Innan det speciella i drömmen utspelade sig befann jag mig på landet. Jag gick barfota på grusvägarna och var tvungen att akta mig noga eftersom det låg ormar lite här och var och jag kunde inte se om det var ofarliga snokar eller om det var huggormar.
Därefter satte jag mig och kissade i en brunn på Elins morfars tomt. Det fanns två brunnar och just den jag valde att fjöla i visade sig leda ner till källaren och ner i en fimphög. Elins morfar tog dock mitt pissande med ro och sa att det inte gjorde något.
Därefter befann jag mig på en restaurang med kollegor och gamla klasskompisar, där började alla brista ut i "Ja må du leva" fastän jag inte fyllde år.
Nåväl, efter den här helt normala delen i drömmen drömde jag något som jag gör relativt ofta. Nämligen att jag helt oväntat står med en bebis i min famn. Jag har inte vetat om att jag har varit gravid, sedan står jag bara där, helt oförberedd.
Jag var helt, jävla, förstörd. Jag älskade det lilla knytet mer än allt annat men samtidigt mådde jag så otroligt dåligt över att det kändes som mina drömmar var krossade. Var min kille befann sig framgick inte, men det verkade som han inte ville vara delaktig.
Jag insåg att min frihet var tillintetgjord i ett nafs, jag kunde inte spontanresa utomlands, jag kunde inte gå på fester längre, jag kunde inte gå på gymmet utan barnvakt och så vidare. Ångesten värkte i magen på ett högst verkligt sätt, samtidigt som jag var alldeles förtrollad av den lilla bebisen.
Jag försökte utföra normala hushållssysslor, som att diska, med bebisen hos mig.
"Det där med att man inte ens kan duscha som nybliven mamma stämmer ju verkligen" sa jag, som försökte sätta mitt lilla barn i en baby-björn-sele så att jag kunde duscha, men i rädsla för att den på något sätt skulle gå sönder och att bebisen skulle falla i golvet ville jag inte ha mitt barn i en sådan.
"Jag kanske kunde skaffa en sån där bärsjal?" funderade jag på.
Jag kände en konstant, ständig oro för mitt barn. Jag var hela tiden på min vakt och gjorde allt för att skydda det. En gång råkade jag tappa bort mitt barn och fick då panik och tvingade alla att hjälpa mig att leta. Jag förbannade mig själv för att jag lyckats tappa bort min egen bebis.
"Hur känns det att ha barn nu då?" frågade min syster och jag svarade:
"Det är den wierdaste jävla känslan i hela världen, å ena sidan är det den starkaste kärleken du någonsin kan känna för någon, å andra sidan inser du att du har ett ansvar resten av barnets liv och du är hela tiden orolig, det är jävligt läskigt"
Jag diskuterade även med någon om huruvida jag skulle adoptera bort mitt barn eftersom jag inte ansåg mig själv vara emotionellt kapabel att ta hand om barnet och började känna mig deprimerad av förlusten av min frihet.
Jag träffade på Johns kompisar som satt på sin uteplats, de bjöd in mig till grillfest men jag kunde ju inte gå eftersom jag hade mitt barn att ta hand om.
"Nu hade du allt velat vilja vara med och grilla va?" sa dom och sedan vaknade jag. Det tog ganska många sekunder innan jag insåg att jag inte hade något barn och drog en fet lättnadens suck.
Det konstiga i drömmen var att jag i drömmen drömde att jag vaknade upp och skrev ett blogginlägg om just bebis-drömmen där jag nämnde något riktat till min kille i stil med:
"Ja, du behöver ju inte börja kallsvettas än", ungefär som att han inte behövde vara orolig att drömmen innebar att jag ville ha barn snart, och det kan jag väl passa på att nämna i det här inlägget (om nu inte detta också är en dröm) att det behöver han verkligen inte oroa sig för eftersom det där var i det närmaste en mardröm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar