fredag 20 december 2013

Barn och skilsmässa

Ibland tycker jag det tas väldigt lättvindigt på skilsmässor. Då menar jag inte att par ska stanna med varandra trots att de är olyckliga, eller tugga på när det inte fungerar längre, utan nu tänker jag mest på barnen.

Jag var 15 år när mina föräldrar skilde sig. Jag var högst medveten om allt som hände och minns det väldigt väl. 
Jag hade alltid varit väldigt stolt över att just mina föräldrar var gifta, då när skilsmässor blev allt vanligare och fler och fler klasskompisar blev varannan-vecka ungar. Jag minns hur glad man blev varje gång de pussades, så när separationen var ett faktum, mitt i virrvarret att bli tonåring blev det naturligtvis en sorg.

Det ska dock sägas, att mina föräldrar inte lättvindigt gav upp, tvärtom kämpade de och var lyckliga i många år innan det kom till ända. Idag firar vi alla högtider som en enda familj och min mamma och pappa är väldigt goda vänner, vilket känns otroligt skönt.

Hur "bra" än en skilsmässa än blir och hur gammal barnet är så är det fortfarande en sorg för barnet. Det faktum att familjen splittras är något som tar tid att vänja sig vid, något många vuxna inte verkar ta någon som helst hänsyn till.

Snabbt går man vidare med sitt liv, träffar kanske en ny partner och till och med ett till barn. Bara att börja bo på två olika ställen är kämpigt och det var det jag ogillade allra mest med att vara skilsmässobarn. Varannan vecka fick man trycka ner alla kläder och tillhörigheter för att flytta mellan hemmen. Många bussresor gick att åka och hämta saker man hade glömt, båda hemmen kändes plötsligt främmande.

Det nya hemmet där man aldrig bott och ens föräldrarhem som inte var sig likt nu när en familjemedlem inte längre fanns där, dubbelsängen i mammas och pappas sovrum blev till en enkelsäng.

Många vuxna verkar inte kunna förstå och ta till sig barnets perspektiv av händelseförloppet, de verkar allt för upptagna med att sätta igång med sina nya liv, liv som ibland tyvärr exkluderar barnen med den före detta partnern.

Trådar på familjeforum svämmar över med kvinnor som är missnöjda med mannens barn som är från det tidiga förhållandet. Det är jobbiga bonusbarn som ska exkluderas från semesterresor, familjefoton och som mest är i vägen nu när de är i färd med att starta en ny, egen familj.

Det sjuka i detta är att många vuxna går med på att låta en ny partner, eller kanske till och med själva tillåter att deras egna barn exkluderas.

Jag vet skilsmässobarn som inte blivit omtyckta av den ena förälderns nya partner (det är nästan alltid pappans nya tjej) och därför sakta men säkert blir mer eller mindre utstötta från det som skulle vara deras familj.

Jag vet barn, som har fått sova på gästsängar hemma hos deras fäder och komma och "hälsa på" i vad som borde vara deras eget hem.

Och varenda förbannad gång är det barnets fel. Barnet är spydigt mot den nya partner, barnet vill inte sammarbeta, barnet jävlas bara och så vidare i all oändlighet.

För barnen är det så, att en för dem vilt främmande människa klampar in i deras hem och börjar sätta regler. Man har de fakto två föräldrar, vilket räcker gott och väl. Visst ska man respektera varandra som människor, det är en sak, men att kräva att ett barn helt plötsligt ska låta sig uppfostras av en främling är enligt mig helt befängt.

För min del var det oerhört svårt när mina föräldrar slutligen började träffa andra. Jag hade bara sett pappa pussa mamma under hela min uppväxt och helt plötsligt befann sig en för mig främmande kvinna i mitt hem som jag inte kände och som dessutom umgicks med min pappa så som jag ju egentligen ville att bara mamma skulle göra.

Visst vänjer man sig, jag säger inte att man ska kräva av föräldrarna att de ska leva i celibat resten av sina liv för barnens skull, men man kan åtminstone visa någon slags förståelse inför den förvirring och förändring som skilsmässobarn möter och de orimliga krav som vuxna sätter på dem.

Barnen förväntas hantera detta med bravur, något som vi vuxna aldrig någonsin varken hade accepterat eller klarat av att anpassa oss till, och om de gud förbjude protesterar förpassas de till gästsängen, eller ännu värre - ut ur huset.

Jag är otroligt glad att mina föräldrar alltid satte mig i första rummet och alltid såg till att jag visste om det.
"Vad som än händer så kommer du först". Med den vetskapen kunde jag vara trygg, trots att världen som jag kände den vändes upp och ner. Jag kunde lita på att mina föräldrar aldrig skulle prioritera en eventuell ny partner före mig.

Hur vissa föräldrar kan välja en ny partner före sitt eget barn övergår mitt förstånd. Jag kan inte förstå hur man kan överge sina egna ungar eller kräva att de omedelbart ska anpassa sig till den nya familjesituationen som råder och acceptera att bli uppfostrade av någon de knappt känner.

Det hjälper inte att man varit på Heron City några gånger tillsammans, eller att pappa flyttar ihop med någon ny donna, det tar tid att lära känna en nya människa och i synnerlighet för ett skilsmässobarn.

Om det nu är så förbannat jävla jobbigt att ens pojkvän/flickvän redan har ungar så rekommenderar jag starkt att man bara dejtar folk som inte redan har barn. Jag förstår inte hur man kan sova gott om kvällarna om man har bidragit till att ett barn glider ifrån sin ena förälder - den viktigaste personen i barnets liv.

En skilsmässa är ett trauma som bara barnen som varit med om det kan förstå. Det är inte meningen att föräldrar som skiljer sig ska ha ågren över detta, det går att mildra och det går att få ett fungerade familjeliv även efter skilsmässan.

Men då kräver det att föräldrarna som skiljer sig fokuserar på de som drabbas allra mest av skilsmässan istället för att köra över dem med sina självförverkligande och nya liv, utan istället låter dem vara en del av det och hjälper dem att läka de sår som har uppstått efter separationen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar