Därefter kom min första födelsedag utan pappa.
För nästan exakt ett år sedan gick vi på Ica Kvantum i Farsta och handlade tårtor och tillbehör. Bara han och jag. Vi hade deep talk om allt möjligt, en mysig liten utflykt innan mitt 24-års kalas började.
I present av honom fick jag en sluta röka bok. Jag har inte rökt sedan i januari, är inte ens sugen faktiskt.
Och så har jag fattat ett viktigt beslut om min framtid (kommer skriva mer om det när det är klart).
Nu börjar den verkliga kampen - att sakta börja vänja sig vid ett liv utan pappa. I alla fall fysiskt. För han kommer alltid finnas i mitt hjärta, i mina tankar, jag pratar ofta med honom i tankarna, ber om hjälp nästan som man ber till gud. Jag tror han hör mig.
Det är tufft, för min pappa var inte bara en pappa, han var min bäste vän. Vi kunde prata om allt han och jag, det finns andra jag kan prata med men såklart inte om exakt samma saker som jag och pappa kunde. Det ekar tomt efter honom.
Hans Classe-keps hängde kvar i hallen på landet. Hans gummistövlar, fortfarande med grässtrån på. Och jag älskar honom så mycket. Den kärleken försvinner inte för att han inte finns på jorden längre. Allt är så overkligt.
Det jag insett, klyschigt nog, är hur rädd jag måste vara om dom som finns kvar. Mina älskade, underbara syskon, vad vore jag utan dom? Mina vänner, min fina sambo och hans familj som även jag fått bli en del av.
Min släkt. Nu när pappa inte längre är här på jorden och finns där och kommer ihåg alla födelsedagar och frågar om man ska följa med att fira, då måste jag göra det.
Jag måste självmant se till att hålla fast vid dem.
Det finns så många i mitt liv som är fantastiska, som jag älskar och som faktiskt finns här hos mig.
För är det något min pappa har lärt mig så är det just det - att man ska visa omtanke och kärlek mot de som finns omkring en. Han gjorde det enda fram till sitt sista andetag, det tänker jag också göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar