig själv och vågar stå på dig finns det en person som kommer hysa en stor tacksamhet gentemot dig - och det är ditt framtida jag. Välbehållen, med en bra magkänsla och en fin karriär.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar