Offerkoftan är inte fashion

Ibland undrar jag var gränsen egentligen går mellan självömkan och att bara uttala att något som pågår i en är lite jobbigt. 

Jag är en person som är all for att göra något åt saker hellre än att sitta och gnälla över vad det nu är man inte är nöjd med, men den processen i sig kan ibland vara en tyngre uppgift än att sitta på röven och klaga.

I alla fall innan man har tagit sig förbi hindret.

Att fastna i klagan kan vara farligt. Det kan bli normen och bidra till negativ energi och en sådan hjälper en knappast framåt.

Men medan man är i processen att förändra det man inte trivs med eller försöka förändra, får man då uttala det jobbiga i det? 

Eller är det bättre att bara se allt det positiva man faktiskt har och omfamna det?

Jag tror på en blandning av de båda. Men balansen är svår, håller man för mycket inne kanske man kapslar in det negativa. Och ältar man bara allt negativt låter man det ta för mycket plats.

Nu ska man fräscha upp naglarna och resten av mig själv. Det är en förändringsprocess som är enkel och enbart positiv.