tisdag 25 februari 2014

Varför jag är emot stängda spermiedonationer.

Eftersom min helt sakliga och väldigt icke-fientliga kommentar inte blev godkänd så väljer jag att skriva ett inlägg om det på min egen blogg.

En lesbisk kvinna som lever i ett samkönat äktenskap med sin fru skriver om spermiedonation. Jag vill börja med att påpeka att mitt inlägg egentligen inte har med samkönade par att göra över huvud taget. För det är inte bara samkönade kvinnor som använder sig av spermiedonation. Det kan vara singlar eller par där mannens egna spermier inte fungerar.

Men vem det nu är som använder sig av spermiedonation, som jag för övrigt tycker är en bra lösning. Någon väljer att donera sina spermier och då också donera chansen till någon annan att skaffa barn, så tycker jag ändå att stängda donatorer borde vara förbjudet. Helt och hållet.

Det handlar inte om att jag på något sätt tror att barnet kommer gå runt och sakna något i sitt liv, verkligen inte. Han eller hon har en eller två förhoppningsvis fungerande föräldrar som ger allt det barnet behöver. Så.

Däremot så är ställer jag mig helt emot att medvetet beröva någon att få reda på vem som har bidragit till tillkomsten. I sådana här debatter hör man ofta "ja men dom barn som kommit till genom engångsligg där pappan aldrig går att hitta, tror du dom går och lider eller?". Nej, jag tror verkligen inte dom får ett miserabelt liv - men - det är en milsvid skillnad mellan att sådana saker råkar ske och att medvetet göra det valet.

Själva utgångspunkten är barnet. Det går inte att i förväg veta om barnet själv kommer att vilja veta vem donatorn är eller inte, därför tycker jag inte att föräldern i förväg borde ha auktoriteten att fatta ett sådant stort beslut.

Vidare kan man också fråga sig - varför vill en förälder ha en stängd donator över huvud taget?
Ingen inbillar sig väl att barnet ifråga kommer tro att donatorn är en förälder, han eller hon kommer förstå att det rör sig om just - en donator, som valde att donera en del av sig för att hjälpa någon annan.

Trots detta tycker jag ändå man har rätt till sitt ursprung.
Kvinnan i det här fallet hävdar att det här med att söka sina rötter och intresset för sin egen biologi är på grund av samhällets normer. Och visst blir det mycket enklare att avfärda en svår frågeställning genom att skylla allting på normer, men riktigt så enkelt tror jag inte det är i det här fallet.

Adopterade som söker upp sina biologiska föräldrar ser fortfarande sina adoptionsföräldrar som deras "rättmätiga" vårdnadshavare, och det är till dessa de har sin anknytning, inte till de biologiska. 
Därmed inte sagt att de vill ta reda på varifrån de kommer. 

Jag är själv uppväxt i en familj och släkt där biologin inte har någon som helst betydelse. "Kusin Camilla" eller "Farbror Olle" är det oavsett om de kanske inte ens har några biologiska band till familjen. Det spelar ingen roll, för ingen bryr sig. Familj är familj och släktband är släktband oavsett om det är blod eller inte.

Någon kanske har en dubbel uppsättning farföräldrar. En biologisk som de knappt har träffat, men som de ändå vet om, en icke-biologisk som är den som de har närmast anknytning till.

När det kommer till föräldrar så har jag med egna ögon sett att förälder blir den som vårdar och fostrar barnet, biologin är i sammanhanget inte viktig även om det är viktigt för ett barn att, om det är möjligt ha rätten att veta vem den biologiska föräldern faktiskt är.

Problematiken kring stängda donatorer är att man i förväg berövar barnet möjligheten att själva få ta reda på detta om de känner att det är viktigt. Därmed tar man också bort hela barnets röst i frågan för all framtid, ett beslut som är oåterkalleligt och aldrig går att göra ogjort.

Det är nog lätt att sitta och säga att barnet inte kommer ha någon glädje av att veta vem donatorn faktiskt är om man själv vet vilka ens biologiska föräldrar är, då kan man omöjligen sätta sig själv i den situationen.
Dessutom är vi alla olika, vissa donatorbarn skulle säkert ge blanka fan i vem donatorn är, för andra kanske det är mer viktigt.

Sådana saker vet vi aldrig i förväg, men vi vet att skulle ett av dessa donatorbarn som faktiskt vill veta, bli till genom en stängd donation, ja då skulle man få leva med att man medvetet stängt den dörren för alltid och tagit ett beslut som borde få vara barnets, helt på eget bevåg.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar