tisdag 16 juli 2013

Min traumatiska entré till vuxenlivet

Av alla livskriser jag hittills gått igenom i mitt unga liv var den att bli vuxen den allra värsta.

Tonåren med alla dess bekymmer bleknade ganska fort i jämförelse.

När man tagit studenten får man först ångest över att det är ens sista sommarlov tills man insåg att det inte var något sommarlov - i själva verket var man arbetslös.

Men upptrappningen kom långt innan. Över en dag stod det inte längre "för målsman till" på breven, utan de var adresserade direkt till en. 

Så var också alla konsekvenser. Misskötte man sig i skolan blev föräldrarna inte längre inkopplade utan då var det till att facea allt själv.

Jag minns förvirringen när man faktiskt, som ensam person hade ansvar över allt man gjorde och att konsekvenserna oavkortat nådde just en själv.

Paniken när man skulle betala sin första räkning. Ska OCR-numrens verkligen vara så här långa?

Eller innan jag insåg att räkningarna från trafikförsäkringsverket inte var någon försäkring utan böter för att man inte hade någon.

I skolan fick man aldrig lära sig hur man beter sig på en arbetsintervju. På sin höjd hur man skrev ett korrekt curriculum vitae men aldrig hur man skrev något som en eventuell arbetsgivare faktiskt skulle intressera sig för.

Därför satt jag där, så nervös att jag höll på att svimma på min första intervju, jag stammade och stakade och upprepade samma meningar fyra gånger om.

Lyckligtvis fick jag det jobbet och så kom en ny era - arbetslivet.

För i skolan fick man inte lära sig så värst mycket om villkor på en arbetsplats. Om vad som kan krävas av en och vad man själv kan ställa för krav.

Därför var man rädd som en liten hare och gjorde vad som helst för att vara till lags, hur mycket det än slet och frestade.
"Jobba 13 timmar i streck två dagar i rad? Ja visst, jag blir aldrig trött"

Kom man försent till skolan fick man en suck från läraren eller blev utlåst, kommer man försent till ett arbete tillräckligt mycket får man sparken.

I början vaknade jag ett par gånger med full panik innan klockan ringt i rädsla att jag försovit mig.

Jag kan inte påstå att jag blev utbränd då, men det slutade i alla fall med att jag en dag svimmade av ren utmattning, det svartnade framför ögonen och jag vaknade på golvet. 

Då hade jag helt ignorerat mina signaler som tjöt som sirener att jag hade passerat gränsen för vad jag orkade.

Kan man ens inte orka? Får man inte orka? 
Jag hade ingen aning, men min kropp sade ifrån på sitt mest abrupta sätt.

Då, innan jag gått igenom alla processer som krävdes för att förstå vuxenlivets alla gissel förstod jag aldrig vad jag hade att vänta.

Att man ibland måste googla vilket butik i närheten som har öppet längre än till 22 för att hinna handla efter jobbet.
Att man ibland måste spendera hela din lunch med att sitta i telefonkö till sitt försäkringsbolag.
Att tid blir mer värdefullt än alla pengar i världen.
Att kollegorna blir dem du i princip träffar mest av alla i din vardag, de blir din vardag.

Inget av dessa hade jag någonsin kunnat föreställa mig.

Eller att man inte "flyttar till ett varmt land" för att Sverige har bland de bästa lönerna och arbetsvillkoren i hela världen och att man kan stå ut med alla pissiga vintrar i världen för att få ha sin familj nära.

Eller att mammas råd är något man nästan skulle kunna betala för i vissa situationer.

Jag minns att jag och min dåvarande bästis hade som favoritsysselsättning att leka kontor. 
Vi klistrade på långa lösnaglar, lade en sten på telefonens "lägga på"-knapp som vi använde för att ringa våra kunder samt knappade på ett icke inkopplat tangentbord. 

Den leken visade sig skilja sig ganska kraftigt från verkligheten kan man nu konstatera, även om både leken och allvaret är och var kul - fast på olika sätt.

Den väsentliga skillnaden är väl att man inte kan fucka upp så värst mycket när man låtsaspratar med alltid jätteglada låtsaskunder.

Nu låter jag förvisso lite neggo, jag menar inte att vuxenlivet är ett enda stort lidande, tvärtom är till exempel arbetslivets alla utmaningar något kul som bidrar till personlig utveckling och att spendera mycket tid med kollegor är inte av ondo om man har så fina kollegor som jag.

Att inte ha tid i överflöd innebär att man får bida den noga och ta varje tillfälle i akt.

Däremot kan jag tycka att entrén i vuxenlivet kunde få vara lite mer mild.
Det finns tonvis med saker som skolorna bara hoppar över, samtidigt som många unga tar sms-lån och hamnar hos kronofogden, fick de någonsin lära sig hur man beter sig när räkningarna en månad översteg budgeten eller några ekonomiska tips över huvud taget?

Får de lära sig hur man skriver ett CV som någon faktiskt läser och som inte omedelbart hamnar i arbetsgivarens outlook-papperskorg?

Får de lära sig hur man beter sig som en samlad människa på en arbetsintervju och inte som ett stammande vrak med svettiga handflator?

Vet de hur man väljer försäkring? Vad ett kollektivavtal är för något?

Vad som gäller om man hyr en lägenhet i andra hand?

Och så vidare och så vidare i all oändlighet.

Det är fan inte lätt att bli vuxen, om man hela sitt liv blivit styrd av andra vuxna och sedan helt plötsligt ska ta alla beslut själv.

Man ska försöka skaffa bostad utan kontantinsats och med en bostadskö som genererar en etta i Tensta lagom till det är dags för pension.

Man ska försöka skaffa sig ett arbete och där skall man prestera samtidigt som man skall försöka att inte bli utnyttjad eller utbränd.

Eller ännu värre - plugga och veta vad fan man vill plugga till.
Det vore ju förjäkligt att en månad innan ekonom-examen inse att man egentligen hatar siffror och hellre hade blivit forskare inom agrikultur.

Nej hörrni, det är inte lätt att vara liten men desto svårare att bli vuxen. 
Nu är man ändå hyfsat varm i kläderna och det var inte så läskigt ändå.

Jag önskar bara att jag som 17-åring hade fått en lite förvarning om vad det skulle innebära - då hade de första stegen kanske varit strevande och inte som en serie duns nerför en spiraltrappa.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar