Om jag ska försöka så är det närmaste jag kommer en förlamande känsla, en fysisk smärta i varenda del av kroppen, desorientering, förvirring, okontrollerbar panik och en ångest och smärta som jag aldrig någonsin tidigare upplevt.
Jag gick planlöst fram och tillbaka på sjukhuset och skrek.
Därefter följde dagar av aldrig sinande tårar, men nu är det som att min hjärna på något sätt har kommit fram till att jag inte kan hantera den här insikten och därmed, för min fortsatta levnads skull bara har stängt av.
Det känns totalt overkligt att han är borta. Det känns faktiskt som han just nu är hemma i Gubbängen. Nu sover han. Han och Cicki har förmodligen sett en film på TV, Cicki har i vanlig ordning somnat mitt i, nu har de gått och lagt sig.
När jag var hemma i Gubbängen gick jag runt i lägenheten, öppnade garderoben, tittade på kläderna som låg däri. Gick in i badrummet, luktade på hans Roma parfym som är hans signum. Jag grät inte, varför då?
Jo, därför att det kändes precis som att han var och meckade hos Silvio. Kanske hemma hos Larry. Kanske beskar någons träd (fast det gör man egentligen bara på våren).
Precis så känns det. Som att han fortfarande lever. Jag är inkapslad i något slags hölje av förnekelse. Min hjärna vägrar ta till sig informationen, den hävdar å det bestämdaste att han fortfarande är vid liv, som om den vet att jag inte klarar av något annat just nu.
Det enda jag är rädd för är att när den insikten väl landar hos mig att jag då kommer att gå sönder precis så som jag gjorde på sjukhuset, men att denna skadan kommer bli permanent.
Hur ska jag kunna läka? Hur ska jag orka?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar