Det är så lätt att sitta och predika om sådant, desto svårare är det när man själv ställs inför den situationen.
Jag har alltid över lag varit nöjd med och älskat min kropp, men haft mina dippar. Vissa svårare än andra.
Just nu är jag inne i en mindre dipp. Kanske är det PMS och mina vätskesvullna kropp som pådriver det hela, men så kollade jag igenom gamla bilder och hamnade till slut på en magbild som jag tog när jag var som smalast. Jämförde då den med en bild som Kaj nyligen tagit och skillnaden är markant.
Tanken var ju den att jag skulle lägga på mig lite så jag hade något att bygga muskler på. Det har jag också uppnått, jag ligger på en stadig, fin vikt som Kaj trivs med.
Ändå kunde jag inte låta bli att bli smått chockad över att skillnaden var så stor. Kanske är det ovana, en liten inneboende men egentligen helt irrationell rädsla att det ska gå överstyr. Att jag blir för fäst vid vilken siffra vågen visar, eller att jag skulle fortsätta att gå upp till en vikt som jag inte längre trivs med.
Det är tankar som jag sedan tonåren tampats med och som jag som vuxen med framgång lyckats förpassa långt bak i huvudet men som då och då ändå tränger fram.
Att mista kontrollen är nog bland det läskigaste vi människor vet och det är den rädslan så många andra rädslor grundar sig i - framförallt ätstörningar av olika slag.
Men då får man gå tillbaka ett steg och begrunda de snusförnuftiga råd som man själv delar med sig utav och faktiskt följa dem annars kan man inte förvänta sig att någon annan ska det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar