Istället fick jag full panik, "Okej, jag har tre veckor på mig att få till en perfekt semester och samla på mig minnen jag ska minnas i år framöver, någonstans däremellan ska jag även klämma in all den vilan jag behöver ta igen".
Pressen över att ha utnyttjat sommaren till fullo överskuggade glädjen att jag faktiskt skulle vara ledig i tre veckor.
Nu sitter jag här, en vecka in i semestern. Baksidan på mina lår är ilsket röda, Mona fötter är sönderbitna av myggor och jag använder en rostig, skitig stålborste för att klia dem så att skinnet flagnar.
Vi har haft ordentlig sol en enda dag och det är idag, jag har läst två pocketar på två dagar och säkert gått upp de fem kilon jag gick ner av alla snabba kolisar jag mosat i mig.
Men, förutom att jag saknar min kille något oerhört kan jag glädjande berätta att den där sinnesron äntligen har infunnit sig. För även om jag kommer tillbaka till jobbet likblek, semesterfet och utan en enda idyllisk bild att visa upp så är det viktigaste att jag mår bra, att jag fått göra precis det jag känner för - varken mer eller mindre.
Idag när pappa låg och läste hade han tre fjärilar som satt på honom. En på ryggen, en på foten och en som, hur mycket han viftade vägrade flytta sig från hans hand.
Det fick mig att skratta, eller när partytältets pinnar gängade ur på olika ställen hela tiden när vi försökte sätta ihop det.
Nu sitter jag i en stekande sol, med en fisljummen kaffe, benen täckta i ett par nersölade harembyxor medan brorsan och hans kompis kör runt med radiostyrda helikoptrar som snart kommer krascha i någons huvud.
Inte ett enda foto har jag tagit, trots detta brist på bevis kan jag lova er - jag mår bra och det tänker jag fortsätta med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar