Som allt annat i Aftonbladet blev det en snyfthistoria och summan av den journalistens vinkling var mer eller mindre att dödsstraff var fel och att ingen vinner på det.
Jag kan förvisso hålla med om en hel del men i vissa fall framställdes nästan de dömda mördarna som oskyldiga offer och onämndes som "trevliga" och "intelligenta".
Mördare kan vara allt möjligt, till och med trevliga och intelligenta vilket gör det hela ännu mer obehagligt. För även psykopater med oförmåga till empati vet att de gör fel.
Som anhörig till ett mordoffer (jag väljer att inte nämna vem och hur i respekt till övriga anhöriga) har jag på nära håll fått bevittna hur en sådan händelse påverkar en familj.
Trots att jag var relativt ung så kan jag lova att det är en smärta olik någon annan.
Att en annan människa, väljer att ta en annan människas liv. För vad? I detta fall för absolut ingenting.
Den människan lämnade ett barn utan en förälder, förälder som blev tvungen att begrava sitt barn och anhöriga som fick genomlida segdragna rättegångar och uppslitna sår.
För vad? Ingenting?
Så vad anser jag om dödsstraff baserat på dessa erfarenheter?
Jag är emot. Jag ser hellre att en mördare varje dag i sitt resterande liv tvingas påminnas om varför han eller hon sitter inlåst. Helst ska det vara det första personen tänker på när han/hon vaknar och det sista personen ifråga tänker på innan den somnar.
Gärna får den också drömma vidriga mardrömmar om detta.
Det finns givetvis också mördare som är inkapabla till rehabilitering och ånger, de som främst bölar över att de blivit ditsatta men skiter i offret.
Dessa kan gärna få sitta inlåsta med ångest över allt de missar och skammen över att sitta insydda.
Dock anser jag att det är skillnad på mord och mord. Det finns, om än sällsynta fall där någon mördat i självförsvar, det är en sak.
Eller för att försvara någon annan. Sedan finns det bråk som ballar ur, där står jag lite tveksam, en sådan människa kanske kan rehabiliteras, beroende på situation.
Men personer som medvetet mördar, det finns inga ursäkter.
Visserligen använder många argumentet "men den personen tog ju någons liv, då har vi rätt att ta dens liv".
Men ska vi inte vara bättre än så? Ska vi inte vara på en högre nivå än en simpel, värdelös mördare?
Dessutom tenderar dödsstraff att drabba de anhöriga till mördaren värre än den som faktiskt begått brottet och det är ju inte meningen. De anhöriga är oskyldiga och måste leva med att någon de älskar ha mördat.
Bara det är ett livslångt straff, till folk som egentligen inte förtjänade det.
Den som artikelserien främst kretsade kring och som dog inatt var en man som suttit på death row i 12 år. Han hade dels skjutit sin flickväns syster i skallen och sedan en annan, för honom okänd man som han träffade på gatan.
Under intervjuerna var han både vältalig och trevlig. "Nämen åh vilken trevlig ki... Just det"
Han hade, helt medvetet, överlagt, skjutit dessa två i huvudet. Han var lack, tydligen.
Han hade kunnat klappa sin flickväns syster på käften, som han bråkade med. Inte för att det är rätt men det kunde ha stannat där. Istället dog hon, 18 år gammal.
Och varför den andra mannen var tvungen att dö vet ingen.
Mördare är mångfacetterade, de kan vara trevliga, psykopater, icke psykopater, sociala genier, kufar, osv i all oändlighet.
Men de har valt att ta en annan människas liv. Det går aldrig att komma ifrån. Aldrig.
Ett annat problem med dödsstraff är de som faktiskt avrättas oskyldiga. Ett exempel på detta är en trebarnspappa vara barn dog i en husbrand.
Jag får uppfattningen att det inte krävs lika tunga bevis för att dömas till mord i USA, jag kan ha fel, han döms i alla fall till döden för mordbrand.
Några år senare tittar man närmare på fallet och en rad brandtekniker undersöker bevismaterialet närmare och kommer alla fram till samma slutsats.
Det rörde sig förmodligen om en olycklig husbrand - inte en anlagd brand.
Pappan vad död sedan länge, lite svårt att ge upprättelse då.
Det finns människor som nog alla kan vara överens om att ha "förbrukat sin rätt att leva". Folk som begår helt sjuka, vidriga brott, som ett par i Storbritannien som systematiskt våldtog, sedan dödade och grävde ner ett tiotal unga tjejer i sin trädgård.
Varför? Det var deras sexuella böjelse. Även en av deras döttrar gick samma öde till mötes.
Ett par som detta är ju så bortom allt vad rehabilitering heter. Är man benägen att begå sådana handlingar ska man för samhällets skull aldrig släppas fri.
Där kan jag tycka Sverige är smärtsamt mesiga 10 år i fängelse för ett mord, vem fan avskräcks av att sitta 10 år på någon av Sveriges mysiga anstalter?
Å andra sidan avskräcker inte heller dödsstraff brott, annars skulle inte ett par människor i veckan avrättas i Texas.
Dessutom ska vi alla dö en dag, så frågan är om en giftinjektion i armen är så mycket mer än lite dödsångest, sedan är mördaren befriad från allt.
Jag tror inte dödsstraff är lösningen. Även om jag själv önskade se mördaren till min anhöriga plågas och torteras vete tusan om det hade hjälpt varken mig eller mina nära om h*n hade avrättats.
Däremot ett rättsystem som inte var så jävla undermåligt att de trots bevisning släppte mördaren fri samt högre maxstraff och mindre komfortabla fängelser.
Det hade suttit fint, för en mördare av den kalibern har inget ute på gatorna att göra och ska åtminstone bli fråntagen en bråkdel av det som vi anhöriga blev berövade av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar