fredag 17 januari 2014

Min cowboy-tur och svensk hästmentalitet

Jag är så lycklig och upprymd att det knappt vet några gränser.

Jag kommer precis från en långritt, westernstyle igenom den amerikanska outbacken.

Tyvärr en av rätt få bilder på mig och pållen!


Min guide var född på en ranch och därmed i princip i hästsadeln, han tävlade bland annat i Rodeo och olika western-grenar. Min häst hette Magic, ett sto som var avancerat tränad i westerns alla delar och lystrade på små, lätta hjälper.

Vi red igenom outbacken, ut i djungelliknande träskmarker och över vatten med kristallklart vatten där min häst genast körde ner mulen.

Vi red några meter ifrån en prärievarg som sprang förbi, vi fick också se en så kallad "foxsquirrel" ett ekorrsliknande djur som kan växa sig och bli stora som mårdar.

Något som slog mig under ritten var att dessa hästar inte tycktes bli rädda för någonting. En bekant till min guide gled förbi och tutade, ingen reaktion från hästarna som harmoniskt lunkade bredvid.

De blev inte ens rädda för prärievargen som vi befann oss ett par meter ifrån.
Hemma i Sverige brallar hästar för allt: PET-flaskor, plastpåsar, fåglar, älgar och kossor ska vi inte ens tala om, trots att dessa djur inte är någon naturlig fiende för hästarna.

Min guide berättade att man la ner mycket träning på att hästarna ska bli så orädda som det går. Dels för att man oproblematiskt ska kunna ta sig runt i markerna där många vilda djur rör sig. Dessutom funkar det inte med en harig häst när man ska valla in en skock kossor, men också mår hästen bättre av att inte gå runt och vara rädd för precis allt.

Likadant var det i Egypten, det fanns absolut inget som kunde få hästarna ur balans, omkringblåsande plastpåsar eller dånande lastbilar som körde 3 meter ifrån.

Nu är jag ingen direkt hästexpert, jag är ringrostig, tygelfattningen och sitsen är katastrof och jag har generellt sett ingen vidare kontroll när jag rider, så jag är kanske ingen att uttala mig, detta är bara tankar - men, borde inte vi i Sverige också kunna få fram lite fler, mentalt stabila hästar?

"Starlight är rädd för plastpåsar" och vissa hästägare kan knappt rida framåt i skogen eftersom hästkraken trippar sidledes och hoppar rakt upp i luften under hela turen.

Läggs det ner för lite tid och energi på att träna svenska hästars tolerans mot helt normala ting som de inte borde bli rädda för? 
Eller är svenska hästar genetiskt mesigare än andra?

Jag vet inte, det är svårt att bedöma utifrån en turritt, men jag vet i alla fall att jag aldrig ens hört talat om hästar som lugnt kan rida förbi prärievargar och knappt vrider på öronen åt en biltuta.

Det jag vet, med säkerhet är att min flickdröm gått i uppfyllelse och att den här ritten var bland det ballaste jag upplevt i hela mitt liv.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar